Bpd föräldraskap

Tror du det är en bra idé att föra vidare hennes gener? Alltså att erat barn kommer ha en ökad risk för psykiska sjukdomar dels pga den ärver gener från mamman, och dels för att barnet kommer växa upp med mamman.

Det som skrämmer mig är just hennes ilsk och hennes oförmåga att se saker från någon annans perspektiv just när hon blir arg. Hon kan ju bli extremt arg och säga väldigt elaka saker. I vissa situationer har hon hotat mig med olika känslomässiga saker. Jag som vuxen kan ju välja att gå därifrån och sen pratar vi när hon lugnat sig men ett barn kan ju inte det och om så skulle vara fallet så skulle jag självklart ta mitt barns parti. I mitt huvud så ser jag snarare att ett barn skulle separera oss än föra oss samman för jag skulle aldrig tillåta att mitt barn utsattes för något. Jag älskar henne och hon har otroligt fina sidor men tror tyvärr att barn skulle bli väldigt påfrestande och jag vill inte vara den som bär hela lasset. Jag måste inte ha barn för att känna att mitt liv är komplett, vår relation är viktigare för mig och att hon får må bra. Hon har blivit mycket bättre nu på sista tiden men jag känner ju då att det är dumt att ta in ett barn som kanske kommer rucka hennes mående.

Och för er som frågat ja det är bpd jag menar.

Gener har jag faktiskt inte tänkt på, trodde bpd kom ifrån olika typer av trauman i uppväxten. Visste inte att det var ärftligt.

Vad fint du pratar om henne. Tur hon har sig. Då gäller det att se till att det inte blir barn. Vad tror du om spiral, p-stav eller hormonsprutor. Piller, plåster och ring kan hon ju fuska med om du inte är beredd att alltid använda kondom. 

Har en förälder med BPD, eller EIPS som det numera kallas. Det är först nu när jag är vuxen som jag inser hur fruktansvärd min barndom har varit. Jag kan inte prata med mina vänner om det heller för när jag väl berättat något sitter de bara och gapar i ren chock. Har till och med fått ett par psykologer att bli helt mållösa. 

Min mamma hade inte bpd men hon var var i stort sett helt frånvarande pga psykisk sjukdom. Låg ofta i sängen, log nästan aldrig/sällan och frågade inte hur det var med mig. Kunde säga vissa elaka saker när jag behövde stöd. Och uppväxten var ju inte så bra -- jag var ensam och mobbad och liknande. Hon blev mycket bättre när jag var runt 15.

Jag tycker absolut att mitt liv har varit värt att leva. Jag blir så arg när folk säger att man inte ska få barn om man har en viss sjukdom -- det de säger är att jag lika gärna kunde ha varit död. De skulle ta ifrån mig hela mitt liv och allt bra som har hänt mig. Vad ger dem rätten, liksom? Skulle de själva tycka att det var kul om andra sa att det var bättre att de inte fanns?

En förälder är inte allt för ett barn. Man kan ändå ha andra vänner, släktingar, man växer upp och bildar ett eget liv ... Min personliga åsikt är att det viktiga är inte huruvida man är sjuk eller inte, utan hur man förhåller sig till sin sjukdom som förälder.

Frågan är vad DU vill. Vill DU ha barn med henne? Du säger att du inte vill ta lasset de gånger hon kanske inte orkar. Om du inte vill det, och hon absolut vill ha barn, så är ni nog inte rätt partners för varandra i livet.

Ta hand om katter istället för att bilda familj? Lycka till liksom

Ja som volontär någon timme då och då utan att behöva ha huvudansvar. Påpekade att det inte är likställt att bilda familj utan få utlopp för sitt ev omhändertagande. Där kan hon inte göra skada eftersom hon inte är ensam. Du väljer att misstolka. Jag anser att hon inte ska ha barn öht. 

Gör det inte!!!! Och se för helvete till att skydda dig, för annars blir det hon som bestämmer och du blir medskyldig.

Jag har en mamma med bpd och min uppväxt har varit ett veritabelt helvete. En vuxen har svårt att hantera bpd:ns berg-och-dalbana, men för ett barn är det helt förödande. En person med bpd KAN inte ta hand om någon annan på det sätt som ett barn behöver. Kanske i perioder, men inte på ett konsekvent sätt. 

Stick medan du kan så att hon inte snärjer både dig och ett barn i hennes sjuka värld.

Lider med dig. Håller med om det du skriver. Barn hanterar inte dessa kraftiga humörsvängningar. Barn behöver trygga, stabila vuxna.