Lesbiskt par, vill ha barn men också utbilda sig vid 31 års ålder. Hinner jag?

Om jag var du skulle jag ta tag i studierna direkt, samtidigt börja med IVF så snart det är möjligt, sen ta studieuppehåll en termin och vara hemma med barnet (eller låta andra mamman vara hemma första tiden). Ett alternativ är att läsa upp behörigheten först, göra IVF och plugga när bebisen kan skolas in på dagis.

Du gr inte funderat på att söka annat jobb inom det du gör idag? Personal o miljö kan ju göra skillnad i hur du uppfattar arbetet också tänker jag.. :)

Eller du tänkte på det här med att arbetsmarknaden kanske hinner förändras?

Ja, jag kommer ju fortfarande jobba kvar medan jag läser upp behörigheten eftersom jag läser den på distans. 

Eftersom vi ändå måste vänta i två år innan vi kan börja med IVF så känns det i skrivande stund som att det är lika bra att börja plugga direkt efter jag blir behörig och sedan ta studieuppehåll.

Jag har sökt lite andra jobb men känner att jag inte hittar någonting som är bättre egentligen. Det är serviceyrket i sig jag har problem med, inte själva personalen eller miljön. Dessutom är det faktiskt EN del av mitt jobb jag fortfarande gillar -- den administrativa delen. Där jag får sitta och knappa på datorn halva dagen. Den delen gillar jag verkligen. Men sedan att man ska vara trevlig hela hela tiden, det är en annan femma.

Nja jag tänkte inte på det med att arbetsmarknaden kan förändras snabbt men jag tycker ändå att studieuppehåll verkar vara smartare än att vänta med barn till efter utbildningen. Min tanke var att du letar jobb i någon mindre serviceinriktad bransch så länge istället för att bara stå ut i din nuvarande.

Jo jag känner nu också, efter att ha sett många skriva det, att studieuppehåll verkar smartare. Just in case. För det kan ta en stund att lyckas få barn.

Sedan är det väldigt nervöst att spendera ännu mer CSN, som ska betalas tillbaka, på någonting som man inte vet hur det blir. Fördelen med att skaffa barn efter man landat sitt första kvalificerade jobb är att man inte blir bortsållad för att man har småbarn hemma.

Hur jag än gör innebär det en risk! :) Men visst, riskera betala tillbaka mer CSN i onödan (200 000 är inte sååå lite heller), eller riskera att aldrig få barn... Tror jag hellre riskerar betala tillbaka i onödan då. Då har jag i alla fall försökt.

Du behöver ju inte ange någonstans att du har barn eller berätta det. Du kan ta en termins studieuppehåll och sedan kan väl din sambo vara föräldraledig resten. Folk kommer inte reagera för att man är EN termin sen med examen. Tipset är ju sedan att din sambo ställer upp och tar all vabb under första tiden på första jobbet, särskilt om du är provanställd.

Räcker det med en termin då? Man ska ju vara höggravid också och klämma fram ungen och sen återhämta sig fysiskt efter förlossningen. Beror kanske väldigt mycket på när exakt barnet kommer men det kan man ju inte heller planera in när man gör IVF eftersom det beror på när man får tid för behandling. Blir man höggravid i säg, november-december och förlossningen är i januari-februari så blir man borta två terminer.

Och då har man tagit 4 år på sig istället för 3. Då börjar nog arbetsgivare undra. 

Har fått höra att jag är lite för ärlig som person (instämmer själv fullständigt) men vet inte hur man ska "försvara" ett glapp på ett halvår/helt år utan att berätta att det var för mammaledighet?

å

Klart det är svårt i och med att man inte kan veta hur svårt det blir att lyckas bli gravid men jag som fick barn i januari kände mig någorlunda redo att börja jobba i augusti (sedan blev det inte så eftersom min man inte hade någon lönebaserad föräldrapenning) så det är nog inte omöjligt om man t ex får barn i början av året eller under sommaren.

Ja absolut, har man turen så att det klaffar och barnet kommer "vid rätt tidpunkt" så tror jag att det går bra. Särskilt med studier, där är det ju mycket mer flexibelt än med jobb.

Frågan är om jag ska vänta helt med att plugga... Men som många sagt, det kan ta år innan man blir gravid. Eller så har man tur och blir gravid på första försöket. Fast vi måste ju fortfarande vänta två år innan behandling. Men vem vet, det kanske tar två-tre år efter det, då kanske jag hinner ta examen och få jobb ändå.

Åh det är så svårt att veta. Jag vill bara få ordning på mitt liv. Är inte nöjd över att det blev såhär och vill göra rätt andra gången men det är så svårt att veta hur det kommer att bli.

Hej!

37 år brukar inte vara för gammalt, men...

Att tro någonting vad gäller er fertilitet och om ni kan vänta och till när går inte. Varken vad gäller dig eller din partner. Eftersom ni inte är intresserade av svaret i egenskap av samhällsplanerare, utan som individer, så spelar såklart allmän statistik ingen roll här. Just därför är det meningslöst att spekulera.

Men jag kan säga vad jag hade gjort. Jag hade ringt skatteverket och bett om att skynda på folkbokföringen, om det går. Under tiden hade jag och partnern bokat tid hos gynekolog som inriktar sig på fertilitetsutredningar. Där kan ni båda två ta de inledande blodproven och göra det inledande ultraljudet. Det kostar som ett vanligt besök inom vården.

Ser proverna ok ut är det fortfarande ingen garanti, men det är ändå en värdefull fingervisning hur det ser ut rent biologiskt hos var och en av er.

