Skaffa sladdis sent?

Absolut. Men det är lite om omgivningen har rätt eller fel då. Är det för gammalt ävrn om allt annat är bra (och hade det varit en skillnad om det varit med samme pappa som barn 1-2?)? Så går mina tankar. 

Vad har någon annan med om barnen har samma pappa el inte.... 
Fast frågan lär du/ni få. Det får jag ofta 

Om ni båda vill så är det väl bara att försöka? Skit i vad andra tycker. 

Dessutom finns det massor av kvinnor som skaffar barn "sent", dvs efter 40. 

Ts nya har inga barn....så nya syskon på mammans sida kommer inte förren de eventuellt får en tillsammans. 

Lite otydligt, men jag ser att fler tolkat det som du. Jag tänker att om han inte har några barn sedan tidigare säger han väl inte att han vill ha ett gemensamt barn utan bara att han vill ha barn kort och gott. 

Men det kan ju absolut vara som ni tolkat det. 

Det enda som skiljer är väl om man kan ge barnet det som den behöver. Det är bara det som är viktigt.
Är det en äldre förälder, eller föräldrar kan det ju bli viktigare ha fler personer runt en som back upp. Det gäller å andra sidan unga föräldrar också. Men är man äldre kan det vara svårare att kompromissa. Hälsa, sjukdom och död är rätt svårt att prioritera bort, även om risken inte är så stor när barnet är litet. Men den ökar ju.

Jag vag nog otydlig i min trådstart. Han har inga sen innan.

När skilde du och ditt ex er och när träffade du din nuvarande? Det tycker jag har jättestor betydelse för hur ni bör göra. 

Där ser man. 

När jag var 17 år och min lillasyster var sju så lekte jag med henne ibland, men inte tyckte vi direkt att samma saker var kul. Sen flyttade jag hemifrån när jag var 19 år, då var hon 9 år. Inte umgicks vi jättemycket då direkt. Jag gick på klubb, pluggade på universitet, hon lärde sig räkna och lekte med My Little pony.

Men jag antar att alla är olika, vissa 17-åringar kanske gillar samma som 10-åringar. 

Jag är 43 nu och hade personligen aldrig pallat. Jag har två barn med stor åldersskillnad redan så den resan har jag gjort. Det var tufft även om jag var yngre! Man ska räcka till i båda ändar. 
Man har en bebis vars behov är akuta och äldre barn får stå åt sidan. 
Det finns dom som säger att man aldrig ångrar ett barn men man kan kanske ångra själva situationen i efterhand, så som det blev. Att många av de saker som stod "på minuslistan" faktiskt inträffade vilket gjorde att man hade avstått om man vetat.. oavsett hur mycket man älskar barnet.
Sen kan man ju få barn med särskilda behov också eller att något av de äldre barnen behöver mycket stöd i perioder. Man behöver veta att man orkar helt enkelt. 

När jag var 38-39 träffade jag en gammal barndomsvän som jag inte sett på väldigt många år!!

Hon hade kastat ut sin man tio år tidigare och var så färdig med män. Hon fokuserade på sitt liv, att ta hand om dottern från det tidigare äktenskapet, karriär. Det hon såg var tjejkompisar runtomkring som skilde sig och träffade nya män och plötsligt skulle de ha barn med den nya för att HAN ville ha ett eget barn. De själva var inte så sugna på barn egentligen men han ville ju ha ett så då fick man ju "ställa upp".

Jag är 44 idag och mina är 12 och 16. De är självständiga och självgående och jag vill inte tillbaka till småbarnsträsket igen! Hur söta bebisar än är så är jag så färdig med sömnlösa nätter, bebiskräk, nerbajsade spjällsängar, och allt annat som kom på köpet. Nej tack!!

3 år sedan och träffade den nye ett år därefter.

i din situation Nej

ditt ev kommande barn kommer få en gammal mamma (och äldre pappa?) 

hade du haft enbart 1 tidigare barn ok- det hade gett det första barnet ett syskon iallafall-   ( positivt)

nu har du ju redan två barn- de har ju varandra.

Så därför överväger ett nej anser jag. Inte pga omgivningen men för barnets bästa.

Håller med, men även med tillägget som Elin79 nämnde. TS du har två friska barn idag, med åldern ökar risken för ett barn med större omvårdnadsbehov och allt det skulle innebära både för syskonen och för er som föräldrar. 

Min mamma var 46 när jag föddes. Pappa var nästan 50. Mina syskon var 22 och 19 och mitt syskonbarn var 4 månader.

Jag har nästan alltid känt lite att jag sitter på undantag. Mina föräldrar har aldrig engagerat sig i mig på samma sätt som de engagerat sig i mina syskon. Egentligen handlar det om små kanske fåniga saker men som ändå känns. Mina syskon kan prata om minnen med aktiva föräldrar, som när, exempel, de hade skolutflykt till något museum och några föräldrar följde med så ställde pappa alltid upp på det. Det gjorde han aldrig med mig. Mamma fixade och höll i kalas för dem med hela deras klasser, men det var för mycket när jag var liten/tonåring. Massa sånt. Ibland löste/löser mina föräldrar, som nu är 70 och 74, engagemanget med pengar. 

Sedan det där med syskonbarn i samma ålder. Om och om igen har vi alla fått förklara att nej, vi är inte syskon, nej, det är inte min mamma/mormor/farfar osv. 

Nu är det ju annorlunda för TS. Syskonen är närmare i ålder. 

Då blir svaret ja, skaffa ett barn. Om du inte kan tänka dig det, borde ni gora slut så han har chansen att hitta någon annan som vill ha barn. Vid er ålder borde ni ju redan pratat om detta innan ni blev ihop.

Jag tror att har man unga föräldrar själv kan man omöjligt förstå hur det är att födas med äldre föräldrar och ofta även äldre syskon

är man intresserad av att få en inblick kan man tex söka på tex reddit osv , finns så många trådar i ämnet som vittnar om hur det är att vara barn till äldre föräldrar. på engelska då. 

Då hade jag väntat med fler barn. Jag utgår från alla de Familjelivtrådar jag sett skrivna om bonusfamiljer i kris. Gememsamt för nästan alla av dem är att folk som redan har barn har stressat in i nya familjekonstellationer utan att ha låtit barnen landa ordentligt mellan varven. 

Mitt generella råd om att få barn är att man bör ha bott ihop ett par år först. Då vet man att smekmånaden definitivt är över. 

Ni har redan varit rätt snabba med att flytta ihop, så vila i det läget först. 

Det känner du bara själv. 

Jag fyller snart 45 och har också en yngre man, känner mig inte helt klar med barn så vi försöker. Vårt yngsta barn är 3, så jag har fått barn sent och kan inte påstå att  någon reagerat alls på det. Det är väl snarare så att alla förutsätter att jag är bra mkt yngre då jag har både små barn och yngre man, så då utgår de ifrån att jag är i hans ålder och ställer inte ens några frågor på det. 

Rent moraliskt tänker jag att vi lever längre numera, och livet är ändå inget vi kan ta för givet. Vad som helst kan drabba oss oavsett ålder. Men det är jag det. 

Du behöver ta reda på var DU står i frågan. 

Hej ts! 
Jag blir nyfiken på hur ni gjorde i slutändan? 😊 Önskar dig allt lycka till oavsett hur det blev. 😍