Hur accepterar människor livet efter en svår olycka som begränsar dem fysiskt?

Man inventerar det man har och kan i nuet, bestmmer sin grundnivå, bestämmer vad som går att förbättra och utveckla och sätter nya mål efter det.

Du kan inte ändra på allt som skett men du kan ändra på hur du ser på dig själv, och kanske måste du också förlåta dig själv för gamla misstag. Det är lätt att veta med facit i hand hur man borde gjort men livet har en förmåga att bjuda på överraskningar, både bra och dåliga.

Det beror nog helt på vad det är.

Några hypotetiska fall:
1.Jag ångrar att jag fick barn ihop med en idiot: Det går inte att ändra på så i det fallet får man bara göra det bästa man kan för barnens skull, vara glad att barnen är fina människor och ha så lite att göra som möjligt med exet. 

2. Jag ångrar att den jag gifte mig/är sambo med är en idiot: Det behöver man INTE acceptera utan kan förändra sitt liv till något bättre genom att lämna.

3. Jag valde bort barn och nu är det för sent att få några: Det går inte att ändra på så här krävs att man finner sin lycka i annat i sitt liv så att man inte sörjer för evigt och snarare missar det fina med livet. 

4. Jag ångrar att jag inte läste drömutbildningen och vantrivs med det jag nu arbetar med: Om man inte är alltför nära pensionen så hoppa på drömutbildningen? 

Genom att fokusera på NUET och de BRA sakerna du har med ditt liv nu. De flesta hamnar nog i sådana känslor ibland, det är ok, men man måste också kunna gå vidare sedan.

Beror ju helt på vad det gäller. Det finns många saker man absolut inte ska acceptera och finna sig i . Dåliga förhållanden tex,  dysfunktionella familjer , kriminalitet,  missbruk av olika slag etc .. sånt kan vara direkt skadligt och istället måste man acceptera att man måste lämna och förändra sin situation.  

I övrigt får man försöka acceptera genom att se att alla människor gör misstag och det är ingen katastrof att vara klantig, puckad och naiv. Jobbigt ja, men du dör inte av det. Man måste vara snäll mot sig själv och förstå att man tog vissa beslut där och då utifrån dom förutsättningar man hade då , man hade inget att jämföra med. Hur skulle man kunnat veta i förväg vilka konsekvenser man skulle få? Det kan man ju inte. 

det blev som det blev för att det inte vart som det skulle.
många misstag är det inget man kan  göra åt.
om det är så i ditt fall vet jag inte men jag har gjort många klavertramp som ställt till det rejält och livet har fått tagit en annan väg.
Jag försöker alltid att vara positiv och göra det bästa av situationen. Det gäller att försöka se alla möjligheter och utgå därifrån, kom ihåg att ingenting är omöjligt!

Om misstaget är väldigt omvälvande och skett ganska nyligen  så kan det vara bra att försöka leva i nuet och försöka landa, därefter kan man börja fokusera på framtiden  och låta livet ta en ny riktning.

Jag tycker du tar en paus från dina föräldrar.
Du behöver inte säga upp bekantskapen helt, då blir det bara ett jättestort beslut som man går och drar på, eftersom det känns så stort och definitivt
En paus innebär lite luft och avstånd och tid att känna efter.
Ta bort de från sociala medier osv. Man kan skylla på att det är mycket på jobbet/trött, så man hinner inte ses. Detta för att unna sig att slippa konflikten om man basunerar ut en paus
Efter det kan man känna efter hur ofta man vill ses. Man måste inte skava på varann jämt och ständigt

Rekommenderar även någon samtalskontakt där man får bearbeta sin barndom och relation till föräldrarna

Det är egentligen inte hela världen. Skulle du vilja bli din syster? 

Du är den du är pga den uppväxt du fått. Är man mindre i blickfånget för sina föräldrar får man ett driv och en möjlighet att förverkliga sig själv som favoriserade barn har svårare för.

Se det inte som att du blivit orättvist behandlad. Se det som att det gett dig möjligheter som ditt syskon inte har.

Absolut det är ett alternativ jag funderat på Dock så har jag nog omedveten gjort det i något år och nu är relationen bara sämre. Men jag får fundera

Jag tycker du ska söka hjälp för att kunna släppa att dina föräldrar favoriserar din syster eftersom du inte kan göra något åt det men du kan lära dig hantera din reaktion och känslor. 

Jo jag försöker ju såklart men det är samtidigt svårt för att så fort vi ses så pratas det om henne och i och med att hon är manipulativ så ljuger hon ju om hur mycket som helst. Och jag är en person som har svårt för att sitta och prata med folk som ljuger. Jag umgås inte ens med sådana människor. 

Jag låter kanske lite introvert som person i min text men jag är en social och väldigt trevlig tjej som tycker om mode, har en bra karriär och som vet hur man för sig. Ville bara få med det. Men man kan ju trots ovanstående ha fått dåligt självförtroende på vägen pga olika händelser. 

Ett annat alternativ är hur hon favoriseras i allt. Det var totalt förbjudet att låna sommarhuset och jag frågade i kanske fem, sju år fram till att syrran och hennes man lyckades övertala mina stackars föräldrar att de ville åka dit med vänner. Nu får vi också låna det. 
Detta trots att min man hjälper dem med allt på huset och min syrras man inte orkar eller kan hjälpa dem med någonting på huset. 

Så det finns ju flera grejer i detta som jag stör mig på. Det är bara två år mellan oss och helt olika saker gäller. Ja jag kan tycka att det gör ont och känns väldigt tråkigt. 

Har inget tips, men vet hur det känns att syskonet är favoriten.