Aggressivt barn som skadar

Säg till soc att du släpper av ungen utanför sockontoretoch lämnar henne där om de inte ser till att ni får hjälp. Då kanske dom fattar hur ohållbart situation är. 

Om inget annat hjälper får du be om placering ja. Du måste skydda lillebror. En 7-åring som är så aggressiv som du beskriver och dessutom inte visar någon ånger, kan kanske inte bo kvar med den övriga familjen. I alla fall inte så länge beteendet pågår, samt så länge det finns andra barn i hushållet. Sen hoppas jag att både dottern och ni andra får hjälp.

Hur är hon i skolan? Är hon lika aggressiv och farlig där?

Käre tid vilken kämpe du är! 

Hur funkar skolan? Barn med autism kan må jättedåligt av att vara där och ge uttryck för det hemma. Om hon beter sig som man bör i skolan är det inte automatiskt ett tecken på att det är bra för henne där. Det kan vara tvärtom. 

Får du ingen hjälp av bup alls, eller är det bara just utredning av autism de vill vänta med? 

Ibland kan soc ligga på bup så att ni prioriteras. Soc kan dock generellt väldigt lite om autism, så kan ni få hjälp av bup skulle jag tro att det är bättre. 

Kom försämringen av hennes beteende relativt plötsligt? Kolla i så fall upp PANS/PANDAS. 

Är du alltså ensamstående med de här två barnen? Ingen annan förälder någonstans? Har du möjlighet till någon som helst avlastning? 

Ja ni måste ju få hjälp! Börja med att igen kontakta alla du har talat med på soc, bup, skolan och övriga instanser och inkludera även deras chefer så högt upp i näringskedjan som du kan hitta. Kräv att ni får hjälp. Poängtera att ni har en ohållbar situation som är farlig för de barn och vuxna som är inblandade.

Under tiden så måste det att skydda lillebror vara prio nummer ett. Går det att hålla dem separerade på något sätt? Finns dotterns andra förälder med i bilden så kan ni tta ett barn var ett tag. Kan ni be om hjälp från ert sociala nätverk av mor- och farföräldrar, släktingar och vänner? Se om ni kan få utökad tid på fritids eller avlastningshem. Anställ en barnvakt.

Se över möjligheter att få hjälp privat.

 

Klart du ska ringa jouren! Varje gång! Och ja, kanske till och med hota med att sätta ungen utanför deras dörr. Hon är ju livsfarlig!

Psykakuten är också ett ställe jag skulle försöka med.

Hur blir hon om hon är ensam med dig och du kan fokusera på och anpassa livet efter hennes behov? 

Det jag funderar på är om lillebror kan bo hos farföräldrar eller stödfamilj då och då och dottern på så vis kan få lugn (och lillebror också!). Kanske ett jullov för lillebror hos någon släkting för att prova? 

Det känns spontant orättvist att lillebror skulle behöva göra något sånt, men det jag tänker är att ett liknande upplägg för storasyster skulle kunna bli väldigt svårt för henne om hon har så svåra problem. Risken finns att hon då mår ännu sämre. Med lite tur mår hon bra av lugn och ro och orkar bete sig bättre sen när ni är alla tillsammans. 

Går hon på fritids? Fritids är inte sällan mycket värre än skolan för autister. Finns möjlighet till annan lösning? Hör med bup om psykiater kan skriva intyg på att du får vabba mycket och samtidigt ha lillebror på förskolan. 

Leta också efter skolor inriktade på npf. Sånt kan göra underverk. Nu är jag präglad av egna erfarenheter, men det jag ser framför mig är ett fullkomligt utmattat barn som bara inte orkar mer och uttrycker det så tydligt hon kan. Skola och fritids kan vara totalt förödande för autister, men det kan också vara en källa till välmående och utveckling - om de får rätt skola. 

Till att börja med så vill jag bara berätta hur glad jag blev över att ni ALLA faktiskt är så stöttande och vänliga mot ts! Direkt när jag läste tänkte jag "Jaha. Här kommer gamarna flockas! Allt är ts' fel, ts prioriterar fel, ts vill ju SKICKA IVÄG sin dotter och är därför världens sämsta mamma och ska definitivt få veta det!!". Så en stor eloge till er alla!

Vad gäller dottern så pratar ni om NPF, autism etc. Jag tycker nästan mera det låter som en psykisk sjukdom. Har ni fått en ordentlig läkarutredning gjord på henne? Både fysisk och psykisk. Får ni med henne till akuten när hon sätter igång?
Sen att hon "måste lugna ner sig" för att få hjälp var bland det sjukaste jag hört! Gissa VARFÖR ni söker hjälp???? Vore ungen lugnare skulle det väl inte vara något problem?? Ska man behandla en sjuk vuxen på samma sätt?? Någon som går total bärsärk och hotar människor med kniv. "Näe vi kan inte göra något förrän h*n lugnat ner sig!"???

