26 år och autism, tappat alla vänner och rädd att jag inte kommer någonsin lyckas få ett förhållande

Det är en konstform att vara social. Bästa sättet att bli duktig på det är att öva-öva-öva.

När du övar. Märker du att en sak inte fungerar. Prova med något annat, i värsta fall på nästa tjej. Le som om du menar det!

Försök vara så uppriktig som möjligt och bara ljuga om det nödvändigaste.

Jag har inga råd men vill tacka för din beskrivning av hur du påverkas av din autism. 
Det gav mig mycket och jag tror vi som inte har autism behöver höra hur det kan vara. 

Du verkar vara en bra kille och jag håller tummarna för dig. 

Tack för svaret :) 

Jag skulle verkligen vilja öva hela dagarna om jag kunde, det är bara svårt att hitta situationerna just nu. Jag ska söka mer volontärarbeten tror jag då jag har väldigt mycket tid

Stor igenkänningsfaktor på mycket av det du beskriver. 
Jag vill skriva ett längre svar men vill göra det i lugn och ro när jag har mer tid så svarar nu för att inte tappa bort tråden

Tack så mycket! Jag tror det finns många med autism som har det väldigt jobbigt precis som mig tyvärr 

Vad har du för intressen? Kanske går det att finna kontakter med människor som skulle kunna utvecklas till vänskapsrelationer inom det? 

Annars tror jag mycket handlar om självacceptans, dvs att börja acceptera den du är och sluta dölja din person. Man tappar så lätt sin identitet, om man förvägrar sig själv att vara den man är. Så en del av problematiken kan ligga i att man inte riktigt har hum om vem man är, för man har inte vågat utveckla den sidan i rädsla för att vara fel.

Att gå runt och maskera gör saker med en som försvårar det här genuina, autentiska som gör att andra har en chans att bli intresserade för att vilja skapa en relation. Även om man är trevlig, artig och försöker passa in så om man inte vågar vara sig själv också, blir man ganska osynlig och intetsägande. Sedan så skulle jag vilja påstå att det är väldigt typiskt autism att oroa sig över att råka säga någonting fel, som sårar/skadar någon annan. Många autister oroar sig över det, och oroar sig lite väl mycket. Så pass att man hålls tillbaka. 

Men jag funderar även på. När du fick din diagnos, upplyste man inte om vuxenhabiliteringen? Du ska kunna få hjälp och stöd där. Många ställen ordnar med patientgrupper, där man träffas i en grupp med andra med samma diagnos. Kan kanske vara ett bra första steg. 

Jag hoppas du valt en utbildning på universitetet som du tycker om, inom något du verkligen vill jobba med. Som du känner att du har fallenhet för. 

Du verkar vara en driven kille som är inne på helt rätt spår när du fortsätter att söka nya sammanhang att delta i.
Cred till dig för att du fortsätter och inte ger upp - övning är den enda vägen fram och det kommer att ge resultat!
Att vara nervös för kontakt med motsatt kön är normalt när man inte har så mycket erfarenhet.
Du skulle kunna prova aktiviteter där det finns mycket tjejer, tex. ridning eller dans. Som kille i stallmiljö förväntas du inte kunna något (typ som tjejer inte förväntas kunna något om fotboll) och du kommer kunna fråga dig fram om precis allt, be om hjälp utan att någon tycker det är minsta konstigt.
Det är kontaktytor där du kan träna på att umgås med tjejer samtidigt som man gör en aktivitet och inte förväntas prata hela tiden.

Det svåra när man känner sig ensam och analyserar sig själv från andras perspektiv är att det sällan stämmer med hur folk ser på en och att man begränsar sig själv av rädsla att göra fel. Det paradoxala är att man oftast tycker om folk när de är sig själv utifrån deras speciella egenskaper och egenheter. 
Sluta försöka göra "rätt", det finns ingen unversal beskrivning på vad det är ändå. Gör saker som får dig att må bra, när du mår bra lyser det igenom och det är väldigt attraktivt! 

Min bild är att det sällan sker några djupare samtal mellan folk i grupp ändå, men var inte rädd för att ta initiativ, hör om några i fotbollslaget vill se någon match live, gå på bio eller ta en öl efter träningen. Se det som något roligt och inte att du ska prestera något.

Och se dina framsteg, att börja spela fotboll igen är tex ett sådan grej, det gör dig gladare än om du skulle suttit hemma själv och mått dåligt över det.
Livet är inte skyldig att ge oss något, bara vi kan ge oss själva möjligheter att lyckas med det vi vill.

Mina intressen är alla kring sport och träning egentligen. Löptränar väldigt mycket så har funderat på att gå med i en löparklubb. Jag tror dom flesta där är lite äldre än mig vilket kanske skulle kunna vara bra. Jag tycker det är lättare att prata med 35-45åringar än 20-25-åringar. Känns som att man måste prestera på ett annat sätt när man pratar med jämnåriga men det är ju ändå jämnåriga vänner och partner jag vill ha i mitt liv framöver.

Jag önskar verkligen jag kunde släppa loss lite, det händer att jag gör det i vissa situationer och det känns som jag säger klumpiga och kanske inte elaka saker men ogenomtänkta i alla fall. Habiliteringen finns där men jag måste vänta ett par månader innan jag får kontakt med psykolog. Vet inte om det finns patientgrupper.

Tack för det fina svaret :) 

Ja jag tror just stall inte funkar då jag har stark allergi mot hästar men jag förstår din poäng helt klart. Dynamiken blir ju annorlunda om jag söker mig till något mer blandat än ett fotbollslag och framför allt något nytt. Har så tråkigt på dagarna att jag behöver hitta någon ny hobby. 

