Gråter och klamrar sig fast vid lämning

En kompis hade det liknande med sitt barn. Det var bara för henne att inse att förskola inte fungerade för hennes barn så de bytte till dagmamma istället.

Vi funderade på det av samma skäl men valde bort det pga sårbarheten om dagmamman blir sjuk. Och tyvärr blev ortens dagmamma plötsligt sjuk ett par år senare och från en dag till en annan flyttades barnen till en stor förskola med bara helt okända vuxna. Nu blir ju de flesta inte långtidssjukskrivna från en dag till en annan, men vi valde bort dagmamma på grund av den risken och med facit o hand är vi glada för det, trots allt. 

Menar inte att dagmamma är dåligt. inte alls. Men det är mer sårbart. 

Nej det är verkligen inte enkla beslut att ta och varje familj får göra det de tror är bäst för just deras barn. 

Det är inte föräldrarnas fel att många barn börjar förskola när de egentligen inte är redo, det är familjepolitikens fel. Idag är ju normen att barn ska börja när de är ungefär 1,5 år, för att det är ungefär så länge det är acceptabelt att vara borta från arbetsmarknaden.

Men om man tänker på barnens bästa, hade många barn mått mycket bättre av att vänta iallafall minst ett halvår till. Det borde helt enkelt finnas bättre stöd för föräldrar som vill vara hemma lite längre. 

Jag håller med , det är också problematiskt i Sverige att många ser ner på och har fördomar om människor, i första hand om kvinnor som är hemma med barnen änge än genomsnittet, så många vågar inte stanna hemma längre än 1-1,5 år även om man klarar av ekonomiskt och vill stanna hemma längre än 1,5 år.

Jag håller med , det är också problematiskt i Sverige att många ser ner på och har fördomar om människor, i första hand om kvinnor som är hemma med barnen änge än genomsnittet, så många vågar inte stanna hemma längre än 1-1,5 år även om man klarar av ekonomiskt och vill stanna hemma längre än 1,5 år.

När mina tvillingar skulle skolas in (1 år och 9 månader gamla) så var det en del kläng och gråt i början. Vår lösning var att de fick gå ifrån oss till något annat, i deras fall blev det att de åt frukost på förskolan och vi lämnade lagom till att frukosten började. Nyckeln var alltså att det var barnen som lämnade oss, inte vi som lämnade barnen och att hålla lämningen extremt kort.

I ert fall så verkar ju förskolepersonalen ha gjort vad de kan för att tillmötesgå era önskemål men självklart är det så att det inte alltid fungerar. Sen är den springande punkten: Hur fort släpper han det hela när ni väl gått (=hur länge är han ledsen efteråt) och hur är han när ni hämtar honom sen? 

Vi hade under en tid både jobbiga lämningar (ville inte gå ifrån mamma/pappa) och jobbiga hämtningar (ville inte lämna förskolan utan vara kvar och leka längre). Hur man än gjorde så var svansen där bak i alla fall helt enkelt. 

Jag är ledsen om jag på något sätt sårade dig. Jag saknar verkligen inte empati, men som barn- och ungdomspsykolog har jag tyvärr fått se alldeles för många exempel på vad en otrygg anknytning, som för tidig förskolestart kan skapa, gör med ett barn. 

Självklart är alla barn individer och förskolan passar vissa barn jättebra. Men visar barnet så tydliga tecken som trådstartaren beskriver, så vill jag iallafall belysa att det finns andra sätt att se på saken. 

Dagens förskolenorm är så stark att många föräldrar helt tappar tron på sin egen magkänsla. Känns det inte rätt, så är det oftast inte rätt.

Förstår givetvis att alla har olika förutsättningar och inte har ekonomisk möjlighet att vara hemma länge. Men har man det så tror iallafall jag det är bra att skjuta ett tag på förskolestarten om barnet mår dåligt av den. 

Mitt barn är en väldigt introvert och försiktig person. Jag anade att förskolestarten skulle bli ett problem och tog därför kontakt med öppna förskolan där personalen hade möjlighet att hjälpa mig med separationer under trygga förhållanden. Jag bad dom även kontakta förskolan och berätta om mitt barn innan. Det frigjorde resurser så jag fick en inskolning anpassat efter mitt barn o jag var beredd att bryta vid behov.

vi hade samma Modell på inskolning som du verkar ha och det funkade bra så länge det var rätt pedagoger på plats. Vi gjorde Så att vi Jobbade in en pedagog i taget. så fort barnet var trygg i situationen och med pedagog 1, kopplades pedagog 2 in under trygga och väldigt långsamma former osv. Nu är mitt barn snart 4 och trygg med alla pedagoger på avdelningen men reagerar märkbart när det ändras om i barngrupper. 

det låter lite som att du/ni inte har fått rätt start. Om möjligt så hade jag pausat en månad, gått till öppna förskolan varje dag och besökt förskolan flera gånger på helger/kvällar och sen börjat om från ruta 1. 

Det som jag tyckte underlättade var att ha bilder på personalen hemma och prata myckey om dom (ex vad tror du X gör idag? är Y busigast på förskolan? Vem springer snabbast?) och leka på förskolegården på helgerna och försöka gå förbi där hela tiden. Samt ha med gosedjur första tiden.

lycka till!

En kompis hade det liknande med sitt barn. Det var bara för henne att inse att förskola inte fungerade för hennes barn så de bytte till dagmamma istället.

Och vad gäller ekonomin det är vanligt att många svenskar har väldigt höga krav på vad man bör kunna köpa / äga så även människor som skulle ha råd att stanna hemma längre väljer att jobba.
De gör såklart som de vill , men det är ett val och inte ett måste.