Hur kan man vilja skaffa fler barn?

Haha, stockholmssyndromet!

Ni verkar ju gjorda av stål.

Mitt första barn va ett kolik barn. Men jag har 4 barn. Men efter 4e barnet kände jag att nu kommer jag inte vilja ha fler barn. Så jag såg också till o sterilisera mig. Jag ville redan som ung ha stor familj. När barnen blir vuxna ha den där "stora" julen som man alltid hade drömt om.

Nej jag ville inte ha fler barn. Väntade i åtta år innan jag skaffade nr 2. Hade då typ glömt vilket helvete det är. Blev deprimerad åter igen. Psykolog. Medicin.

Jag avskyr bebistiden. Den är ren tortyr. Även 1-årsåldern när de ska klättra överallt.

Nu har jag bestämt mig för att aldrig glömma. Det blir inga fler barn.

Har aldrig drömt om barn utan sett mig själv åldras ensam. Nu blev det ändå barn och jag älskar dem vansinnigt. Men fy fan vilket pris man har fått betala.

Jag har inte haft så fruktansvärda graviditeter och förlossningarna har även de gått ok även om jag förlorade rätt mycket blod med 1a.

1an var svårsövd, amningen krånglade men ffa kan jag beskriva hen som nyfiken/framåt. Ville fram, ville utforska. DROG sig fram som 2 månaders, under skrik eftersom det var så svårt/jobbigt. Gick runt möbler vid 6 mån. Jämngamla bebisar låg snällt stilla medan mammorna drack kaffe, jag sprang efter min racerkrypande unge som ställde sig mot allt.

Det tog 1-1,5 år innan vi kände oss så redo att vi var beredda att försöka igen och sen tog det ett tag innan det tog sig vilket jag är grymt tacksam över. 2,5 år mellan dem. Vi utgick från när vi kände att vi var redo att gå igenom allt en gång till.

Barn 2 var som en liten dröm. Sov bra och länge (vi la oss och sov middag medan 1an var på förskolan och 2an sov nästan konstant den tiden så jag fick gott om sömn). Amningen funkade klockrent och medan 1an kämpat för att lära sig allt kom det bara för 2an. Efter 1an var jag ju inte heller inställd på att få en bebis som låg stilla och filosoferade vilket säkert påverkade min upplevelse.

Nu blir det inga fler barn. De är 7 och 5 år och det är sååå skönt att veta att jag inte kommer behöva byta en blöja/ECa en bebis innan barnbarnen kommer

Vi har varit tillsammans i 16 år och ville inte heller ha barn förrens för ett år sedan. Dock hade jag en drömgraviditet, -förlossning, och lätthanterlig bebis. Jag sa direkt jag fick upp henne på magen på bb att jag vill ha fler barn om det var så här enkelt. (Är 35 år)

Jag har en väninna som nyss fått och som hade en traumatisk förlossning. Hon vill absolut inte tänka på fler barn nu. Har också vänninnor med kolikbarn och andra komplikationer. De vill inte heller ha fler.

Jag tror det helt enkelt är så som du själv skriver, du har haft otur hittils på flera sätt, då är det väldigt naturligt att man känner så. Precis som att jag känner att det här var ju ingenting. Det tror jag att du med hade känt om du hade haft det så lätt som jag har haft.

?Alla? har inte flera barn. Jag tror att det är många familjer med bara ett barn där det blivit så pga en jobbig graviditet/födsel/spädbarnstid.

Vi hade en helvetisk period med första barnet. Kolik, sömnbrist, jag hade en lättare depression mm. Svaret på din fråga TS är tid. Jag behövde ha 3 år innan jag orkade tänka tanken på ett barn till. Innan dess var jag absolut inte redo. Efter att vi fått tvåan (som var lättare) var det också tufft då det har visat sig att ettan har autism och ADD, därav extra krävande. Vi har även fått en trea nu men har nästan 6 år emellan tvåan och trean. Vi har kunnat vänta eftersom vi var unga då vi fick första. Hade vi varit äldre hade det kanske bara blivit ett eller två barn då vi inte orkat ha tätt.

Lite så har det varit för mig med. Med tvåan och trean har jag struntat i hur man borde göra utan gör det som funkar bäst. Dvs sover bara med barnet i min säng, ammat bara då det funkar och annars gett ersättning, burit barnen jättemycket utan att bry mig om att de borde lära sig något annat (som jag tänkte med ettan). Trean har egentligen varit lika krävande som ettan men vi gör det lätt för oss hela tiden så det blir inte lika komplicerat. Jag prioriterar alltid min sömn före allt annat i princip nuförtiden. Gjorde inte det med ettan då jag var rädd att bli "tråkig". Men nuförtiden lägger vi oss alltid vid 21 vi vuxna också. Tänker att det är en övergående period. Men fler barn ska vi inte ha nu!

Lite så har det varit för mig med. Med tvåan och trean har jag struntat i hur man borde göra utan gör det som funkar bäst. Dvs sover bara med barnet i min säng, ammat bara då det funkar och annars gett ersättning, burit barnen jättemycket utan att bry mig om att de borde lära sig något annat (som jag tänkte med ettan). Trean har egentligen varit lika krävande som ettan men vi gör det lätt för oss hela tiden så det blir inte lika komplicerat. Jag prioriterar alltid min sömn före allt annat i princip nuförtiden. Gjorde inte det med ettan då jag var rädd att bli "tråkig". Men nuförtiden lägger vi oss alltid vid 21 vi vuxna också. Tänker att det är en övergående period. Men fler barn ska vi inte ha nu!

Så har jag resonerat med min tvåa. Eftersom vi andra tre redan är en familj med rutiner, aktiviteter mm som behöver upprätthållas så är det minsta motståndets lag som gäller. Det som funkar funkar liksom. Även om det kan slita mycket (jag har tex tagit 99,9% av alla nätter ) och vara rent utav tråkigt ibland då vi ofta delar upp oss och hänger med varsitt barn. Men allt har sin tid.

Hahaha Jag och maken fick vårt första barn för 18 år sedan,det TS säger sa jag också,jag hade en hemsk förlossning,och bebisen sov ALDRIG,alla sa att deras bebisar mest bara sov och åt,men inte vår,vi hade flera tuffa månader innan det vände och hon började sova längre stunder....så slut jag var!!! Men vet du vad TS efter 1:a barnet har vi fått 7 barn till???????????? det trodde vi aldrig,och ingen av de andra barnen har varit lika krävande som bebis,tror vi var mer vana och lugna som föräldrar när nr 2 kom o.s.v.???? Det är härligt med storfamilj,barnen har så roligt med varandra,deras kompisar vill alltid vara här o leka,tonåringarnas vänner hänger ocå gärna här för de tycker att vi har det så mysigt,att vi gör så roliga saker,och att det alltid händer något här????????

Hehehe. Ja vi väntar också nr 8.Graviditeterna har varierat i jobbighetsgrad för min hustru, medans förlossningarna har varit enkla. Alla 7 barnen hittills har varit varandra helt olika. Det vi märker när de börjar närma sig 1-2-års åldern är att de tenderar att bli lite vildare ju fler äldre syskon som de skall fäktas med. För att få lite extra uppmärksamhet så gäller det ju att man märks. Men vi är väldigt glada över vår stora familj. Alla syskonen gillar också att nr 8 är på väg. Den stora omställningen i livet är ändå barn nr 1. När man blir förälder och livet förändras. Sedan är det mindre och mindre skillnad ju fler barn man skaffar. Det är bil/bilar det hänger på nu bara.