Släppa oförrätter??

Tänk på det som att den som gjort dig illa är en skräphög som du inte vill slösa din dyrbara tid och energi på.

Nu har du missförstått! Det är dem som stör sig på mig, jag har kanske inte ens noterat dem! De attackerar mig för något de stör sig på, vad menar du att jag kan göra åt det?? Det kan ju liksom aldrig vara mitt fel, eller hur tänker du att det skulle kunna vara det?? Jag har kanske inte ens pratat med dem, jag känner dem inte så hur skulle jag kunna störa mig på dem?! Det är ju först efter att de behandlat mig väldigt illa utan anledning, som jag tycker illa om dem! Så nej du, det där köper jag inte!

Jo, jag har Asperger. Och känner ofta att folk helt oprovocerat är elaka mot mig, fast vi kanske aldrig ens pratat med varandra. Jag är extremt lättsårad och lättkränkt och det blir ju inte lättare ju fler gånger jag blir attackerad av någon utan att förstå varför! 
Jo jag KAN faktiskt se min egen del i konflikter, och jag står för det JAG gjort fel! Men det är sällan som andra ser SIN del, och erkänner att de OCKSÅ gjort fel! Det är det som gör mig mest upprörd. Jag ber ofta om ursäkt till folk, men det är extremt sällan någon ber MIG om ursäkt när de betett sig illa. Det är lätt att känna hat mot mänskligheten och tro att de flesta människor är elaka när man blivit illa och orättvist behandlad hela livet utan att förstå vad man gjort för att förtjäna det!

Kan du ge ett exempel på en situation när någon som du inte ens pratat med är oprovocerat elak mot dig?

Nej, men man säger kanske att de ska åka till läkaren och fixa armen, inte låta den vara trasig resten av livet. 

Men det är ju upp till dig om du vill älta allt dåligt och inte bearbeta det. 

Nä, precis, det är inte ditt fel när människor attackerar dig utifrån deras egna föreställningar kring om vad du står för och är. 

När du skriver om din autism tycker definitivt det blir tydligt att du är i en position där människor faktiskt feltolkar dig och sen hamnar du i situationen där du så att säga får skulden, utifrån att det finns fler normalstörda än människor med andra ovanligare drag. 

Jag tänker att du, precis som alla andra får förhålla dig till vad du upplever och försöka analysera vilken typ av kränkning som du ofta råkar ut för. Spontant tänker jag att du troligen har ett sammanhang där det börjar bli dags att vandra vidare om du kan. Att iallafall försöka hitta sätt att återuppfinna dig själv, så att du i högre utsträckning får visst skydd mot det du beskriver.

Tyvärr är det inte helt enkelt i livet att mitt uppe i det göra analyser och förändringar som leder till en ny mognad. Det är heller inte rimligt att helt försöka vrida ut och in på sig själv gällande anpassning till "majoriteten". Spontant tror jag mer på att odla de relationer som fungerar och att fokusera på uppgiften/jobbet gällande ev. konflikter med "folk". Och att du hittar utlopp för ilskan på annat sätt, så att den pyser ut, snarare än exploderar.

Jag är väl motsatsen till dig. Ibland kan jag bli arg på min man och tänka att nu ska minsann jag gå runt och vara tjurig så där som han kan vara men det är ju bara jättejobbigt och drar ned mig själv. 

Generellt fokuserar jag på det positiva. "Fan jag bröt benet, jävla helvete och jag som ska åka till xy. Fast det är klart, jag hade ju jäkligt kul när jag gjorde den där grejen så att jag bröt det." 

Är inte sådan som gillar att prata om känslor och reda ut saker heller, det som hänt har hänt och sedan får man fokusera framåt.

Sedan kan jag bli väldigt arg och upprörd och smida planer för hämnd eller vad jag säga, men det går oftast över på typ en kvart. 

Undantaget är om någon är taskig eller orättvis mot mina barn, det kan jag ha svårare att släppa. Beror väl på att jag känner mig maktlösare då.

Oj på dig själv du! Vad menar du att jag ska göra, spöa dem som är elaka??  Jag har varit till samtalskontakter, men de hänvisar bara till att jag har Asperger och därmed blir missförstådd. Som om det vore en rättighet att få utbrott och skrika åt någon av den anledningen! 

Nej, jag förstår mer och mer att folk har sina demoner som de ser en chans att få ut genom att lägga all skuld på mig!

Folk får stå och skrika åt mig och göra sig till åtlöje i fortsättningen, det är de som har problem och inte jag! När de står och skriker på öppen plats så tittar ju folk och undrar vad de lider av! Jag får försöka att bara skratta åt det i fortsättningen.

Folk du inte känner och inte ens har pratat med står och skriker på dig på öppen plats - varför går du inte bara därifrån istället för att känna dig oförorättad? 

Handlar det om att du står ivägen kanske du borde flytta på dig iallafall, så då kan du ju bäst gå därifrån så du slipper ta mer av deras skrik.

Jag känner med dig, förstår dig.

Jag har samma problem, men det gäller mest mina egna föräldrar som är otroligt duktiga på att säga riktigt elaka saker. Nu när jag är äldre kan jag hålla mig på avstånd, men trots att vi bara ses något mer än c.a 2 ggr om året, så kan de aldrig låta bli att häva ur sig elaka saker.

Då menar jag saker som att hur min man kan vilja vara med mig, jag är så ful, dum och ointressant etc.Borde han inte kolla på andra tjejer istället?  Det säger de till och med till min man. Svårt att inte skämmas över sina såkallade föräldrar.

Nej, det är inte lätt att förlåta,
eller låta bli att tänka på det.

Det händer att jag råkar ut för elaka kommentarer av andra med, men det sårar mer när det kommer från familj

Ja låt skrikande människor skämma ut sig själva.

Men tänker du på hämnd, tortyr och mord för att någon skrikit på dig, ja då är du inte så stabil. Låter inte alls normalt att tänka på hämnd för att en okänd person skriker på en.

Som sagt, låt gaphalsen skämma ut sig själv på allmän plats.
Undrar ändå vad som föranleder skriken. Ingen brukar skrika på mig på stan från ingenstans så det verkar märkligt att ständigt bli utsatt för det.