Hej!
jag har ett barn på tre månader som jag älskar och njuter av.
Jag tror helt ärligt att jag är klar med barn, då tanken är att jag vill ha ett så ?enkelt? och stress fritt liv med mitt barn och min man som möjligt.
inga dömande kommentarer tack kring hur jag vill leva mitt liv.
men min fråga är, ångrade ni er som valde ett barn? Och hur blev livet för er :)
Det du känner nu är en sak, och det kan lika väl vara att du aldrig kommer önska något till barn. Eller så dröjer det länge tills du gör det.
Men du behöver inte bestämma dig nu om du önskar syskon i framtiden. .. om du inte är äldre... då behöver du i oförsig veta...
Jag ångrar inget, vi har ett barn och det är så nära perfekt som man kan komma.
Har ett vuxet barn och ångrar det inte.
Nu är mitt barn bara 8 år så det är kanske för tidigt att säga, men än så länge har jag inte ångrat mig en sekund. Livet är så skönt med bara ett barn. Vi har så mycket tid till barnet och kan verkligen engagera oss i hans skolgång, aktiviteterer eller bara vara tillsammans, och vi vuxna har tid till oss själva, våra jobb och varandra. Vi har inga syskonbråk som vi måste hantera så familjelivet är verkligen harmoniskt. Barnet har heller aldrig bett om eller uttryckt önskan att ha ett syskon.
Kanske känns bra just nu , men tänk när ni föräldrar blir gamla eller dör , då är det nog skönt att ha syskon!
vårt barn växte massor sedan det blev storasyster. Trots det skiljer endel mellan dom.
Jag ville iofs verkligen ha fler än ett men så blev det inte. Och som tonårsförälder stortrivs jag med att det bara är ett, räcker till på ett helt annat sätt.
Upplever inte att barnet har saknat syskon direkt eller på något annat sätt lidit av att vara endabarn.
Kanske känns bra just nu , men tänk när ni föräldrar blir gamla eller dör , då är det nog skönt att ha syskon!
vårt barn växte massor sedan det blev storasyster. Trots det skiljer endel mellan dom.
Jag vill minnas att jag har läst studier som säger att ensambarn inte alls upplever sig som mer ensamma än barn med syskon. Istället är man mer kreativ (kanske måste man har fler idéer om vad man ska leka) om man är ensambarn. Så det där med att ensambarn är ensamma verkar vara något av en myt. Jag är själv ensambarn och upplevde aldrig att jag var ensam, så jag kan relatera till det som studier visar, men de flesta som jag känner har själva syskon och säger ofta att de skaffar fler barn "för att barnet inte ska bli ensamt". Men jag tror faktiskt det är något som man har hittat på för att normen är att ha fler, och det är det man själv var van vid när man växte upp...
Men nu frågade du ju om man som föräldrar kanske ångrar det. :) Mina föräldrar ångrade iaf inte beslutet att bara skaffa ett barn (min mamma blev gravid igen några år efter att ha fött mig och valde att göra abort).
Vi är tre generationer med ensambarn på ena sidan i min familj och det har gått utmärkt.
Jag har inte saknat nånting, jag vet inte om jag önskade mig nåt syskon när jag var yngre, men jag trivdes med att vara i centrum och pyssla med mitt. Mitt barn är till stor del som jag, gillar att ta det lugnt, pyssla, plugga. Hen har många gånger sagt att vi har det så lugnt och skönt, så det är ju tur att hen känner så. Det enda jag känner saknas är sällskap när man reser/åker på utflykt nånstans. Men då brukar vi fråga nån vän om den vill hänga på, så kan de underhålla varandra.
På andra sidan av min släkt finns det många syskon, tyvärr har de inte alls kommit överens. Efterhand som deras föräldrar gått bort har det varit bråk vid bouppteckning så min bild av att ha syskon är inte speciellt bra.
Ja lite i efter hand gör man de barnet känner sig ensamhet på semestrar å lov ,så en får va med mer som förälder å styra upp med kompisar å utflykter å sånt!
Är inte rätt person att svara rakt av, men beroende på hur gammal du är kan det ju finnas massor av tid senare. Det är slitigt att ha flera småbarn samtidigt (även om jag personligen är glad över att jag skaffat barn tätt) men många säger att det är något helt annat att börja om senare.
Jag är 42 (!) och väntar en sladdis. Dock mitt tredje barn. Det har ju såklart också nackdelar på så sätt att jag säkert kommer vara tröttare och det kommer dröja innan maken och jag kan göra lite hur vi vill. Men att ha två skolbarn är något helt annat än att ha två småbarn, så att säga. Och de kommer även kunna vara involverade mer i egenskap av stora storasyskon jämfört med hur det var att bli storasyster vid 1,5 och båda vill ha samma sak samtidigt.
Du känner dig själv bäst och har nog en bra magkänsla kring hur många barn som passar de närmaste åren, beroende på vilka ni är. Men bara för att småbarnsåren så småningom går över behöver ju inte dörren vara stängd för en en i taget-approach. Om man vill det då. Och om man inte hade alltför många år på nacken när man började.
Ja lite i efter hand gör man de barnet känner sig ensamhet på semestrar å lov ,så en får va med mer som förälder å styra upp med kompisar å utflykter å sånt!
Ja lite i efter hand gör man de barnet känner sig ensamhet på semestrar å lov ,så en får va med mer som förälder å styra upp med kompisar å utflykter å sånt!
Har en 10åring. Har inte ångrat mig än. Livet är skönt och mysigt och min unge är väldigt framåt, mogen och social med god självkänsla. Jag och pappan hade inte klarat av fler, men visst om vi hade varit andra människor med andra egenskaper och ett stort nät av familj som kan hjälpa till när barnen är små hade det kanske blivit annorlunda. Nu fokuserade vi på att inte ta oss vatten över huvudet och njuta av det fantastiska barn vi har. Inte gapa efter mer, man vet aldrig hur det blir.