Kommer aldrig kunna köpa hus, känns hopplöst.

Men vad är det som hindrar att ni skriver ett avtal, med hjälp av jurist, som slår fast att det som han lägger in som handpenning på huset är hans personliga egendom?

Att ni alltså avtalar bort sambolagen, som säger att om ett sambopar köper ett hus för att bo i det tillsammans , så äger man halva var. Oavsett vem som betalade för huset. 

Sen är det ju ganska snurrigt att man ska leva på olika ekonomisk  nivå i en relation.
Om mannen t.ex. tjänar 30 % mer än kvinnan är det vanligt att han också betalar 30 % mer på de löpande utgifterna. Eller tvärtom.

Du föder hans barn utan att han vill ta hand om dig? Varför?

Jag är hemmafru. Hade själv sparat ihop 200 000  på extrajobb innan vi gifte oss. Dessa pengar lades såklart till hans större pott. För vi är ett. Vi äger allt gemensamt, inklusive huset som vi flyttade in i strax efter bröllopet. 

Men skriv papper att du lånar två miljoner från hans fonder och att du betalar tillbaka då du får ditt miljonarv.  

Om ni prioriterar att lägga era resurser på annat som tex att få barn, studera utbildningar som inte leder till jobb med högre inkomst än ni har eller vara hemma med barn utöver vad föräldraförsäkringen täcker så är det ju inte så konstigt att ni inte har råd att köpa hus.

Om man vill köpa hus måste man spara till det och ha tillräckligt hög inkomst för att kunna låna resten. Det innebär att man får prioritera bort annat.

Är det tex verkligen klokt att plugga samtidigt båda två nu när du är gravid? Kommer era utbildningar att leda till jobb med bättre betalt eller kommer det bara vara tid och pengar i sjön?

Måste ni verkligen bo i hus då? Vet inte hur stort ni bor nu men jag bor med två barn i en 3:a och är gravid nu, tänker att det funkar första tiden iallafall (äldsta har eget rum och yngsta är så liten så han sover med mig) sen får vi leta efter större såsmåningom. 

Kan inte hus vänta till ni har pluggat klart iallafall? Känner hur många som helst som bor med barn i lägenhet , har två vänner som bor med tre barn i 3:or och jättemånga som bor så med två barn. 

Har man råd med hus så visst men det är inte så att jorden går under om man inte kan bo i hus när man har två små barn. 

Ni lever på gränsen till existensminimun och han har 3-5 miljoners värde  i fonder? Charmigt. 

Ja, om det var jag skulle jag undra om killen väntar på bättre tider...Alltså på en kvinna som är mer värd att leva upp de där pengarna tillsammans med. Det skulle inte kännas bra alls, faktiskt. 

Men vad gnäller ni om. Nu har ju flera miljoner på banken.

Det är skillnad på att ha ett kapital och pengar man dagligen ska leva för.

Gör man sig av med kapitalet så begränsar man sina valmöjligheter längre fram.

Troligtvis vill mannen ha pengarna till något speciellt, som ett hus t.ex.

TS klagar inte på att de allmänt har dåligt med pengar, utan på att de inte kan köpa hus just nu.

Utbildning är något som har värde i sig, som kan ge ett roligare jobb t.ex. Det klart att det bästa är om det också ger mer pengar, men livet handlar inte bara om pengar 

Tycker det här låter jätte märkligt. Speciellt när ni har varit tillsammans i mer än 14 år, och du har försörjt honom tidigare under lång tid. 

Självklart är det fullt rimligt att han köper er ett gemensamt hus, för en del av fondpengarna. Med tanke på hur du beskriver att ni bor på liten ort, med litet utbud rörande jobb. Så antar jag att det inte råder galna huspriser för vanliga normalsunda hus? Han kan väll försöka jobba lite extra också, under studie tiden. 

Tänker bara på hur man med lätthet får en vanlig familjevilla för mellan 400.000-1.000.000kr här omkring där vi bor, i den närmsta lite större byn. Ca 3.000 invånare. Vårt hus köpte vi för 210.000kr för 10 år sedan. Vi bor dock långt ut i glesbygden, i en liten liten by, inte ens 100pers bor här, så pendling till jobb är 7mil enkel. Behövdes ett stambyte, men annars ser allting fortfarande bra ut med grunden, fasaden och taket. Så vart ingen ruckel precis. 

Vet att huspriser mm kan se väldigt mycket annorlunda ut än här. Men OM ni bor på en ort likande vår? Då förstår jag inte alls er dynamik i ekonomin, och tankar kring husköp. Fattar inte hur han kan vilja traggla på såhär, i jag förmodar trång hyresrätt, och med ett till barn påväg. Så länge man inte köper ett renoveringsobjekt, är ändå en fastighet en investering och kan ni köpa ett helt vanligt hus utan att behöva låna tex? Så VADFAN väntar ni på!? Hade jag varit din snubbe hade jag sagt, nu köper vi ett hus. Jag skiter i om du ej har pengar att lägga. Det är dig och vår familj jag vill spendera livet med. 

Vi har självklart pluggat i hopp om att kunna få jobb med högt betalt, men har av olika själ inte känt att det var rätt karriärvägar eller att vi klarat av utbildningen etc. Ang hemma från förskolan så var det för att sonen fick en sjukdom som gjorde det svårt att ha han på förskolan då han aldrig åt. 

