Bpd föräldraskap

Om man blir av med sin diagnos så är det ju inga problem. Men det låter inte som att TS tjej har den insikten eller påbörjat nån sån behandling. Man kan inte skaffa barn innan den förändringen sker, då blir det på barnets bekostnad. 

Det där är ju ett oerhört konstigt resonemang: bara för att du anser att du inte tagit skada av din mammas psykiska ohälsa innebär ju inte att det är så för alla. Och att säga att någon som misshandlar barn inte bör skaffa barn är inte heller att önska livet ur barn som fötts av en misshandlare. Det är att önska de barnen en bättre start än den som gavs. 

Min absoluta grundsyn är att man skaffar barn för barnets skull, för att barnet ska ha en bra uppväxt och ett bra fortsatt liv. Och kan man inte ge barnet de bästa förutsättningarna (oavsett orsak) så bör man avstå. Sen kan saker hända i livet som gör det sämre, men att medvetet skaffa barn när man inte kan hantera sig själv och sitt eget liv är direkt olämpligt.

Barn är ingen rättighet, barn har däremot rättigheter att ha en trygg uppväxt med trygga vuxna. 

Vad ofta jag önskar att människor kunde vara mindre egoistiska när det gäller att skaffa barn.

Det är ingen mänsklig rättighet att bli förälder.

Bara för att du VILL ha barn betyder det inte att du bör.

Har du en svår sjukdom - fysisk som psykisk - med hög ärftlighet, eller som gör att du inte riktigt klarar av att vara en normalt närvarande förälder, bör du kanske fundera på om det verkligen är rätt att föra det vidare.

Har du valt en karriär som innebär att du är hemifrån under långa perioder, är det kanske inte heller helt schysst mot en eventuell avkomma.

Om du redan har en mycket svår ekonomi, kanske lever på socialbidrag etc är det rent oansvarigt att dra in ytterligare en person i den situationen.

När det gäller husdjur - t.ex. hund - pratas det hela tiden om ifall man verkligen har tid och råd, om ett djur får plats i ens livssituation, hur mycket man är villig att offra, om man kommer att tycka att det är lika kul även efter att hunden inte längre är en söt liten valp, etc.

Tänk om vi kunde tänka likadant om barnen.

Men det du säger ju, är att om ens barndom inte varit helt perfekt, med två friska föräldrar, god ekonomi till solsemester etc, så är det lika bra att vara död. Jag vet inte hur jag ska tolka det annorlunda.

Men jag tycker visst att mitt liv är värt att levas, även om min barndom inte dugit enligt dina standarder. Jag kan göra massa saker i mitt liv, skulle allt tagits ifrån min bara för att min ena förälder drabbades av en sjukdom? Skulle du själv hellre vara icke-levande som barn då? Såklart blir man väldigt kränkt av din syn på mig och mitt liv. Du tycker ju att min mamma inte skulle få ha mig och att jag inte skulle få leva.

Hur kan det vara egoistiskt att ge någon ett liv? Skulle du hellre vara död än växa upp med en mamma på socialbidrag? Det kanske du skulle vara men då värdesätter du nog inte livet så högt.

Av alla dumma "motargument" man hört...

Det känns faktiskt hemskt att läsa, som "barn", hur folk här skriver om föräldrar med psykiskt sjukdom. Hur det liksom likställs med psykisk eller fysisk misshandel. Alla sjuka är absolut inte hemska människor som spyr ur sig en massa elakheter och struntar helt i sina barn. De flesta är ju vanliga människor men med en sjukdom som gör att de inte räcker till på samma sätt.

Vissa här tycker ju att det vore bättre bättre för mig om jag inte föddes. Lika bra att jag utraderas från historien. Rolig läsning. Tänker ni samma om er gamla gymnasiekompis som har en bipolär mamma? Er sambo som har en pappa som varit inlagd? Tycker ni att deras liv helt saknar mening? Skulle ni säga det till dem öga mot öga?

