Hjälp! Biomamma raserar allt..
Jag har två barn sen tidigare. Min sambo har två barn sedan tidigare.Vi har barnen varannan vecka, vi har våra barn samtidigt på helgerna.
Jag älskar mina barn och mina bonusbarn till världens ände. Likaså älskar jag min sambo till döden.
Vi är ett team.
Allt bra, kan man tänka..
Mina bonusar har en mamma också.
Min sambo lämnade henne efter flera års psykisk och fysisk misshandel mot honom.
Men trots att snart 6 år har gått sedan de gjorde slut kontaktar hon min sambo på daglig basis om saker. Hon får mig att känna att jag är ett tredje hjul.
Hon ringer barnen på sena kvällar, berättar vad hon saknar dem, får dem ur balans..
Men som hon ser det är det för barnens skull. För att de är fängslade och inte får ringa henne, vilket är långt från sanningen. Barnen ber aldrig om att få ringa henne. Och det tar hårt på henne.
Efter hennes samtal blir barnen ofta ängsliga och får svårt att somna, vilket vi förklarat för henne ? men hon ser det som sin rättighet att ringa på vår vecka, när hon vill, hur hon vill ? vilket hon säkert har. Men jag skulle aldrig vilja kontakta mina barn på deras pappas vecka, om jag visste att det gjorde dem ledsna. Skulle ni?
Så som vi förstått det så frågar hon barnen hur det varit hos pappa.
?Bra? svarar barnen, men hon fortsätter ? ?Är du säker? Var det inte något som var dåligt? När somnade du? Vad åt ni? Kommer du inte ihåg?.? Fick ni inte mat?? Har de bråkat något? Var någon sur på dig under veckan? Har pappa ordnat ..??
Ända tills att barnen svarat något mindre bra (i hennes öron) för då vrider hon det till ett världskrig och ett mail är snart på ingång till oss, ofta med totala osanningar som hon hotar att kontakta socialen med.
Påtala om socialen så anmälde hon oss nyligen, men det gick inte vidare till utredning.
Allt från bullar på en onsdag till att barnen är otrygga hos oss..
Vi var så besvikna och ledsna. Vi gör allt för barnen. De är världens gladaste, mest välmående barn, med hela ? rena kläder, aktiviteter som de älskar, oss föräldrar/bonus som gillar att prata, mysa, diskutera, hemlagad mat varje dag, lördagsgodis och filmmys.
Hon har, så som vi ser det, mest troligt narcissistisk personlighetsstörning ? och vägrar acceptera att min sambo gått vidare med mig.
De har varit på samarbetssamtal som lett till precis ingenting, snarare en försämring.
Hon anser det exempelvis vara min sambos uppgift att ta barnen till diverse aktiviteter på HENNES vecka! Om min sambo inte skulle kunna vid något tillfälle så matar hon in i barnen att ?pappa ville inte köra er, *något annat* var viktigare? och så tror de på det. De tror att det är pappas jobb att sköta hennes ärenden och körningar. Vad tycker ni om detta?
En av barnen berättade nyligen att mamma får frispel om de säger något bra om oss.
Då börjar hon nästan grina och gormar:
?Om ni har det så bra hos pappa så kan ni flytta till honom istället!!!?
?Nej, det är inte så?.? får barnen på 9 och 11 svara då.
Hon hotar oss varje vecka med något. Och vi vet inte vad vi ska göra. Vi behöver hjälp.
Jag känner mig så ledsen över att min familj blev såhär.
Sambons barn kommer varannan söndag med en helt vidrig attityd till oss, för att åka hem söndagen därpå då de är sina ?vanliga ljuvliga jag?. Nästa vecka får vi börja om. Värja för anklagelser. Lyssna på när barnen skriker till sin pappa att han är elak mot mamma, när han aldrig svarar elakt på något av hennes skit till mail.
De använder ofta hennes ord (som vi sett i mail), ord som de inte förstår meningen bakom, så som att min sambo är respektlös, ansvarslös o.s.v.
De är bara barn. De ska inte behöva få höra om allt vi vuxna diskuterar från sin mamma.
Hon har inget filter. Hon berättar om alla vuxen-diskussioner vi haft, de vet allt. Deras mammas version förstås. Min sambo vill inte försvara sig inför dem, då han tycker att de är just barn.
Barn som inte ska behöva ta i sådana här situationer och frågeställningar. Jag håller med honom, men familjen raserar. Jag vill inte heller att mina barn ska behöva ta del av det som händer.
Bio-mammans första dilemma är att vi inte låter 11 åringen sova i vår säng, som han gör hemma hos henne. Hon säger att vi gör honom otrygg. Att vi förstör honom, genom att lära honom sova på eget rum, med lampa och allt. Att hon ska anmäla oss för vanvård, för att vi lär en 11 (snart 12 åring) att sova på eget rum. Är det rimligt? Vad tycker ni? Är det inte hon som borde gå på vår linje så han inte behöver växla mellan trygg/otrygg (även om vi har olika tankar om vem av oss som gör honom till vad)..
Finns jätte mycket hemskt hon gjort mot oss. Det här var det mildaste. Vill bara höra om ni tycker att vi är ute och cyklar, eller om man faktiskt har rätt att känna att livet är lite jobbigt att leva ibland?
Barnen själva älskar vår familj, säger de ofta ? men mer sällan det senaste, då hennes försök till sabotage alltid ökar med alla dagar som går..