Är det svårt att jobba som soc.sekreterare?

Det verkar väldigt stressigt och många bollar i luften, du måste kunna hantera olika typer av människor. Vad har du för diagnos?

Min diagnos är icke-specifierad psykossjukdom. Det störtsta problemet är väl att jag är ganska trött/låg energi. Annars inga skov på länge...

Jag skulle inte rekommendera det till någon som har stressproblem. Jag har sett flera kollegor gå in i väggen - vissa av dem flera gånger eftersom arbetet inom myndighetsutövning inte passar dem alls. Vad är det som lockar med arbetet? En del har en idealiserad bild av att hjälpa klienterna till bättre liv. Visst, en del klienter kan bli hjälpta, men inom t ex ekonomiskt bistånd är det mycket lagstyrt. Med det sagt, så trivs jag som fisken i vattnet. Ingen dag är den andra lik, t ex. Mycket samverkan inom och utom myndigheten.

Jag har jobbat på soc och det är det absolut slappaste jobb jag någonsin haft. Man varvar fika raster med lunch raster och diverse meningslösa möten. Men med det sagt så tror jag det pga din diagnos inte är rätt yrkesval för dig.

Skulle inte satsa på ett såpass krävande yrke om jag vore du, du behöver energi och den redan nu vacklar...

Tack för att du tog dig tid att svara. Jag vet inte riktigt vad som lockar men jag drömmer om ett yrke och kurserna på programmet verkar intressanta.

Är det en nackdel att ek. bistånd tex är mkt lagstyrt? Mkt är väl lagstyrt inom yrkets myndighetsutövning?

En annan dröm är att vara kurator inom psykiatrin, men vet ej om det är möjligt.

Tror du vården är säkrare väg att gå? Har du förslag på mindre krävande yrken? Så svårt att placera yrken i krävande vs icke-krävande skala.

Min psykolog och kurator tycker jag har kapaciteten. Fast jag tvivlar själv, kanske har du rätt.

Jag tycker inte att det är nackdel, men mina kollegor som vill slösa skattepengar tycker det.

Varför är inte kurator inom psykiatrin möjligt? Det är ju bara att läsa den legitimationsgrundande utbildningen efter socionomprogrammet.

Det viktigaste är att du inte ser utbildningen som terapi, utan att du är "färdig" med dig själv när du börjar studera.

Ja, jag hoppas det ska gå att läsa den leg.grundande utbildningen direkt efter utan att behöva yrkesutövning först. Vet inte om de hinner ändra reglerna till dess.

Nej, jag ser inte utbildningen som terapi.

Jag älskar mitt jobb men det är stressig och högt tempo och det äter stundtals på en. Du ska fatta viktiga beslut som påverkar människors liv och du ska orka stå pall när de inte gör det. Finns inget utrymme för dig att känna något när klienterna mår dåligt. Då är det fokus på dem och deras mående.

Utbildningen och jobbet har inte mycket med varandra att göra.

Har du någon utbildning inom vården nu? Jobbar du inom psykiatrin? Du kan ju börja där - ta jobb som ssk/usk/skötare/vad du är inom psykiatrin och se om det känns bra. Mitt intryck är att det är ganska trevligt att jobba där, iaf inom öppenpsykiatrin och att det inte är jätteviktigt vad man jobbar som. Det upplevdes väldigt ostressigt för mig när jag jobbade där - jag jobbade som psykolog men hade även inblick i de andra yrkesgrupperna. Var tex ssk och skötare som hade stödsamtal etc och det är ju en möjlighet även om du inte har kuratorutbildning. Ssk tog blodprover och övervakade urinprover mest annars. En hel del gruppmöten där man är ganska passiv när det inte är ens "egna" ärenden som tar upp. Trevligt liksom. Sedan kan du ju vidareutbilda dig om du trivs där men vill ett steg upp.

Skulle valt öppenvårdspsykiatrin alla gånger framför soc sekr. Tänker också att om du har en psykossjukdom i botten är de nog mer överseende ned det inom psykiatrin eftersom de förstår vad det handlar om och att det går bra att jobba ändå. Kanske är svårare inom det andra.

Dock kan det nog vara väldigt olika beroende på landsting/region också.

Som så mycket annat beror det på vilken inställning du har till ditt jobb. En sak som var jobbig för mig, då jag är kvinna och rätt så attraktiv, var att en del av mina manliga klienter ofta försökte charma mig eller stöta på mig på olika sätt. Kan förstå om många är desperata i sin livssituation och griper efter varje tillfälle de kan flirta, men kände ofta att dessa egentligen borde skämmas. Hur kunde de tro att jag, som var deras hjälpande hand, skulle vara villig att "gå längre" med dem? Droppen var när en yngre kille satt och tog sig i skrevet samtidigt som han stirrade på min röv när jag satt och skrev på datorn. Nu håller jag på att utbilda mig till ett annat yrke.

Kapar TS tråd lite, förlåt.

Hur ser hotbilden ut mot socialsekreterare ? Tänker att det händer ju dagligen att man kommer med beslut som inte uppskattas av någon person en utredning rör sig om tex.

På 90-talet, då var det ju 2-3 stycken som blev ihjälskjutna av en man pga av ett beslut, visst är det ovanligt de fattar jag också men hot känns ju som att de skulle kunna förekomma ofta ?

Det beror på var man jobbar och med vad. Klienter som får avslag blir oftast inte glada. En del har psykisk ohälsa och/eller missbruk, vilket också påverkar deras sätt att kommunicera. Många klienter vet var gränsen går och jag upplever att indirekta hot är rätt vanliga, medan direkta hot är mer ovanliga.