Jag tycker att jag har rätt att existera lika mycket som alla andra. Och att det är fel att dra alla psykiskt sjuka över en kam och utmåla dem som hemska människor som plågar sina barn när de tvingar dem till världen av egoism ... De flesta bildar ju familj helt enkelt för att de vill leva familjeliv. Och det kan gå väldigt bra för barnen ändå bara de får lite stöd i livet från annat håll.

Jag brukar aldrig skriva inlägg på nätet men vissa var så hårda så jag kunde inte låta bli. Ingen kan helt enkelt övertyga mig om att min fantastiska mamma är en defekt person som inte skulle ha någon rätt att få barn. Det var sånt man sysslade med på 50-talet när man steriliserade folk. Hon är ingen självisk person som kör över mina rättigheter till trygghet. Hon ställer alltid upp för mig så gott hon förmår och det är det som är det viktiga.

Men det är väl ingen här som har dragit alla med psykisk sjukdom över en kam? Däremot har flera påpekat att om ens sjukdom påverkar en så mycket att det gör det svårt att ta hand om ett barn, ge det en trygg uppväxt och godose dess behov bör man fundera ett extra varv på om man verkligen ska skaffa barn. Är inte det vettigt menar du?

TS beskrivning av sin flickvän är ju just det, en människa som inte kan kontrollera sina känslor, får utbrott, och sannolikt kommer att ha väldigt svårt att räcka till som förälder. Bara för att du inte upplevde det från din förälder, innebär ju inte att alla med psykisk sjukdom kommer att klara det så pass som din förälder gjort.

Och om man aldrig föds, så vet man inte det, man kommer inte att vara ledsen att man aldrig föddes. Men om personer som de själva, eller omgivningen fattar att de kommer att vara olämpliga föräldrar, låter bli att skaffa barn så spar man oerhört mycket lidande som blir av att växa upp med omsorgsbrist eller tom misshandel 

Om du anser att din mamma är fantastisk så kan jag lova dig att hon inte är ens i närheten av min mamma. jag önskade på riktigt att jag aldrig fötts, min uppväxt var ett helvete, jag har lagt åratal och en förmögenhet på terapi för att komma vidare från den. Så hur kan det ha varit bättre att min mamma skaffade ungar, än att hon haft insikten att låta bli. Jag hade inte märkt av om jag aldrig fötts.  

Borderline kan vara ärftlig. Tänk på det. Ha barn med en frisk kvinna.

Jag förstår att inte alla kan förstå vilken skada en person med BPD kan göra. Det psykiska våld som de utsätter sina närstående, sina absolut närmaste personer för är inte bra för någon. Har man den diagnosen så bör man inte skaffa barn fram tills att man behandlat bort den (I de fall det går). 

Det är en svår sjukdom, på samma sätt som att man inte kanske skulle skaffa barn med någon som har en genetisk sjukdom som förkortar livet eller gör livet väldigt plågsamt på ett fysiskt sätt. 

Som en med en närstående med diagnosen så skulle jag aldrig (!) Någonsin tänka mig att skaffa barn med en person som har den diagnosen. Bara genom att läsa diagnoskriterierna för det så behöver man acceptera att det är en realitet, ett oundvikligt fakta att personer med den diagnosen är uppenbart olämpliga att blanda in barn i sin livssituation. Med det sagt inte att personen är en hemsk människa, men sjukdomen ÄR svår och belastande för de som står bredvid. Så nej. Aldrig. Med barn i bilden så ska det mycket till för att man ska kunna begränsa kontakten med personen, vilket verkligen kan behövas i perioder för att hindra sig själv från att gå under. 

Föräldraskap är för barnen, inte för oss vuxna. Det finns sämre och bättre förutsättningar för ett gott föräldraskap, men att skaffa barn med en person med bpd är INTE i normalspannet kring vad som är ok förutsättningar för att ta hand om ett barn och ge det ens ok förutsättningar. Alla tar vi med oss saker från barndomen som var mindre bra, men den nivå av dåliga saker som man kan bärs med sig som barn i en bpd kontext är katastrofalt usla. 

Många kommer säkert skriva " men inte alla" - men jo. Har du diagnosen och inte arbetar aktivt för att få bort den så JO då är du inte en stabil person som ska ha någon i beroendeställning till sig.