Jag behöver nog hjälp av en psykolog eller terapeut för att kunna släppa mina hjärnspöken i sociala situationer. Jag fryser till ofta och det blir omöjligt att bara "vara". Trots att jag är medveten om att jag bara vågade göra fel så skulle jag bli mycket mer omtyckt eller åtminstone mer intressant  så är det är enkelt att återblicka jämfört med att göra det på riktigt. 

Nätdejting då, och att du i samband med det är öppen med din diagnos och är dig själv? Det finns säkert många tjejer som också kanske är blyga och försiktiga men som ser dina kvalitéer. Du kanske kan skriva att du gärna börjar som en vänskapsrelation men vill gå vidare om det känns rätt.

I alla sociala sammanhang, oavsett om vi är "normalstörda" eller ej, är det referensramar som gäller. Man måste ha nånting att resonera kring, inte bara tugga artighetsfraser. Ju större bredd, desto bättre. Dagsaktuella frågor, politik, sport, hur var det nu med Duplantis senaste bravad? Vad tycker Jomshof om Islam och vem blir årets nobelpristagare i litteratur? Att läsa och förkovra sig är alltid värdefullt och då menar jag böcker med blad i, och för allt i världen undvik författare som Camilla Läckberg, hon fördummar! 

Jag tror det kommer att ordna sig, du engagerar dig i olika sociala miljöer, även folk utan autism kan ha svårigheter vad gäller konversationer. Du har alla möjligheter att lyckas med dina ansträngningar, se inte partner som ditt främsta mål, se till att ha kul med andra i stället. Här är en idé på aktiviteter där du får möjlighet att socialisera 
https://www.svenskaturistforeningen.se/

Du kan ju bli en person som hjälper människor, en som ställer upp, det kan vara ett sätt att skapa vänner. Hjälpa till med datorn, flytta, hundvakt, skjuts, läxhjälp etc. 
Kan du inte få extra stöd om du pluggar, och skippa nollningen...
Ett tips för gemenskap: ställ frågor för att få veta mer om personen och lyssna intresserat o ställ följdfrågor. Nästa gång ni ses fråga hur gick det med festen som du skulle ordna eller tentan som du pluggade till. Visa att du bryr dig om personen, att det går bra för personen. Att du är intresserad av vem personen är.
Vilka intressen etc.  Prata in för mkt om dig själv. Föreslå en aktivitet som du tror den personen skulle gilla o fråga om den vill följa med. Bjud eventuellt in flera personer. Tex bowling, fotbollsmatch, fiske etc....så kan ni samtala om  hobbyn som ni håller på med.
Laga riktigt god mat och bjud hem personerna i fotbollslaget... Gör det i god tid...
Så att dom hinner boka in och sen ha senast osa datum oxå...
Folk gillar komplimanger också men kan väl tolkas fel ibland oxå. Men var en sån som säger positiva saker som va fint väder det är i dag, va kul att vi var så många som kunde komma....det kanske kan hjälpa...
Hoppas att det snart blir bättre, du är ju medveten så jag tror att det bara kan bli bättre och bättre...

Har samma diagnos som du, men kvinnor brukar ju ha det lite lättare. Universitet -  ja, det är inte alltid lätt. Nollningen måste man väl inte vara med på??? När jag pluggade var det frivilligt. Man kan vara väldigt ensam på universitetet. Många bara kommer och går till sina föreläsningar och seminarier. De som har ett rikt socialt liv på universitetet är såna som går på ALLT. Dvs på alla fester, student-pub, student-idrottsaktiviteter... m.m. Jag skulle aldrig orka....

Det händer ibland i livet att alla vänner försvinner. Jag har fått börja om några gånger där också. Och jag har allt mer märkt att man får fler vänner om man är "ute" bland folk mer. Det här menar jag inte ordagrant nu. Utan jag menar, att man småpratar med grannarna, eller kanske med tjejen som jobbar i affären, eller med prästen för att man ju är aktiv i kyrkan också, plus i  olika föreningar. Såna människor har gott om bekanta och om de har tur, också några riktiga vänner. Men samma där - jag skulle aldrig orka. 

Det man kan göra är att vara med i några aktiviteter som man verkligen är intresserad av, och förhoppningsvis träffar man några trevliga människor där.  Fotboll är ingen bra sport för att träffa folk. Det är också ganska "grabbigt", vilket jag tycker kan innebära att de inte är så toleranta mot det avvikande. Själv håller jag på med kampsport. Små klubbar kan ha en bra sammanhållning. Där är vi verkligen vänner allihopa. Nu menar jag sporter så som judo, aikido eller karate, inte boxning eller MMA. Som tjej har jag i tonåren också träffat på pojkvänner i klubben. Då var det en lite större klubb. Om du gör något där det är fler kvinnor så har du en fördel där. Prova att gå på yoga t.ex. Kvinnorna brukar ju vara trevliga mot enskilda män. Dock är det då inte läge att försöka ragga på dem allt för snart.

Dessutom: Lite "nördiga" intressen - där kan du träffa folk som du fungerar bra ihop med. Det är ganska viktigt att det är rätt slags folk och det skiljer sig ganska mycket. 

Du borde definitivt också träffa folk inom autism-spektrum. Många hittar ju varandra där. Finns det en lokal grupp från föreningen Autism eller Attention där du bor? Gå till träffar för vuxna.