Sedan, jag personligen iallafall, hade ALDRIG väntat på att få göra ivf i Sverige. Mitt råd är att inte förlita er på det ALLS. Man riskerar att inte få barn, för att man istället för att göra proaktiva försök står passiv i en kö i åratal. Det är en hemsk anledning att förlora sin chans på.

Visst, man kan ställa sig i kö, men sedan hade jag och partnern åkt till Danmark under tiden.

Är era värden ok så varför inte att ni båda gör försök att bli gravida, bära ett barn var och närståendeadoptera. Som två kvinnor så kan man ju göra så. Barnen kan ju då bli nära i ålder, och det finns mycket fördelar med det.

Sedan...

Det där med att känna den biologiska klockan... Själv kände jag helt ärligt inte av den, utan det var bara så att jag visste att jag någon gång ville ha barn, i framtiden. Jag blev äldre, men känslan blev aldrig starkare än så. Det var alltid i framtiden barnen fanns, så att säga. Men när jag väl fick träffa mitt barn på riktigt fanns ingen sådan tvekan mer. Kärleken var som en tsunamivåg. Så ibland har man ingen jättetydlig biologisk barnlängtan i förväg.

Angående studier så tycker jag precis som ovanstående talare. Studera kan man göra närsomhelst, alternativt under tiden man är gravid, eller med uppehåll.

Jag kan dock inte se varför du skulle behöva ljuga om att du har barn för en potentiell arbetsgivare. Mängder av människor i Sverige har barn och jobbar. Det är ingen sensation direkt. Ingenjörer med inriktning programmerare lär väl inte ha sådana enorma problem att få jobb, och det låter dessutom som ett yrke där man kan vabba samtidigt som man knäcker arbetsrelaterade nötter. Så jag tror inte att en arbetsgivare blir alltför oroad av att få höra att du är en person som har en normal familjesituation.

Blir arbetsgivaren mot all förmodan förskräckt, så hade det varit en avskräckande varningslampa för mig att den arbetsplatsen inte är människovänlig, och att det troligen inte är trevligt att jobba där.

Detta var lite olika tankar bara...

Lycka till till er, hur ni nu än gör.

Tycker du gör ett extremt bra val som väljer högskoleingenjör med inriktning programmering.

Risken att marknaden skulle tvärvända om tre- fyra år tror jag är låg. Jag har själv jobbet som programmerare i fem år och nu är jag projektledare inom IT. Det är världens bästa brancsh och väldigt lätt att ha barn i.

Att någon skulle reagera på att du tagit fyra år på dig i stället för tre känns helt orealistiskt. Speciellt inte om du förklarat att du varit mammaledig.

Kör hårt! Klart du ska gå denna utbildning och visst kan du kombinera med barn på olika sätt. Allt löser sig!

Börja utbildningen så snart du kan eftersom du misstrivs så mycket nu tycker jag.

Jag läste din fråga om barn och funderar på om det bara är du eller även din flickvän som vill bära ett barn?

Kanske hon skall bära först då eftersom är äldre.

Jag tycker heller inte ni skall vänta på att skaffa barn utan planera in det nu och ihop med dina studier. Det går att få ihop pluggande med barn och förhoppningsvis är ju ni två om det.

Jag är man och donator, har ni funderat på att göra privat heminsemination som alternativ? Då slipper ni kötid för assisterad hjälp i Sverige eller dyra pengar i Danmark. Genom att välja privat donator har ni ju 100% kontroll på vem ni väljer och vilka krav ni gör upp med donatorn.

Jag har hjälpt par i liknande situation som er och då också med närstående adoptionen efteråt.

Det har fungerat jättebra och de har nu en egen familj tillsammans.

Vill ni veta mer om hur det skulle kunna fungera eller bara prata om det så skicka gärna ett PM till mig så kan vi prata vidare.

Ni skall inte gå genom livet och missa chansen att få barn men heller inte utbildningen som du önskar.

Jag läste din fråga om barn och funderar på om det bara är du eller även din flickvän som vill bära ett barn?

Kanske hon skall bära först då eftersom är äldre.

Jag tycker heller inte ni skall vänta på att skaffa barn utan planera in det nu och ihop med dina studier. Det går att få ihop pluggande med barn och förhoppningsvis är ju ni två om det.

Jag är man och donator, har ni funderat på att göra privat heminsemination som alternativ? Då slipper ni kötid för assisterad hjälp i Sverige eller dyra pengar i Danmark. Genom att välja privat donator har ni ju 100% kontroll på vem ni väljer och vilka krav ni gör upp med donatorn.

Jag har hjälpt par i liknande situation som er och då också med närstående adoptionen efteråt.

Det har fungerat jättebra och de har nu en egen familj tillsammans.

Vill ni veta mer om hur det skulle kunna fungera eller bara prata om det så skicka gärna ett PM till mig så kan vi prata vidare.

Ni skall inte gå genom livet och missa chansen att få barn men heller inte utbildningen som du önskar.

Jag säger ibland att det går bra att skaffa barn först och jobba sen, men inte tvärtom Det är ett tillspetsat sätt att påminna om att chanserna minskar drastiskt i takt med åldern. Finns tyvärr många medelålders kvinnor därute, gullandes med katter i sina ensamma lägenheter som önskat de prioriterat annorlunda när de väl hade chansen. Det blir ändå många decennier kvar i livet att ägna åt karriären efter de mest intensiva barnåren är avklarade.

Finns tillgänglig om direkt hjälp önskas, kan diskuteras vidare i meddelanden. Bor några mil väster om Stockholm.