Några år efter skilsmässa - livsparadox och sorg
Känner just nu känslor jag inte vet hur jag ska hantera riktigt. Det jag känner är vemod, sorg, stor besvikelse inför mig själv och mitt liv.
För några år sedan, som jag upplevde det då, lämnades jag inget annat val än att efter 10 år tillsammans, skiljas från min man och mina barns pappa. Vi hade haft många tuffa år, kämpat både gemensamt och tillsammans utan några framsteg och slutligen kom en dag och en händelse inträffade som fick oss båda att förstå att det var över. Helt.
Vi separerade, lugnt och stillsamt under omständigheterna, eftersom jag var initiativtagaren var jag den som flyttade.
Våra liv fortsatte på varsitt håll, han träffade direkt en ny som flyttade in och bildade en ny familj med. Jag valde att prioritera barnen och att landa i det nya, samtidigt som jag njöt av min frihet i ensamheten och att försöka ta reda på mer vad jag själv önskade av livet. En ny chans, som jag såg det.
Men det jag känner nu, när allt verkligen lagt sig, är en stor sorg. Att mitt inre undrar om jag valt fel. Jag har haft fantastiska år på egen hand, utvecklats enormt och fått ett mycket vidare perspektiv i livet, stor erfarenhet jag inte kunnat få på något annat sätt.
Samtidigt som jag förstår att det här är priset jag kommer få betala för resten av mitt liv. Ingen riktig tillhörighet. Familjelivet jag går helt miste om. Halva livet med mina barn. Allt. Samtidigt som jag undrar vad jag hade för val, och att det faktiskt inte bara var mitt ansvar, äktenskapet som inte orkade.
Men den här känslan är så pass jobbig att det känns som att jag hade agerat annorlunda i mitt äktenskap om jag hade vetat det jag vet idag, känt det jag känner idag. Men det kan jag ju inte. Och jag tror inte ens det är honom jag saknar, eller sörjer, utan allt runt omkring. Hur det inte känns naturligt i livet, varken varannan vecka eller ensamheten, att få samma sak med min nya partner känns också otroligt avlägset och svårt.
Det känns... förbi bara. Borta. Som att minnena är stoff och att det aldrig räknades. År av drömmar och kamp som bara försvann, och ekot av frågorna om jag hade kunnat gjort annorlunda är kvar.
Känner någon igen sig? Hur tar jag mig ur detta mörker?