Ångrar mig!

Ta ut barnen och lär dom att leka och vara snälla mot varandra... Nu trodde du att det bara skulle vara att skaffa barn. Och aldrig behöva göra något uppfostran. 

Att uppfostra handlar om att ta tag i rätt unge när hen bråkar, och få dom att vara trevliga mot den andra.

Man kan säga att du inte har en lugn stund, för du har negligerat den lilla uppfostran som du faktiskt måste göra. 

Och då hopar sig problemen på varandra. 

Ni behöver gå ner i arbetstid båda två!

Vårdnad har ingenting med umgänge att göra. Det är inga som helst problem att ha sina barn varannan helg och ändå ha gemensam vårdnad (=att man har insyn och beslutsrätt i sitt barns liv gällande skola, vård, boende etc). 

Din man måste ändra sitt jobb. Absolut att han älskar det och det är en identitet - men att vara pappa är också en identitet och just nu förstör han för sin familj.

Om ni går isär pga att du kraschar och han får barnen varannan vecka kommer ju arbetet ändå inte funka, så då är det ju lika bra att han tar tag i det nu.

Ni behöver  prata och du behöver vara rak om att du faktiskt inte orkar ta så stor del av lasset som du gör nu. Lyssnar han inte så boka in tid med någon extern som kan styra samtalet.

Att en tid i livet ge upp sin karriär för barn kan kanske kännas konstigt om man länge starkt identifierat sig med sitt yrke, men just nu funkar det ju bara för att du slitit ned dig på knä - inte för att det FAKTISKT funkar.

Jag förstår känslan. Jag kan ha en hemlig dröm om en timmerstuga i skogen som ingen känner till och där ingen kan nå mig. Ja kanske ett fåtal nära vänner då. Det hade varit en sån otrolig lättnad att kunna släppa alla krav och allt många vill ha av mig.

Jag hade under småbarntiden ett liv där inget jag gjorde egentligen var något jag ville göra. Allt var bara en belastning. Inte barnen men allt runt dom och jobbet. Den enda tid jag hade för mig själv var när dom somnat och innan jag var tvungen att sova, fast då behövde jag oftast jobba. Nu är det bättre när dom är tonåringar, tror du kommer att uppleva samma. 

Ni borde göra såhär:

Både du och pappan tar 1 veckas semester. Då är han hemma med barnen och du drar iväg någonstans - hotell, stuga, utomlands, någonstans där du bara får VARA, ta hand om dig själv, sova ut, ladda dina batterier.

Sedan borde du bli sjukskriven ett tag, med recept egentid, skogspromenader, vila.
Barnen får då vara heltid skola, fritids, förskola och du får ta dessa 8-9 h om dagen bara för dig själv. Inget hushållsarbete denna tid! Kanske 3 veckor?

Sedan måste du och din man göra upp en ny planering för vardagen. Han byta jobb? Du gå ner i tid? Eller han gå ner i tid? Att du går ner i tid hjälper ju inte mycket om det är ditt jobb som är din oas.

Risken är ju stor att du går in i väggen tillslut, eller att ni måste separera. Så bättre att ta till åtgärder innan det händer.

Och du, det är ok att inte orka! Det är ok att känna som du gör. Men du/ni måste våga se lösningarna och det är ju att ändra om i vardagslivet.

Du har precis kommit ur en jättejobbig fas, dvs det har i alla fall blivit lite bättre. Och nu ser du det som finns kvar att ta i. Barnen kräver uppmärksamhet och det känns lite mycket just nu. Men det kan bli mycket bättre igen. Barnen blir äldre och det blir lugnare. Samtidigt är det också viktigt att du är med och inte missar för mycket där. Man ser ju allt negativt när man är deprimerad och det kan ju vara så att det är illa efter allt det här. Men det kan bli mycket bättre.

Du behöver nog avlastning där, fundera på var du kan få hjälp. Släkt och vänner, eller t.o.m. söka avlastning via socialtjänsten. Prata med din man. Kanske kan han jobba lite mera familjevänligt åtminstone i några år. 

Jag kan också relatera och förstår precis känslan du beskriver. Jag är också mamma till tre men mina är alla ett år yngre än dina. 

Jag förstår dig TS. Jag har själv haft flera år av sådana känslor. Men den dagen jag ligger på min dödsbädd så vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och känna mig tillfreds med vad jag har åstadkommit i livet. Jag måste, bara måste finnas för mina barn varje dag, dom behöver mig. Även om tacken jag får för att jag vränger mig ut och in är gapiga, skrikiga och missnöjda barn, så bara måste jag kämpa på. Om inte jag orkar så måste ju någon annan ta hand om dem. Och ärligt talat, det finns inget familjehem i världen som skulle orka med och klara av mina barn i längden. Så om inte jag skulle finnas för dem så skulle deras liv vara väldigt mycket sämre. Det är ju jag och deras pappa som har satt dem till världen. Det blev en väldigt mycket tyngre uppgift än vi tänkt oss. Men vi måste kämpa på, en dag är barnen vuxna och då är vi i mål.

Som sagt, jag förstår dig verkligen TS. Försök att bara klara av dag för dag, vecka för vecka. Utöka förskoletid och fritids till fulltid om det inte redan är gjort. Sätt i öronproppar i öronen när du känner dig överbelastad hemma.
Kram vännen

Du behöver vila och återhämtning. Har du möjlighet att gå ner i tid? Låt barnen gå kvar på förskola och fritids den tiden, har en vän som fick intyg från vården om att hon hade behov av att barnen gick heltid trots att föräldern jobbade deltid, det kanske är något som kan fungera i din kommun? Så kan du komma hem i lugn och ro, få andas, bara vara själv en stund.
Nån helg när pappan är ledig, åk iväg! Åk till kompis, förälder, ta in på hotell och bara rå om dig själv. Annars är risken att du hamnar i en ond cirkel där allt bara blir värre och värre.

Tack Karin för ditt underbara svar! :) Jag tar med mig så mycket av det du skriver. Tack tack TACK

Tack snälla för ditt svar!!

En timmerstuga låter faktiskt bättre än att vara häktad. 🤣 Tack snälla för att du tog dig tiden att svara mig!! 

Tack snälla för ditt svar! Skönt att det finns flera som känner igen sig.