Upplever när jag umgås med ett större gäng att jag har svårt att göra mig hörd? Känns som jag blir avbruten eller om jag säger något så fortsätter de pladdra på om annat? Har väl haft lite så hela livet känns som jag pratar för tyst ibland med
Jag har samma erfarenheter. Har upplevt att personerna har känt att jag varit annorlunda och ej kunnat ingå i deras sammanhang som gjort att de blivit rädda och slutit sig till varann.
Beteendet i en sån sammanslagning har alltid en viss form som alla anpassar sig till. Som gör att man automatiskt tror att man gör och är fel. Men det är inget fel på en, man har bara andra behov. 🙂
Jag fungerar igen när jag umgås med 1-2 personer åt gången.
Ok ja för jag förstår inte vad det skulle va för fel på mig? Tycker bara att folk beteer sig märkligt när man är i ett större sällskap. O nu senast va det i ett sällskap då jag ändå känner alla inblandade hyfsat väl.
Jag är likadan. Är ganska introvert och känner mig lite obekväm med att prata i stora grupper. 1-4 personer är "lagom för mig". Så i stora grupper sitter jag mer tyst, lyssnar och ställer någon fråga.
Jag har kommit på att jag trivs bäst så. Alla gillar inte stora sällskap. Jag är en av dem som inte gör det.
Du får prata med mer auktoritet och tyngd i rösten. Du kanske dessutom framstår som blyg och lite feg för att våga prata, men det går att träna bort.
Ok ja för jag förstår inte vad det skulle va för fel på mig? Tycker bara att folk beteer sig märkligt när man är i ett större sällskap. O nu senast va det i ett sällskap då jag ändå känner alla inblandade hyfsat väl.
En sån grupp hålls tyvärr ihop av att man ständigt måste vara på tårna för att snabbt kunna bidra till det som sker i gruppens nav. Det blir en manisk stämning där vederbörande triggar varann allt mer för att stämningen ska kunna bibehållas.
I själva verket är det ett uttryck för panik för att vederbörande inte känner någon djupare connection med varann som upplevs så fort någon i gruppen inte kan eller inte orkar hänga med i detta rus. Vederbörande tycker då att man drar ner stämningen och därmed sluter sig till varann för att värna om denna kick som de får i sammanhanget.
I det så blir de ganska självcentrerade där de bara bryr sig om vad de själva ska få ut av sammanhanget, även om det i stundens rus kan kännas äkta och givande.
Meningslösheten av detta kommer dock sen när man är hemma igen i sin lugna vrå för att man varken hade kontakt med sig själv och de i sammanhanget.
Jo jag känner igen det där. Man försöker komma med in i samtalet bara för att märka att man knappt får någon uppmärksamhet. Till sist ger man upp och bara sitter där tyst.