Känns som jag befinner mig i en återvändsgränd
Hej.
Försöker här göra mig rätt kort med mitt problem och hoppas jag kan få några råd.
Jag är tillsammans med en tjej. Vi har varit ihop i 9 månader, vi älskar varandra, har gjort väldigt mycket ihop och vi bor hos varandra titt som tätt. Detta förhållande har också präglats av väldigt energikrävande bråk som startar ifrån ingenstans mestadels eftersom vi kommunicerar så olika. Hon har även väldigt dålig självkänsla sedan innan vilket gör att hon stör sig på saker jag gör, detta har gjort att hon är rätt krävande enligt mig och förhållandet blir med detta väldigt passionerat men samtidigt med väldigt djupa dalar. En sak som tar två timmar för mig att komma över kan ta 2 dagar för henne.
Nu är det så att vi hade tänkt flytta ihop i sommar, då flyttar hon in i min lägenhet, detta har varit på bådas tankar under några månader men samtidigt har lite nya heta diskussioner uppstått för bara en vecka sedan vilket gjorde att jag har fått kalla fötter gällande flytten. Jag har med detta varit lite rädd för att hon ska bo här, stadga sig och samtidigt så ska kanske nya bråk uppstå. Jag vet inte om det bara är hjärnspöken men det känns som de finns där för en anledning.
I förrgår så pratade vi glatt i telefonen. Hon kände på sig att något inte stämde med mig och frågade vad det var, då släppte jag det och sa som det var, vi har varit tydliga med att vi ska vara öppna nu med vad man tänker och känner, vilket vi inte varit innan och eftersom vi inte varit det har frustration uppstått. Detta tog hon illa och hon fick ångest, hon började gråta tills hon inte orkade prata längre, jag försökte trösta. Hon får lätt panikångest när dessa situationer uppstår där det inte går som hon vill. Efter ett tag kom ett sms där hon skrev att det kanske hade varit rätt beslut att göra slut tidigare (vi har varit nära att göra slut innan), att hon bara gör fel och att jag borde skaffa någon annan, meddelandet avslutades sedan med att hon behöver andas och att jag inte behöver höra av mig på ett tag. Jag skrev till henne att jag finns kvar här och att jag älskar henne. Nu har jag inte fått något mer svar ifrån henne efter två dygn, och det känns som jag befinner mig i ett ingenmansland där jag inte vet vad det är som håller på att hända, jag trodde vi kunde lösa det och att det faktiskt kommer kännas bra när hon väl flyttar in.
Hennes bra sidor är att hon kan vara väldigt omtänksam, omhändertagande, fnittrig och rolig annars, när hon är det så känns det som om vårat förhållande fungerar jättebra, de dagarna är underbara för det höjer mig massor, men sedan vänder allting rätt snabbt och det blir tvärtom. Hon har tidigare sagt att hon funderat på paus men det har inte behövts då allting känts bra igen, det är som sagt som en berg och dalbana.
Det som skrämmer mig är att hon sagt innan att hon är rätt bra på att ta avstånd ifrån folk och skjuta bort dem helt. Jag älskar henne, har börjat tänka på oss mycket, alla minnen, och kan knappt vara själv i lägenheten för att jag börjat känna mig ledsen, så jag spenderar väldigt mycket tid nu med att aktivera mig på de sätt jag annars gillar för att komma på andra tankar.
Har hon med detta tagit en paus ifrån mig? ska jag höra av mig snart igen efter en tid eller ska jag låta henne göra det? det känns som allting brister just nu.
tack!
Försöker här göra mig rätt kort med mitt problem och hoppas jag kan få några råd.
Jag är tillsammans med en tjej. Vi har varit ihop i 9 månader, vi älskar varandra, har gjort väldigt mycket ihop och vi bor hos varandra titt som tätt. Detta förhållande har också präglats av väldigt energikrävande bråk som startar ifrån ingenstans mestadels eftersom vi kommunicerar så olika. Hon har även väldigt dålig självkänsla sedan innan vilket gör att hon stör sig på saker jag gör, detta har gjort att hon är rätt krävande enligt mig och förhållandet blir med detta väldigt passionerat men samtidigt med väldigt djupa dalar. En sak som tar två timmar för mig att komma över kan ta 2 dagar för henne.
Nu är det så att vi hade tänkt flytta ihop i sommar, då flyttar hon in i min lägenhet, detta har varit på bådas tankar under några månader men samtidigt har lite nya heta diskussioner uppstått för bara en vecka sedan vilket gjorde att jag har fått kalla fötter gällande flytten. Jag har med detta varit lite rädd för att hon ska bo här, stadga sig och samtidigt så ska kanske nya bråk uppstå. Jag vet inte om det bara är hjärnspöken men det känns som de finns där för en anledning.
I förrgår så pratade vi glatt i telefonen. Hon kände på sig att något inte stämde med mig och frågade vad det var, då släppte jag det och sa som det var, vi har varit tydliga med att vi ska vara öppna nu med vad man tänker och känner, vilket vi inte varit innan och eftersom vi inte varit det har frustration uppstått. Detta tog hon illa och hon fick ångest, hon började gråta tills hon inte orkade prata längre, jag försökte trösta. Hon får lätt panikångest när dessa situationer uppstår där det inte går som hon vill. Efter ett tag kom ett sms där hon skrev att det kanske hade varit rätt beslut att göra slut tidigare (vi har varit nära att göra slut innan), att hon bara gör fel och att jag borde skaffa någon annan, meddelandet avslutades sedan med att hon behöver andas och att jag inte behöver höra av mig på ett tag. Jag skrev till henne att jag finns kvar här och att jag älskar henne. Nu har jag inte fått något mer svar ifrån henne efter två dygn, och det känns som jag befinner mig i ett ingenmansland där jag inte vet vad det är som håller på att hända, jag trodde vi kunde lösa det och att det faktiskt kommer kännas bra när hon väl flyttar in.
Hennes bra sidor är att hon kan vara väldigt omtänksam, omhändertagande, fnittrig och rolig annars, när hon är det så känns det som om vårat förhållande fungerar jättebra, de dagarna är underbara för det höjer mig massor, men sedan vänder allting rätt snabbt och det blir tvärtom. Hon har tidigare sagt att hon funderat på paus men det har inte behövts då allting känts bra igen, det är som sagt som en berg och dalbana.
Det som skrämmer mig är att hon sagt innan att hon är rätt bra på att ta avstånd ifrån folk och skjuta bort dem helt. Jag älskar henne, har börjat tänka på oss mycket, alla minnen, och kan knappt vara själv i lägenheten för att jag börjat känna mig ledsen, så jag spenderar väldigt mycket tid nu med att aktivera mig på de sätt jag annars gillar för att komma på andra tankar.
Har hon med detta tagit en paus ifrån mig? ska jag höra av mig snart igen efter en tid eller ska jag låta henne göra det? det känns som allting brister just nu.
tack!