Jag skulle inte plugga utan att ha inkomst och jag skulle heller inte ta CSN lån, jag har inga lån eller skulder. Jag skulle isf plugga utan CSN samtidigt som jag tar hand om bebisen och sen gå tillbaka till jobbet och plugga heltid samtidigt för det är så jag gjorde förra gången jag studerade. Men jag har med mig att det kanske inte går men isf får jag hoppa av då, jag vill försöka iaf. 

Ang om det är klokt för min sambo eller ej, nej men jag har ingen kontroll över honom, han vill studera och sålänge han betalar sin del av räkningarna så får han göra vad han vill.  Jag medger att det är en märklig relation och vi har det såhär för att det inte känts rättvist förr och det gör det väl inte nu heller. Men det är svårt när man har så olika ekonomiska förutsättningar och han vill hålla hårt på hans pengar och jag vill inte känna att jag kämpar för inget. Jag har ingen aning om detta är slutgiltigt hur vi har vår ekonomi resten av liven men jag kan mycket väl se att vi kör på något annat system framöver. 

Men ska jag välja mellan att ha ett hus eller att ha barn så väljer jag barn, ska jag välja mellan att ha hus eller att få vara hemma med mina barn så väljer jag att vara hemma med mina barn. För mig är det viktigast i världen. Vi bor i en stor och bra lägenhet med en bra tomt till så egentligen bör jag kanske bara vara nöjd och inte försöka sträva efter en idyll vara för att jag växte upp i hus.

Vi bor i en liten by utan 2,5 mil utanför en stad som är medelstor men saknar totalt jobbmöjligheter. Mitt jobb ligger i byn där jag bor väldigt nära. Här kostar villorna mellan 3-5 miljoner beroende på hur fint du vill ha det. Ska du köpa ett renoveringsobjekt och då menar jag verkligen renovera eller riva så går det på 1-2 miljoner. Jag vet inte vad som hänt med dessa byar men jag tror vi har de dyraste huspriserna i vårat län jämfört med vad folk tjänar. Nästintill alla våra släktingar bor här så vi vill inte flytta. I lilla byn jag växte upp som vi verkligen vill bo i,  ligger en mil härifrån ännu längre in i skogen finns det just nu 2 hus ute till försäljning. På de senaste åren har det endast säljes ca 5 hus där och husen kostar nu 5,2 miljoner och 4, 6 miljoner. Kan tillägga att detta är norra Sverige i skogen så jag kan inte förstå huspriserna alls.  

Våran relation har varit krångligare senaste åren så en del av mig känner att vi har försökt dela på oss mentalt så att vi inte blir lämnade utan nåt efter det tar slut, dock så är detta en periodstanke som kommit då och då. Det är väl kanske också något som stoppar husköpet, är man inte 100% så känns det dumt att köpa hus ihop. Vi har nästan varit tillsammans i 20 år och jag var sagd av läkare som infertil så den här graviditeten var välkommen men oväntad. Vårat barn som vi redan har är 11 år nu. 
Vi bor i en rymlig 4a nu så vi klarar oss även med tillökning, men hyran är rätt hög och det har känts som bortkastade pengar. Sen har jag väl mest känt att jag svikit min son då jag flyttade till denna by i hopp om att hitta ett hus i närheten och nu har det gått flera år. Dock så har vi ju haft det trevligt och har en tomt här ute med även om den delas med grannar.

Existensminimum är väl fel uttryckt för att förklara hur vi lever just nu, det stämmer med hur vi levt under våra flesta år ihop men vi har ju ett prviligeie nu som är att om våra pengar tar slut så tar han av sparpengar. Så vi har ingen oro hängande över våra huvuden och vi unnar oss resor ibland osv så jag skulle säga att vi lever rätt gott just nu, men jag har inget över till sparande alls.

Låter som ni bor typ runt Åre, Vemdalen, Kiruna, Umeå, Östersund trakterna. Eller någon av dom mer populära semesterhus trakterna. Vet det har skenat sanslöst på vissa enstaka ställen i Norra Sverige. Lönerna här uppåt är ju inte i kalibern med södra Sverige, och pendlingen lång för dom allra flesta. Så det är egentligen ganska skevt med tanke på det. Hur det blivit med prisutvecklingen. 

Om ni faktiskt bor trivsamt nu. Så ja, då kanske det här med boendet mest är någonting som är en onödig källa till missnöje. Skulle snarare tänka i banorna att det som skapar frustration och jobbiga känslor hos dig, handlar om er skeva och orättvisa ekonomiska obalans i förhållandet i så fall. 

Att det liksom krävdes ett hot, för att han ens skall bidra och sen sitter och hoardar ett mångmiljon arv efter det. Trotts att du försörjt honom tidigare, utan att han visar en vilja att frivilligt och av omtanke gottgöra för det där? Ah. Det hade verkligen skavt hos mig i alla fall. För det hade känts som om man inte egentligen är ett riktigt team då, och är man inte ett team efter 20 år?! 

Skulle han gå med på parterapi? För det låter som att ni har en del att reda ut egentligen. Ta hjälp av någon för att rensa luften, och finna ut vad ni egentligen vill med er framtid. 

Jättebra svar! Tack så mycket Jag ska prata med honom om det, du gissade för övrigt helt rätt på var vi bor. 

Jag håller tummarna och hoppas att han nappar på parterapi förslaget, särskilt med tanke på att ni ändå har ett litet mirakelbarn på intågande i era liv. 

Ibland behövs ändå synpunkter och hjälp utifrån, för att komma någon vart och reda ut gamla grejer som ligger och gror.