Ni som är ensambarn!
Jag är inte ensambarn men jag var i ungefär samma sits som du efter första barnet OCH har själv flera syskon.
Jag har alltid sett oss ha två barn. Kanske tre till och med men i varje fall två. Själv kommer jag från en familj på fyra (hel)syskon.
Men första förlossningen var katastrof, så även den första tiden efteråt. Jag kände mig värdelös och instinktivt strök vi helt att försöka ha tätt mellan barnen. Jag stod i sådan beundran inför mina föräldrar som uppenbarligen klarat detta utmärkt. Minns att jag ofta refererade till deras situation under mitt barns första år. Att nu skulle jag ha blivit gravid, nu skulle jag ha fått mitt andra barn, nu skulle jag ha haft en som var tre och en som var nästan ett osv. Och jag bara - phu - aldrig i livet.
Sen landade vi i att kanske 6-7 år emellan kunde vara lagom. För då går stora barnet i skolan och är liksom där varje dag. Det behöver inte bli samma stress med lämning/hämtning och en sexåring går att resonera lite mer med än en tvååring som ormar sig på golvet när man ska ha på overall.
(Liiite mer, lilla tonåren var utmanande 
)
Blev dock att vi trivdes bra med att vara bara vi tre. Sonen hade ofta kompisar hemma, vi kunde ta med oss hans vänner på utflykter och kortare resor eftersom vi "bara" hade honom. Någon av oss vuxna fanns alltid tillgänglig etc.
Så utifrån hur vi hade mått första gången och att vi insåg våra begränsningar och våra behov så var det inte aktuellt med barn tätt, kanske inte alls fler barn. För att vi vill kunna få så mycket tid som möjligt med barnet/barnen, för relationen och för oss själva. Och det är inte säkert att man kan få allt man vill alltid, om det inte ska ske på bekostnad av något annat.
Jag hade dock en barnlängtan som smög sig på parallellt med det här och det var tufft. Särskilt som vi inte riktigt var överens. Maken tyckte verkligen att allt funkade så himla bra och var optimalt, och fick vi fler barn så skulle de ändå inte ha någon nytta av varandra. Medan jag ville bli mamma igen och tänkte mer att allt annat löser sig. Klart de inte kommer bli bästisar men de kommer alltid komma från samma familj och alltid ha varandra.
Så vi fick ett barn till men det skiljer mer än 10 år mellan dem. Och andra barnets förlossning eller småbarnstid var inte heller en dans på rosor (urakut snitt + kolik) vilket förstås fick stor påverkan på det äldre barnet och hur närvarande vi kunde vara.
Det finns plus och minus med allt. Så länge man har inventerat sina egna resurser och har back-up. För ska man gå runt med stress och ångest osv så att man inte kan vara närvarande i sitt liv så är frågan om det är värt det?