Funderingar kring ett andra barn

Mitt äldsta barn går i gymnasiet, så det är ett tag sedan jag var i din sits. Men jag fick fler barn (det blev tillräckligt många så att de kan bilda dansband om de vill). 

Jag tycker inte om tanken att det på något vis är ett svek mot det äldsta barnet att hen får ett eller flera småsyskon, det är snarare tvärtom! Inte så att det är fel att ha ensambarn, många vill ha ett barn och är nöjda så. Men att avstå från fler barn för att det på något vi skulle anses dåligt för det existerande barnet, nja. Enligt min erfarenhet är ett syskon en gåva, både till föräldrarna och syskonet. Det är en älskad familjemedlem till, och för barnet är det en person i samma situation som hen själv. Någon att dela barndomen med. 
För föräldrarna är det en fördel att ha två (eller flera) barn, det är betydligt enklare än att ha ett barn. Ha ett barn är enligt min åsikt rätt jobbigt. Är det två, är barnen inte så beroende av föräldrarna som ett barn är. Barnen har varandra, och det är en annan slags relation än relationen till föräldrarna.

Lycka till med studierna och barnplanerna!

Med första barnet var allting ganska lätt. Det gick att behålla många intressen och aktiviteter som man hållit på med innan. Man kunde fördela ansvaret för barnet och det var hanterbart.

Med barn två tog möjligheten till ett eget liv slut helt och hållet. Det blir förstås bättre med tiden men de första två åren med barn två är allting intensivt. Sedan börjar barnen kunna leka mer med varandra.

Åh så klokt svar! Jag förstår någonstans att det inte är ett svek, men det blir min känsla när vi kunnat ägna så mycket tid och uppmärksamhet åt vår pojke. Dock skulle han på sikt kanske gynnas av att inte alltid vara i centrum. Men han är en känslig pojke, särskilt när det gäller nya intryck och behöver mycket närhet, så är nog det jag tänker på. Och är väl lite kycklingmamma i allmänhet. Men väldigt fint beskrivet att det är en gåva till alla. Syskonet kan ju verkligen bli en bästa vän till vår pojke.

Har det någon betydelse hur gammal äldsta barnet är när andra kommer? Hur stor är åldersskillnaden är det mellan dina? Men förstår att det blir fullt upp oavsett. Samtidigt är det ju härligt när det händer saker också, man känner att man lever. :D

Vi har fyra års ålderskillnad. Det ska tydligen vara lämplig åldersskillnad för att minska belastningen något. Kan inte påstå att det var särskilt lätt i början iallafall. Efter några år blir det mer hanterbart.

Nu frågade du inte mig, men jag svarar ändå  .

Jag har som minst 1½ mellan två barn, och som mest 5 år. Det är för- och nackdelar med båda varianterna. När det var 1½ års skillnad var de båda små ungefär samtidigt, så ta hand om en liten eller två var ungefär samma. Nu är de båda tonåringar, och jag har lärt dem att förhandla om turordning för duschen .
Med 5 års åldersskillnad är den äldre ändå ganska stor. Min dotter tyckte graviditeten var jättespännande, och vi tittade på en gravidkalender på nätet och följde fostertillväxten. När lilla var född kändes plötsligt storasyster ännu större, liksom, men det har gått bra dem emellan, det är ytterst sällan några konflikter på det sätt som det kan bli mellan två syskon som är nära i ålder.

Med reservation för att jag inte tycker att det är speciellt jobbigt överlag att ha barn. Känner inte att jag behövt sätta mitt liv på paus eller gå miste om något för att jag har barn. Att vara förälder har snarast sporrat mig till att leva ett ärligt liv och försöka uppfylla mina och familjens livsdrömmar.

Klart att du får svara, är spännande att höra flera olika erfarenheter :) skulle bli som minst knappt fyra år mellan min pojke och småsyskonet. Så svårt  att föreställa sig precis hur han kommer vara i den åldern, men ser man hur andra fyraåringar är så känns det som att det skulle bli lättare än det vore om det blev precis nu. Låter mysigt med din flicka som kunde följa graviditeten så. Just att syskonet förstår mer vad som händer känns mer tryggt. Ser absolut fördelar för de som har tätare mellan barnen med, men det funkade inte för oss iom jag inte mådde bra och vi inte riktigt hade råd.
Du låter som en fin och positiv mamma :) känner inte heller att jag går miste om något. Det som kan vara tufft är väl sånt som sömnbrist i början och nu en del trots och starka känslor osv nu, men samtidigt är det ju livet och det är precis så det ska vara :) och kärleken väger ju upp allt. Tar till mig det du skrev förut med, att det är en gåva med ett syskon. Det känns härligt att tänka så:)

Hej! 
Vi har två barn och det skiljer 5 år mellan dem. För vår del var det inte alls jobbigt de första åren när bebis nr 2 föddes. Allting kändes fantastiskt! Eller ja, såklart det är jobbigt med en bebis och ett småbarn men tycker inte det var så stor skillnad att gå från ett till två. Snarare jobbigare nu, nu är de snart 6 och snart 11 och går lika ofta i luven på varandra som de leker fint tillsammans.  Tycker de får mycket fint av varandra och visst är det fullt ös, men här försöker jag ändå tjata till mig en tredje ;)

Åh så härligt att allt kändes underbart de första åren! :) tänker att jag står ut med sånt som är jobbigt, men det som känns svårt om vår stora pojke skulle bli väldigt ledsen och känna sig nedprioriterad eftersom en bebis tar mycket fokus. Det är det sista jag vill, så skulle förstås kämpa för att förhindra att det blir så, men samtidigt kan man ju inte dela på sig. Man kan dela ansvaret mellan föräldrarna, men min pojke är så väldigt mammig. Det är ju så svårt att veta hur det ska bli, och svårt att föreställa sig att man ska älska ett till barn så mycket, men förstår att man gör det.

