Vill inte att min dotter blir som jag

Älska henne villkorslöst och lär henne självkänsla,att hon duger som hon är och alltid är älskad oavsett. Se henne, bekräfta henne. Låt henne utvecklas som hon vill. Uppmuntra drömmar och intressen. Bli en engagerad förälder i förskolan och skolan, då får du koll på hur grupper och klasser fungerar och kan snappa upp signalerna om något inte stämmer.

Ta hand om DIG också, det är aldrig försent att bli en hel människa. Barn snappar upp blixtsnabbt hur föräldrar mår och hur det är hemma. Är mamma ledsen och deprimerad under ett barns uppväxt sätter det djupa spår.. Du är skyldig dina barn att du mår bra så du kan ge dom rätt grundvärderingar och självkänsla. 

Tack för svar! 
Det är så jag tänker också,  men jag hoppas bara att det hjälper.    Min mamma älskade mig, och ville mitt bästa, men ändå blev det såhär.  Mina föräldrar var medelålders när de fick mig, och de visste inte riktigt vad de skulle göra. Inte blev det bättre av att jag inte ville prata om min situation i skolan, och att min lärare sa till min mamma att "hon är ju lite speciell och ensam", men det är inte de andra elevernas fel.
Jag är inte ledsen och deprimerad idag,  visst har livet sina upp och nedgångar, men överlag så mår jag bra.

Som ovanstående skriver, läk dig själv också. Det övriga som skevs är också bra råd  

Ett sätt att undvika utsatthet är att barn får en fritidsaktivitet (eller flera så länge det inte blir övermäktigt), det ger självkänsla och ett sammanhang där det kan finnas vänner även om det inte finns i skolan. 

Givetvis ska man vara uppmärksam på vad som sker i skolan också så klart, men en fritidsaktivitet är ett bra komplement. Det kan vara mulleaktivitet, scouterna, barngympa, barndans, fotboll, bandy osv, låt henne prova lite olika. Bågskytte vurmar jag lite extra för faktiskt, men det brukar vara en miniålder på det. Det är dock en bra aktivitet som hela familjen kan göra tillsammans om man vill. 

Om det finns någon öppen förskola, kyrkans barntimme eller liknande så kan det vara en väg. Ni kan lära känna andra med barn i samma ålder och kanske börja umgås så era barn lär känna varandra från barnsben. Var även aktiv på förskolan och fråga personalen om de märker att dottern gärna leker med någon viss osv, men det ligger ju längre fram i tiden.  

 

 

 

 

Lär henne självförsvar i bland kan man inte bara prata om det. Sätt henne i karate judo akaido eller liknande. 

 

Hur hade du själv önskat att din mamma hade reagerat när hon fick de orden till sig av din lärare. 

Jag tänker att då kan det kanske vara läge att byta skola eller klass. ( alltså något du själv kan göra för din dotter om du märker att så är fallet för även henne)

jag var också mobbad på högstadiet årskurs 7-9,  men samtidigt hade jag vänner (mobbarna var på mig när jag var själv oftast) 
pga att jag hade kompisar ville jag inte byta skola. Men hade jag inte haft mina vänner hade jag definitivt velat byta skola och börja om på nytt.

Senare på gymnasiet fick jag inte en enda elak kommentar på tre år av någon, inte heller på universitetet. allt handlar om mobbarnas behov att trycka ner någon. Byter man miljö får man en ny tillvaro 

Bästa tipset för att slippa den ensamhet du kände är att ni som familj skapar en trygghet och öppenhet för varandra så att ni alla vet att ni kan prata om allt. Hur jobbigt det än är och oavsett vad det än gäller. Skapa förtroende mellan dig och dina barn.
Jag tror kanske att det var det dina föräldrar missade att ge dig, ni kanske aldrig pratade om obekväma saker hemma? Kanske inte var vana med känslor som gråt och besvikelse och därmed inte heller hade verktyg för att kunna hantera såna saker? Verkar som att dina föräldrar valde att blunda för saker dom inte kunde hantera eller inte förstod sig på.
Det är ju då man som förälder måste ha självinsikt nog att kunna be om hjälp. Att kunna svälja sin stolthet och inse att det inte är ett misslyckande att be om hjälp utan tvärtom det modigaste man kan göra. 

Har du pratat med någon om dina rädslor? En kurator kanske kan vara bra att träffa?
Jag går själv i samtal vid behov när olika rädslor dyker upp om livet, och tycker jag känner mig klokare efter samtalen. Grundad och mer säker på mig själv.

Jadu, hur gör man? Min mor var hård, ganska frånvarande. Men på något vis så fick hon in i mig att jag skulle ha respekt för mig själv. Det sitter stenhård sen jag var ung. Att jag ska stå upp för det jag tycker är fel.
Och jag gjorde det. Och lät mig aldrig utnyttjas. Jag visste att i relationer så är jag min bästa vän. 
Jag bodde ensam sen jag var 14 år, det gjorde mig hård och självständig. Och när män ens kom i närheten av att göra mig illa så lämnade jag direkt. 
Något som min mor faktiskt gjorde var att stå på min sida. Alltid. Oavsett hur dåligt val jag hade gjort, jag fick ta konsekvenserna. Men hon stod bakom mig och jag kunde ringa henne.

Idag har vi en fantastisk relation.

Tack för era svar och råd! 
Jag har gått hos både kurator och psykolog i många omgångar i mitt liv, men inte efter att hon föddes. Kan ju vara bra idé att ta upp det igen.
Jag minns att jag skämdes för att jag var utfryst och mobbad, och pratade inte om det ens i min familj.
Jag ska fundera vidare på allt detta, för jag vill att min dotter ska få en bra uppväxt med bra självförtroende och självkänsla med sig i livet.