När får man säga att barn inte kan sjunga?
Årets mamma här...
Jag har ett barn i lågstadieålder som inte kan sjunga. Barnet kan inte alls sjunga. Barnet i fråga är mycket glad i att sjunga. Det tas i från tårna och sjungs friskt och det är ibland svårt att veta om någon misshandlar en katt, eller om barnet sjunger. Barnet tror sig vara fantastisk på sång och planerar både för att vara med i Idol när det blir dags, men också att sjunga för skolan på avslutningar och liknande.
Själv har jag mycket gott gehör och får kryp i hela kroppen när det sätts igång. Jag orkar inte lyssna! Också barnets pappa, som för övrigt är tämligen omusikalisk, spärrar upp ögonen och rycker till när de "höga" tonerna ylas fram. Barnets småsyskon har bett barnet att sluta sjunga. Ofta brukar jag hänvisa till den allmänna ljudbilden i hemmet och be barnet sjunga på sitt rum. Det gör oljudet något bättre, men det låter ju riktigt illa ändå.
Jag har nu sagt att vi inte sjunger på morgnarna. Jag kan möjligen hantera oljudet senare på dagen, men inte innan frukostkaffet träffat strupen. Det är så klart en regel som då får gälla alla barn och vuxna.
Men - när förstår barn att det faktiskt inte låter bra? Eller när kan man som förälder lite fint förklara att det kanske inte är sång som barnet ska satsa sitt livs besparingar på? Jag pratar inte om brutal ärlighet som gör att barnet aldrig öppnar munnen igen, men det är faktiskt olidligt att ständigt lyssna på detta missljud.