Ni som är ensambarn!

Jag en ensambarn. Kan aldrig minnas att jag saknade syskon under min uppväxt och saknar väl egentligen ingenting nu i vuxen ålder heller. Den enda nackdelen med att inte ha syskon nu är att jag är ensam om att ta hand om min åldrande mamma, men så har hon heller inte gjort något för att underlätta för mig heller. Vägrar hemtjänst, god man, etc. och har samlat på sig enorma mängder prylar och djur som hon inte kan sköta utan lägger på mig. Hade hon varit lite mer hänsynsfull (hon har alltid varit svår, även som ung och pigg) så hade jag inte sett något problem med att vara ensambarn! 

Har själv nöjt mig med ett barn, så jag ser fler fördelar än nackdelar. 😉

Jag är inte ensambarn men jag var i ungefär samma sits som du efter första barnet OCH har själv flera syskon.

Jag har alltid sett oss ha två barn. Kanske tre till och med men i varje fall två. Själv kommer jag från en familj på fyra (hel)syskon.
Men första förlossningen var katastrof, så även den första tiden efteråt. Jag kände mig värdelös och instinktivt strök vi helt att försöka ha tätt mellan barnen. Jag stod i sådan beundran inför mina föräldrar som uppenbarligen klarat detta utmärkt. Minns att jag ofta refererade till deras situation under mitt barns första år. Att nu skulle jag ha blivit gravid, nu skulle jag ha fått mitt andra barn, nu skulle jag ha haft en som var tre och en som var nästan ett osv. Och jag bara - phu - aldrig i livet.

Sen landade vi i att kanske 6-7 år emellan kunde vara lagom. För då går stora barnet i skolan och är liksom där varje dag. Det behöver inte bli samma stress med lämning/hämtning och en sexåring går att resonera lite mer med än en tvååring som ormar sig på golvet när man ska ha på overall.
(Liiite mer, lilla tonåren var utmanande )

Blev dock att vi trivdes bra med att vara bara vi tre. Sonen hade ofta kompisar hemma, vi kunde ta med oss hans vänner på utflykter och kortare resor eftersom vi "bara" hade honom. Någon av oss vuxna fanns alltid tillgänglig etc.

Så utifrån hur vi hade mått första gången och att vi insåg våra begränsningar och våra behov så var det inte aktuellt med barn tätt, kanske inte alls fler barn. För att vi vill kunna få så mycket tid som möjligt med barnet/barnen, för relationen och för oss själva. Och det är inte säkert att man kan få allt man vill alltid, om det inte ska ske på bekostnad av något annat.

Jag hade dock en barnlängtan som smög sig på parallellt med det här och det var tufft. Särskilt som vi inte riktigt var överens. Maken tyckte verkligen att allt funkade så himla bra och var optimalt, och fick vi fler barn så skulle de ändå inte ha någon nytta av varandra. Medan jag ville bli mamma igen och tänkte mer att allt annat löser sig. Klart de inte kommer bli bästisar men de kommer alltid komma från samma familj och alltid ha varandra.

Så vi fick ett barn till men det skiljer mer än 10 år mellan dem. Och andra barnets förlossning eller småbarnstid var inte heller en dans på rosor (urakut snitt + kolik) vilket förstås fick stor påverkan på det äldre barnet och hur närvarande vi kunde vara.

Det finns plus och minus med allt. Så länge man har inventerat sina egna resurser och har back-up. För ska man gå runt med stress och ångest osv så att man inte kan vara närvarande i sitt liv så är frågan om det är värt det?

Är ensambarn och har aldrig haft problem med detta. Kanske eftersom jag aldrig sökt efter problem med att vara ensambarn. Tvärtom har jag känt att det varit till min fördel. 

Själv är jag mamma till 3 barn och numer både mormor och farmor.  Om jag fått välja själv har jag nog nöjt mig med ett barn men min man kommer från en stor familj och ville ha minst 2 barn, nu blev det en extra sliddis också något jag inte ångrar.

Det är nog så att livet ibland bestämmer åt oss. Min mor blev sjuk efter min födelse så det blev fysiskt omöjligt för henne att få flera barn. Jag tror att hon hade önskat sig flera men tror samtidigt att hon var nöjd med hur det blev.

