Avskyr barn, men vill gärna ha egna.

Skriver av mig lite här i hopp om att någon kanske har upplevt samma som jag och vill dela med sig av lite tankar. 

Jag är en kvinna på 27 år som lever ihop med en sambo som är 35. Vi är väldigt lyckliga ihop och planerar att skaffa barn inom något år, grejen är dock den att jag har aldrig tyckt om barn. 

Jag tycker de är äckliga, skrikiga, krävande och allmänt jobbiga. Jag tycker inte bebisar är söta, mest bara obehagliga. Vill absolut inte hålla i en bebis om jag inte måste och får noll känsla av ?åh så gullig, en sån här vill jag också ha? när jag är i närheten av bebisar. Är jag i närheten av barn som leker och skriker blir jag automatiskt irriterad. Har anhöriga eller vänner barn med sig till tillställningar eller liknande så tycker jag det är jobbigt eftersom jag finner dem snudd på motbjudande. Det låter otroligt hårt och känslokallt men det här är min genuina upplevelse av barn. Jag har försökt att träna bort de här känslorna med att aktivt vara närvarande i min 2 åriga guddotters liv, men det har snarare förstärkt känslan av att jag inte tycker om barn.  Så nu till saken, hur kan det vara möjligt för mig att vilja ha egna barn när jag känner såhär starka känslor av att ogilla dem? Jag har fortfarande en längtan efter barn ihop med min man, och en längtan av att få leva familjelivet ihop med honom. Vi skulle vara bra och kärleksfulla föräldrar, det är jag övertygad om. Så jag förstår inte riktigt mina egna känslor, tanken av att inte skaffa familj och få mina egna barn gör mig ledsen, samtidigt som jag tycker barn är hemska på många sätt. 

Någon som upplevt något liknande? 

Alla blir ju inte bra föräldrar och/eller älskar sitt eget barn oavsett om folk här verkar ha den erfarenheten själva. Risken är väl att de som faktiskt är dåliga föräldrar antingen inte har den insikten eller så skriver de åtminstone inte om det på den här typen av forum. Jag kommer i mitt arbete i kontakt med en hel del (idag vuxna) som haft en förfärlig barndom. 
Om man inte tycker om barn så tycker jag verkligen att det är bättre för alla att man låter bli att skaffa barn oavsett biologisk drift. Föräldraskap är ju inte heller något som man bara kan ångra i efterhand hursomhelst.

Jag tycker inte du låter som en person som skulle vara en bra förälder. Alla måste inte ha barn o du är en av dom som inte borde om du inte mognar sent då förstås 

Jag ?tyckte om barn? och utbildade mig till barnskötare. Det visade sig inte vara min grej. 

Har känt sedan dess att jag kommer aldrig klara av att ha barn eller vilja egentligen. Men ändå ville jag och vi fick barn genom ivf faktiskt, trots mina känslor. maken var passivt godkännande . 

Mina barn har varit meningen med livet och jag tackar Gud hela tiden för dem. Vilken lycka! 
Eftersom du känner som du gör, så är det nog ingen fara, du kommer klara av det. Det kommer vara dina barn och du kommer se hur underbara de är. Det ser man inte med andras barn på samma sätt.
lycka till! :D

Vaddå tror du att jag visar att jag intectycker om andras barn? Man kan faktiskt hålla sina känslor inom sig, man behöver inte visa det. 

och ja mina barn har många kompisar och vet du vad de hänger oftast här eftersom vi har ett stort 3-våningshus där de har en hel våning för sig själva. och så är vi de enda föräldrarna som låter de ha grabbkvällar hemma. 

Jo där kan jag hålla med. Man måste ju faktiskt ha med andra barn än sina egna att göra när man har barn. Känns som att det har blivit lite populärt nu att prata om hur mycket man ogillar alla barn utom sina egna men jag tänker bara: Stackars barnens kompisar. Och stackars de egna barnen också som kanske inte kan ha ett normalt socialt liv. För jag tror faktiskt att det märks om man tycker illa om alla andra barn. Jag kan ju säga att jag skulle inte vilja släppa hem mina barn till en sån mamma. Blir lite rädd när jag läser om alla i tråden här.. 

Oavsett vad folk här skriver tycker jag nog inte kan borde ha barn om man avskyr barn. Ok om man typ tycker det är jobbigt med en jättegrupp med barn .. eller känner att man inte skulle klara att jobba på förskola, jag har sommarjobbat på förskola när jag var yngre men känner nog att jag inte skulle orka det när jag själv har småbarn också..Och man behöver inte gilla alla barn, det finns barn som verkligen beter sig illa.  Men som sagt , det känns inte helt schysst att skaffa barn om man hatar alla utom sina egna. 

Vaddå tror du att jag visar att jag intectycker om andras barn? Man kan faktiskt hålla sina känslor inom sig, man behöver inte visa det. 

och ja mina barn har många kompisar och vet du vad de hänger oftast här eftersom vi har ett stort 3-våningshus där de har en hel våning för sig själva. och så är vi de enda föräldrarna som låter de ha grabbkvällar hemma. 

Skriver av mig lite här i hopp om att någon kanske har upplevt samma som jag och vill dela med sig av lite tankar. 

Jag är en kvinna på 27 år som lever ihop med en sambo som är 35. Vi är väldigt lyckliga ihop och planerar att skaffa barn inom något år, grejen är dock den att jag har aldrig tyckt om barn. 

Jag tycker de är äckliga, skrikiga, krävande och allmänt jobbiga. Jag tycker inte bebisar är söta, mest bara obehagliga. Vill absolut inte hålla i en bebis om jag inte måste och får noll känsla av ?åh så gullig, en sån här vill jag också ha? när jag är i närheten av bebisar. Är jag i närheten av barn som leker och skriker blir jag automatiskt irriterad. Har anhöriga eller vänner barn med sig till tillställningar eller liknande så tycker jag det är jobbigt eftersom jag finner dem snudd på motbjudande. Det låter otroligt hårt och känslokallt men det här är min genuina upplevelse av barn. Jag har försökt att träna bort de här känslorna med att aktivt vara närvarande i min 2 åriga guddotters liv, men det har snarare förstärkt känslan av att jag inte tycker om barn.  Så nu till saken, hur kan det vara möjligt för mig att vilja ha egna barn när jag känner såhär starka känslor av att ogilla dem? Jag har fortfarande en längtan efter barn ihop med min man, och en längtan av att få leva familjelivet ihop med honom. Vi skulle vara bra och kärleksfulla föräldrar, det är jag övertygad om. Så jag förstår inte riktigt mina egna känslor, tanken av att inte skaffa familj och få mina egna barn gör mig ledsen, samtidigt som jag tycker barn är hemska på många sätt.