Hur kan man vilja skaffa fler barn?

För att livet blir lättare och då glömmer man hur tufft det är i början. Eller man konstaterar i alla fall att det var värt det. Och vill göra det igen.

Först när sonen var ca två år började vi så smått längta efter syskon. Nu är han tre år och syskon kommer födas vilken dag som helst!

Jag var enda barnet tills jag var 8 och hatade det, så för mig var det viktigt att ge mitt barn ett syskon.

Minnena bleknar och ju äldre barnet blir ju mer bevis får man (jag) på hur underbart jag tycker det är att vara mamma. Att det är en jobbig första tid känns överkomligt när man sen får uppleva allt det roliga och fantastiska med att få vara förälder.

Själv kunde jag gärna tänka mig en bebis till, men skulle aldrig frivilligt utsätta mig för en 1-3-åring igen. Har haft bra förlossningar även om de inte varit lätta eller utan komplikationer och ganska intensiva bebisar. Men det är inget emot slyngelåldern. Tur att de är så söta. Och att de växer till sig och blir lite förståndigare (mindre självmordsbenänga). Jag tror inte att det är ovanligt att hantera vissa stadier och åldrar bättre eller sämre.

För vissa bleknar inte minnena. Det kommer inget sug efte fler. Jag hade en skitjobbig graviditet med igångsättning pga humanitära skäl o vecka 37. Första 2,5 åren var pest. Sonen vaknade var och varannan timme. Varje natt. Natt efter natt efter natt. Det tog fram till han var sju år innan han sov första hela natten. Förbaskat morgonpigg har han också alltid varit men vid snart nio års ålder kan han gå upp själv på helgerna, äta något litet och så kommer vi upp 1-2 timmar senare och lagar en stor frukost tillsammans.

Vi föräldrar är otroligt känsliga för att sova för lite efter småbarntiden.

Vi vet att alla graviditet är olika men de komplikationer jag hade är vanlig att de kommer tillbaka. Och visst kan vi får ett barn som sover men om vi inte får det?

Vi bestämde oss för att ett räcker. Och vi känner att beslutet är helt rätt.

Jag kände samma efter min första. Det tog ett år innan jag kunde tänka mig ett till. Då hade både minnena av graviditet, förlossning och den första bebistiden bleknat. Sen hade vi ju då en urgullig ettåring.

Sen var den andra graviditeten och förlossningen en dröm i jämförelse.

Jag kan förstå att ni inte vill ha fler barn då ni inte ville ha några alls från början. Till skillnad från mig då mitt liv skulle kännas helt meningslöst utan barn, min största önskan var att ha barn och jag ville ha mina barn tätt. Den önskan gick i uppfyllelse och idag är dessa 5 1/2 och 3 1/2.

Att se dom tillsammans leka ihop och väldigt sällan bråka gör mig tårögd och, trotts att vi har haft ett rent helvete med första barnet iom att han inte sov, vaknade 10-20 gånger per natt och allt skrik, tack vare att han har en diagnos, så ville vi ha syskon.  

Tänker ibland tanken att bara ha ett när man ser dom så är det värt att kämpa. Alla har inte en perfekt vardag med lätta barn som sover. Dom har verkligen så roligt ihop och jag är glad att dom har varandra. 

Snart kommer det tredje barnet, som blev ett litet ops, men lika välkommet. Min plan sprack att ha syskonen tätt och planen att bara ha två sprack. Det var inte riktigt så våran familjebild såg ut men ytterligare ett syskon som, om dom håller sams även i vuxen ålder, har varandra att få stöttning ifrån i svåra situationer (förhoppningsvis).

För oss här det varit för att vi vill ha ett syskon. Vi hade bestämt oss för två helt enkelt. Nu kommer syskonet lite väl tätt inpå, men då behöver vi å andra sidan inte "börja om" med allt.

Hade det inte varit för att vi ville ha syskon hade vi definitivt nöjt oss med ett barn.