Att ensambarn automatiskt skulle bli bortskämda tror jag inte på men som ensambarn behöver man inte konkurrera med sina syskon om uppmärksamhet och kärlek från sina föräldrar. Detta har gjort att jag nog fått god självkänsla utan att behöva jobba för det.

Kort svar; Det är ingen katastrof om det bara blir ett barn. Det finns både fördelar och nackdelar, som det finns fördelar och nackdelar med flera barn.

Det beror nog på hur man har det i barndomen. Jag har det okej tills jag var 13, sen blev det dysfunktionellt hemma (nåt som jag insåg först årtionden senare) och jag var ganska ensam trots att jag hade kompisar och så. När jag blev vuxen började jag önska att jag hade haft en syster att prata med under uppväxten. Den insikten gjorde mig väldigt ledsen.

När jag var 39 fick jag en son (ville dittills inte ha barn, troligen pga min egen knepiga uppväxt). När han var två månader gammal, insåg jag att jag ville skaffa ett syskon till honom. Vi försökte i några år med ivf och äggdonation, men det lyckades aldrig. Under de åren hade jag väldigt mycket ångest och var rädd för att min son skulle växa upp och längta efter ett syskon som jag hade gjort när jag blev vuxen. Då gick jag också igenom hela min vänkrets och insåg att alla hade syskon utom jag, vilket var en ganska smärtsam insikt.

Nåväl, nu fyller sonen tio år och jag har kommit över det där. Men jag försöker se till att vi är sociala, och sina två kusiner brukar han umgås med ibland, och några gånger per år åker de alla tre till sin farmor och farfar och har jätteroligt tillsammans. Plus att vi föräldrar inte är dysfunktionella som mina föräldrar var, så han kommer nog att få det bättre än jag hade det som ensambarn.

Som sagt, det beror på ens egen bakgrund vad man tycker om att vara/ha ensambarn.

Jag var också med om en traumatisk förlossning och stannade vid ett barn, men hon har aldrig frågat efter syskon eller känt sig ensam som ensambarn eftersom hon alltid har haft mycket kompisar. Det är jag som har haft svårt att acceptera att det inte blev fler än ett barn. Jag har syskon och hade trott att jag skulle ha två tre stycken men jag skulle aldrig utsätta mig för risken att dö igen för att få ett barn till.

Det finns ju för och nackdelar med allt. Jag har en syster som är min bästa vän genom livet men själv har jag bara fått ett barn. Jag är ganska nöjd med det själv men tänker ibland på det, vet att mitt barn gärna ville ha syskon som många av hennes kompisar men nu är vi för gamla och det ville sig inte i tid så att säga. Lite ledsen är jag för hennes skull . Men när jag reflekterar över det så ser jag att många med flera barn har det väldigt kämpigt. När min dotter leker hos vissa kompisar så undrar jag hur de står ut varenda dag med bråk och slagsmål och skrik. Inga problemfamiljer utan verkar helt normalt. Föräldrarna verkar också helt slutkörda och på dåligt humör. I jämförelse har vi det väldigt harmoniskt hemma och alla kompisar är välkomna till oss när de vill och det vill de ofta. Vi ser till att det sociala uppfylls på andra sätt och håller nära kontakt med andra släktingar osv. Har hört flera dokumentärer på sistone om syskonrelationer och om hur det också kan vara en destruktiv relation, syskon med kontrollbehov, diagnoser, översittare, mobbare, konflikter, olika behov osv. Att ha syskon är inte bara av godo. Även om jag själv har bara positiva erfarenheter så påminner jag mig om det ibland, att jag kanske ser det i rosa skimmer, allt är ju inte bara på ett sätt. 

Tack för alla svar! Väldigt intressant att läsa allas erfarenheter :)

? fler får gärna svara om man har erfarenhet ett dela

Så kände jag också under de år som vårt äldsta barn var vårt "endabarn". 
Han hade mycket kontakter med vänner och var hemma hos andra, men än hellre var det hos oss pga ingen annan som störede.
Såg också till att vi hade nära kontakt m kusiner i samma ålder om det nu inte skulle bli några syskon.