Ni som skaffade ett barn samt ni som skaffade fler, ångrar ni er?

Skaffade ett barn och ångrar mig inte en enda sekund! Mer ork, mer tid, mer pengar, mer uppmärksamhet till barnet, mer tid för relationen, mer ALLT.

Om du vill att din son inte ska känna sig exkluderad så får du ge pappan en stor spark i röven och kräva att han pratar med sina barn om hur man uttrycker sig respektfullt, oavsett om de "bara" ser sonen som halvsyskon.

Jag har aldrig ångrat att jag skaffade två barn. Jag själv växte upp som ensambarn hos pappa (med bättre ekonomiska förutsättningar) och med två halvsyskon hos mamma. Tycker att det var mer kvalitativt att leva med syskon än som ensambarn. Men jag fick väl det bästa av två världar så det är väl egentligen svårt att jämföra. Skulle ju inte vilja vara utan fördelarna jag fick hos pappa. Har dock alltid sett mina halvsyskon som riktiga syskon, vi växte ju upp tillsammans. Skaffa ett till barn om du vill ha det, för ditt barn kommer det sannolikt bli bra oavsett. 

Självklart ska varje enskilt barn vara önskat, men med det sagt, syskonrelationen är ju den längsta relationen vi normalt sett har i vårt liv. Det kan vara skönt att ha någon att dela vissa saker med, både som barn och vuxen. tex oro för er föräldrar/dig när ni blir gamla och skruttiga.
Om det är stor åldersskillnad mellan barnet och halvsyskonen och babyn inte varit så värst efterlängtad av dem så tror jag inte du ska räkna med någon nära relation dem emellan i framtiden heller. Inte att jämföra med ett hyfsat jämnårigt helsyskon i alla fall.

Du ska inte skaffa ett till barn bara för att halvsyskonen kallar barnet för halvsyskon. Det är inte en bra anledning. Du ville ha 0 eller 1 barn och nu har du ett. Ett till barn kommer ju inte lösa ev dåliga relationer. Det är om NI vill ha ett till barn eller inte som avgör. Det finns för- och nackdelar. Men anledningen att skaffa barn bör alltid vara att man själv vill ha dem anser jag. Stört om tonåringar exkluderar en liten bebis, då har ni nog misslyckats med att skapa goda relationer i familjen. Jobba på det istället. 

Har också befunnit mig i exakt samma sits. Vi funderade på om vi skulle skaffa ett till barn, när första var runt 1.5 år. Jag är själv ensambarn och har aldrig tänkt att det var ett problem eller negativt på nåt sätt. Tror det tom finns studier som visar att ensambarn inte alls känner sig ensamma eller lider, vilket många som är uppvuxna med syskon verkar tro. Så jag tror att det absolut kan vara rätt att stanna vid ett barn, om det känns bättre! 

Nu råkade jag bli gravid precis när vi hade bestämt oss för ett barn. Och efter tidigt ultraljud så ville jag inte längre göra abort. Nu kan jag inte ens tänka mig ett liv utan lillen, som numera är 2 år gammal. 

Vi hade ångest över om vi skulle ha tid och energi över till ett till barn, eftersom vårt första barn är rätt krävande (och ska utredas för diagnos). Men nu kan vi se att det inte på något sätt har blivit för lite tid till stora barnet, och även om vi ger honom mindre uppmärksamhet (vilket nog är bra för honom) så har han också fått en lekkamrat så ger honom mycket som vi inte kan ge.

Vi är superglada över den dynamik vi har fått hemma med 2 barn, men det kan ju ha varit tur. Ett barn kan också vara jättebra, det ger ju mer flexibilitet på andra sätt. Men tror inte du ska ha ångest över uppmärksamhetsbiten iaf, vi hade den ångest och nu i efterhand ser vi hur det inte alls är dåligt med mindre uppmärksamhet från föräldrarna!

Jag var i din situation, förrutom att det inte finns halvsyskon. Vi stannade vid ett, och det har jag inte ångrat en sekund. Det är så skönt att lägga all tid och kraft på ett barn, och att slippa syskonbråk och konkurrens. Barnet är 8 år nu och har aldrig frågat efter syskon. 

Jag själv är ensambarn och jag och maken har valt att bara skaffa ett barn. För mig är det viktigt att räcka till på alla plan för vårt barn, och förutsättningarna för att göra just det är mest gynnsamma om vårt barn fortsätter att vara ensambarn. Det finns inga garantier för att helsyskon får en bra relation till varandra.

Jag var själv ensambarn ganska länge innan jag fick syskon, och jag minns faktiskt att jag led av det, oavsett vad alla säger om att ensambarn inte gör det. Jag kände det som att jag alltid var ensam i familjen och önskade att jag skulle haft syskon som mina kompisar hade. Vi brukade försöka låna med någon kompis ibland när vi skulle iväg, men jag hade uppskattat att ha någon att leka med hemma. 

däremot kan jag ibland känna att det kunde ha räckt med två istället för tre, för min egen del.

Har två barn (halvsyskon) med stor åldersskillnad (11 år). Älskar dem mer än livet. De bor heltid hos mig så de kommer att växa upp som "helsyskon". Det finns en värme och fin dynamik mellan dem och jag hoppas att de kommer att få glädje av varandra genom livet. Jag kan tänka mig ett tredje barn men främst ekonomin och utrymme i boendet sätter stopp. 

Glömde svara på frågan. Jag ångrar ibland att jag inte fick fler barn tätare när jag var yngre. Men är i det stora hela nöjd med hur det blev.