Att bryta med en förälder - hur fungerar det för resten av familjen?

Jag tänker att det blir väldigt konstigt, inte minst för barnen. Det kommer ju att komma situationer förr eller senare där barnen kommer att undra varför mamma inte följer med eller varför ni inte ska delta i kalas eller andra situationer. Hur ska du förklara det? Med lögner eller ska du säga som det är att morföräldern är "dum" mot dig så du vill inte träffa hen? båda känns dåligt som jag ser det.

Går det inte att kommunicera med din förälder och komma fram till någon lösning där ni kan coexistera?

Att det blir konstigt förstår jag absolut. Det är därför jag söker erfarenhet om någon nu fått det att fungera.

Det går inte att gå till någon typ av samexistens utan närmare umgänge med den här föräldern. Jag har försökt och det vänds alltid till att det är mitt fel. Det är en del i att jag ledsnat helt och hållet nu.

Ja, konstigt blir det, så hur har du tänkt kring det och just det konstiga för barnen som ju kommer att undra? 

Går det inte att umgås på kalas och annat, men att du undviker din förälder så gott det går på alla sammankomster?

Vad är det du försökt och vad är det som blir ditt fel?

Jag har själv en mindre bra relation till ett par familjemedlemmar varav den ena är min förälder. Det kan komma nedlåtande kommentarer och kan de sticka till mig när de kan. Jag har blivit sårad så många gånger, men valt att nu ändra inställning till dem och de är små skitar som inte är värda min ledsenhet. Jag vet vad JAG är värd och jag ler och är artigt trevlig när vi träffas. Skulle de visa sådana tendenser mot mina barn skulle jag dock ta oss alla ur ekvationen per omgående.

Det är i stora drag det som du varit med om, som drabbat också mig. Nu har det dock inträffat en händelse kopplat till ett arv efter en annan släkting. Precis samma sak hände för flera år sen den förälder jag inte vill bryta med. Den förälder jag inte längre vill ha kontakt med, var då mycket nedlåtande mot sin partner kring hur hen "lät sig behandlas". Nu behandlas jag på samma sätt och detta vill inte föräldern se eller låtsas om. Det blev spiken i kistan. Det är inte okej att tala illa om andra kring deras behandling och sen se till att jag behandlas på precis samma sätt. Föräldern i fråga kan inte ens uttrycka att jag blivit orättvist behandlad, vilket är det enda jag önskar.

I övrigt är det mesta mitt fel. Mitt syskon kan vara frånvarande från högtider och mina barns födelsedagar utan att det gör något. Om jag inte kan delta, blir jag utpekad som en bov som inte bryr sig om familjen. Jag sliter isär familjen för att jag vill låta mina barn fira jul med sina farföräldrar en enda gång. Min förälder använder sig av tårar och hårda ord för att försöka styra mig dit hen vill, medan mitt syskon "kommer undan" med exakt samma beteende.

Väl uttryckt,  "skitar som inte är värda min ledsenhet". Jag blir ibland besviken på människor, men faktum är att de inte får rubba min nattsömn eller min sinnesro, därtill är de alltför obetydliga. Kan inte TS vara "den större" här och inte låtsas om den elaka föräldern? Måste TS "samexistera" med vederbörande? Man kan väl bortse från elaka kommentarer och låtsas att man inte hört dem?

Nej det går inte. För det är inte enstaka kommentarer, utan lång påtryckning. Jag orkar inte med månader av bråk för att jag vill fira jul någon annanstans. Eller veckor av kommentarer och bråk för att jag blir en halvtimme sen till mitt syskons födelsedagsfirande, eftersom mitt syskon glömt att bjuda mig och jag haft andra planer.

Den senaste händelsen är dock av annan kaliber och jag kan inte acceptera att jag blir överkörd på det sättet.