Hoppas att du lyckas tjata dig till en tredje :D har det varit du även tidigare som velat skaffa barn lite mer än din partner? Så är det för mig och det drar ner mig. Jag försöker liksom få igång samtal om framtidsdrömmar och märker att min sambo inte alls tänker på ett andra barn huvud taget. Kan väl säga något positivt om det (mest för att göra mig glad känns det som) men också lyfta fram hur tufft det kommer bli. Han blev väl rätt chockad över hur arbetsamt det var i början och blir mer och mer lättad ju enklare vissa saker blir med tiden. Pojken sover oftast hela nätter och  det går att kommunicera alltmer, har blivit lättare att avleda när han är ledsen osv. Jag önska att han var superpositiv och liksom kunde visa att han skulle orka och tycka det blir kul osv. Men jag kan ju inte bestämma hur han ska vara. 

Förstår att det kan finnas mycket som blir svårt i början. Men var det inte till fördel att större barnet kanske hade lite mer tålamod att vänta, sov bättre och kanske inte hade blöja? Antar att med alla åldrar så kommer nya besvärliga faser osv, men tycker generellt att det är mycket som blivit lättare med vår pojke i takt med att han blivit äldre. Han hittar på otroligt mycket bus, är en livlig liten krabat, och har starka känslor, men det är ändå lättare att förstå vad han vill och kunna hjälpa honom i det, än när han var bebis och ibland inte blev tröstad vad man än gjorde. Tror kanske att han hade kollik. Nu lät det som att jag tyckte bebistiden var hemsk och det gör jag inte, men mer oförutsägbar och allt var ju så ovant till en början. Det gosigaste var ju att få ha sin bebis i famnen eller titta på honom när han låg och jollrade, höra det första skrattet, och att följa utvecklingen första året. Och graviditeten kändes så spännande och förväntansfull, även om det var mycket oro också.

Jag kan ju bara prata utifrån mitt eget perspektiv, vi har 2,5 år mellan våra barn. Det var toppen tyckte vi. Barnen har haft så himla mkt glädje av varandra, lekt massor i ch rost varandra så jag upplevde ärligt talat inte att det var så jobbigt med två. Jobbigast var tiden i början när bebisen knappt sov och så ska man ändå ta hand om stora barnet 😅 Annars har vi bara sett fördelar. 

En risk med att vänta längre med att skaffa barn nr 2 kan ju vara att större barnet blir mer medveten och lättare svartsjuk då den är så van att vara ensam med sina föräldrar, så har det varit för många bekanta omkring oss, men det är ju väldigt individuellt förstås. 

Båda mina är extremt mammiga och alltid varit! Men det fungerar bra att ha egentid med dem en i taget och efter en liten period där storasyster vande sig vid lillasyster så är det ju sedan vardag. Dessutom sover ju bebisar mycket så då får man passa på att umgås mycket med storasyskon! :)

Jo, första ungen vat oplanerad, men andra fick jag ta initiativ för men då var han ju villig åtminstone. Den 3e är lite svårare att få till.. haha ;) 

Åh så fint! Förstår att ur barns perspektiv kan det vara roligare med lite mer rätt mellan syskonen, och som du säger så hinner de inte bli lika vana vid att ha föräldrarna för sig själv. Hade i vårt fall inte blivit bra med just 2,5 år emellan, vi har behövt landa och jag har inte mått så bra, och nu är vår pojke 2,5 så det är till och med omöjligt. :P Men finns ju så klart något mellanting. Tidigast för oss att börja är i sommar och blir det graviditet direkt så kommer han att vara 3,5 år när syskonet kommer. Optimalt är egentligen att börja i slutet av sommaren eller september, för då hinner jag bli klar med studierna. Men sen kan det ju ta tid och därför jag tänkte sommaren vore bra start. Och det är ändå ok om det blir lite innan studierna är klara, bara lite krångligare.

Ja som du säger, det blir ju mycket tid när den lilla sover! Vår pojke älskar att sitta på golvet och leka med sina leksaker, bygga dublo osv, men vill gärna ha sällskap. Man kan ju sitta med bebisen i knäet/famnen och vara med i leken också även om bebisen är vaken. Sånt Är säkert spännande för bebisen med. :) man får se möjligheterna helt enkelt! 

haha ja villig måste de ju vara känner jag. Min sambo är inte ovillig, han ser absolut att det skulle kunna vara mysigt, men han ser ju verkligen svårigheterna med. Och det spiller över på mig, gaaah haha! 

Ja, visst har du poänger här. Dock var första barnet ännu inte stort nog att kunna "underhålla sig själv" när nummer två kom och att vara två med två barn som behöver aktiv passning var jobbigt initialt. Nu fyller mitt yngsta barn snart tre år och det gör ganska stor skillnad. Nu kan barnen oftare leka med varandra. Det går också att göra saker med båda barnen tillsammans. Även om det mindre barnet inte alltid förstår vill han vara med i alla fall.

Jag har en mycket stor åldersskillnad mellan mina, 11 år. Fördelen är att både får all min uppmärksamhet. De växer praktiskt taget upp som två ensambarn. Nackdelen är att de inte kan leka med varandra. Förhoppningsvis har de utbyte av varandra som vuxna =)