Det jag tänker att expertisen menar är att flickan ska vara i bästa form, s.a.s, innan det görs utredning. För att utredningen ska bli så rättvisande som möjligt, om du förstår hur jag menar. För de faktiska problemen finns säkert kvar även när hon är på topp och då är det mycket lättare att ta reda på vad som är fel. Jag vet inte om det låter vettigt...?

Tycker också att det låter som psykisk sjukdom, särskilt det där med ingen ånger och att det gick som hon hade planerat med glaset.

TS, har du/ni låtit flickan få som hon vill, eller få samma som lillebror? Vad hände då?

Vilken hemsk situation. Jag tycker också att det verkar mer som psykisk sjukdom än npf. Verkar som som hon har psykopatiska drag. Ni måste få hjälp innan någon skadas allvarligt.

Det låter inte som autism utan en personlighetsstörning. Autister planerar inte att skada andra och blir glada när de sker ett meltdown sker när det blir för höga krav och personen mår dåligt efteråt. Läs på om antisocial personlighetsstörning och se om du känner igen igen din dotters beteende. 

Ofta reagerar inte BUP förrän skolan ligger på dem så jag tycker du ska prata med din dotters lärare och fråga om de kan göra något för att sätta press på BUP. Var jobbig och krävande det är det enda sättet att få hjälp. Att ha en avlastningsfamilj är också en bra idé dels för att ni får vila ut och dels för att andra då kan bekräfta det du säger. 

Hej
Vad tufft du har det TS.
Fullt förståeligt att du är helt slut.

Jag vill påminna efter vissa kommentarer att dottern inte är problemet utan har problem. En väldig skillnad.
Självklart ska syskonet och andra skyddas men hjälpen ska ju främst vara till gagn för dottern så att hon kan utvecklas och må bra. 
Hon är ju bara 7 år.
Då är man fortfarande väldigt väldigt liten och sårbar.

Spontant när jag läste din text så tänkte jag på diagnoserna trotssyndrom och uppförandestörning mer än just autism

Jag skulle trycka på BUP igen och försöka kräva en SIP omgående med dem, socialtjänst och  kanske även skolan så att hjälpen blir samordnad.
Kanske de inte kan utreda henne just nu men jobba med symtomen måste de ju kunna göra.

Länkar till skrivelse om bland annat trotssyndrom/uppförandestörning från socialstyrelsen:

Hej! Hon låter precis som min äldsta dotter. Vi lät utreda henne i privat regi (till en kostnad av ca 35k) i förskoleåldern och hon fick diagnosen autism (högfungerande, hon är intelligent och framåt på många vis men också ojämn och har uppenbara svårigheter såsom du beskriver i din text). Har en kvinnlig släkting som också passar in i denna beskrivning och fick diagmosen AS (Asperger, den ges dock inte längre). Din dotter låter autistisk, flickor har ofta en helt annan problembild än pojkar (så försök att inte tänka på typ Rainman-stereotypen). Om du har råd - gå privat. Efter kan man få ersättning från sin barnförsäkring, man kan också söka omvårdnadsbidrag (behövs inte ens en diagnos!) Hos FK. Så det finns lite pengar att skramla in för visst har man ett ENORMT merjobb med npf-barn, vi har flera "vanliga" barn i hushållet och de är verkligen a walk in the park... håller tummarna för er!

Hej! Vill bara berätta att vi haft precis liknande situation ts. Vet precis hur omöjligt det var att få hjälp av BUP och soc. Och att få dem att samarbeta! Samtidigt som man ska få vardagen att fungera och lyckas skydda sig själv samt syskonen. 
För vår del fick vi lite andrum när BUP skrev ut lugnande medicin (barnet var då 4 år). De provade några olika tills vi hittade en som minskade aggressiviteten. Det var överläkaren som skrev ut detta, och hen sa att det var mycket ovanligt, så ni kanske behöver prata med någon annan läkare på BUP än ni gjort tidigare? 
Därefter fick vi först avlastning i hemmet från soc. En person från deras familjeteam kom hem till oss två em /vecka och tog hand om barnet så att vi kunde klara ut vardagen. 
Sedan fick barnet en kontaktfamilj. Där var hen varannan helg. 
Tyvärr så förvärrades problemen efter några månader och då kvarstod bara en placering. 
Det var ett jättejobbigt beslut, men nu, såhär tre år senare kan jag se att det trots allt var det bästa för alla inblandade. Vi och syskonen har fått tillbaka en fungerande tillvaro. Barnet har fått möjlighet att vara i en familj utan konkurrens med andra barn, och kunnat utredas på BUP under lugnare omständigheter. 

Hoppas ni alla mår bättre snart.