Hur är det möjligt att inte bli behörig till gymnasiet?

Det är en mycket komplex sits både på samhällsnivå, skolnivå och individnivå. 

Du kanske känner till hur den psykiska ohälsan ökar främst bland unga? Inte konstigt då om man inte orka med skolan precis då. Samtidigt finns för lite resurser i samhället, tex till BUP är köerna ofta över ett år till en utredning. Då kan ett barn eller ungdom hinna må jäkligt dåligt under tiden man väntar på hjälp.

Skolorna är (tycker jag) ofta dåligt rustade att hantera alla problem elever kan ha. För ett antal år sedan skars det ner kraftigt på både kuratorer, skolsköterskor, läkare och specialpedagoger. Nu försöker man öka igen men skadan har skett i flera år.  Lärarna fick då mer och mer ta över dessa funktioner, trots att de inte är utbildade för det. 

Man försöker medicinera bort tex ADHD medan det för ett antal av de barn som får medicin troligen inte skulle behöva den om det fanns bättre rutiner och mer resurser i skolan så att man kunde förebygga en bullrig, stressig miljö. Har för mig det var Gotlands kommuns psykiatri som tom erkände i en artikel om ämnet, att de själva tyckte att för många barn fick medicin utskriven men "det finns inget annat att göra då vår kommun inte satsar mer pengar på skolan" (ungefär, minns inte ordagrant, det går att googla fram artikeln om man orkar). 

Särbegåvade barn (dvs jäkligt smarta barn, mensanivå) är en grupp som tills för kanske bara ett par år sedan knappt har pratats om. Det har börjat komma forskning även om denna grupp som sägs vara ca 5% av befolkningen så inte så stor grupp. Dessa barn far ofta illa i skolan då personalen inte förstår sig på dem. De är oftast oerhört logiska och snabbtänkta och kan "allt" när skolan startar men vårt system bygger på att man ska hålla ihop årskullarna så mkt som möjligt så ofta får de inte rätt stimulans vilket på högre stadier ofta har resulterat i en skoltrötthet som byggts upp under lång tid. Detta kan ta sig uttryck i tex depression eller annat, men skolan förstår inte utan tycker "felet" ligger hos eleven. Många särbegåvade barn kan verka lite nördiga, lite  insnöade och kanske inte alltid är de bästa i det sociala samspelet. De ska ju däremot enligt skollagen, få utvecklas enligt sina förutsättningar, precis som alla andra. Det sker i huvudsak inte i Sverige iaf då det är "fult" att ha någon form av elittänk. 

Det betygssystem vi har idag är ju också "absolut". F = underkänt = inte värt några poäng när man söker vidare. Det är en skillnad mot det gamla sifferbetyget (ja jag vet vi haft IG-MVG däremellan) där en 1:a ändå var ett betyg (även om det givetvis betydde att eleven inte lyckats speciellt bra) som kunde räknas. Nu är gränsen absolut. Det känns för eleverna på ett annat sätt. Dessutom detta med att ta in betyg i allt lägre åldrar + införa allt fler nationella prov är inte rätt väg att gå. Som en skolforskare sa en gång i ett debattprogram: "grisen blir inte fetare för att man mäter den oftare" (dvs man måste göra förändringar för att åstadkomma bättre förutsättningar)

Det finns otroligt mycket att säga om saken men att som TS skriva "hur är det möjligt inte klara grundläggande behörighet" visar lite grann på ett förakt. Gissar du inte själv har misslyckats i skolan.  Hoppas mitt inlägg fått dig inse att det är en komplex problematik. 

Som sagt är det en väldigt stor skillnad på systemen då och nu Nu måste man ha godkänt i engelska, svenska och matte. Det behövde man inte då. Många av mina vänner hade lägre än 3:a(dvs godkänt) i de ämnena men gick vidare på gymnasiet och blev allt från undersköterskor till bilmekaniker och klarade sig bra i gymnasiet.

Går man så långt tillbaka som till 70-talet var det ju relativt vanligt att inte gå på gymnasiet.

Målen som är nu för att nå E är ju så otroligt fyrkantiga. Min dotter är duktig i Svenska och Engelska, men hon är blyg och klarar därmed inte de muntliga delarna som står med i målen. Så trots att hon är smart i övrigt lyser dessa röda lampor ilsket och jag är jätteorolig att hon inte kommer få behörighet till gymnasiet bara för att hon är blyg.
Tycker betygssystemet är hårt och orättvist, inte alls som när jag gick i skolan. Googla "betygssystemet dåligt" så får du bra svar på din fråga, det är där problemet ligger.

Några möjliga faktorer:

- Det är, som påpekats ovan, troligen svårare att få lägsta godkända betyget E idag än det var att få G eller en tvåa förr - detta eftersom man för att få E måste klara åtminstone lägstanivån på ALLA kunskapskrav. Dvs om du klarar alla utom ett så blir du ändå underkänd.

- I nya läroplanen räcker det inte med E i "kärnämnena" sv, eng, ma för att vara behörig till gymnasiet utan för yrkesprogram måste man även få minst E i ytterligare fem ämnen (totalt åtta ämnen alltså) och för teoretiska program totalt minst E i tolv ämnen av sexton. Tidigare krävdes bara godkänt i sv, eng, ma. Stor skillnad.

- Såvitt jag vet räknas man bara som nyanländ de första två åren i Sverige (dvs så länge som man går i förberedelseklass) så det hjälper kanske inte SÅ mycket att de nyanlända räknas bort i statistiken, för det finns många i åk 9 som bara varit i Sverige i 3-5 år och det är faktiskt inte så lång tid om man kanske knappt gått i skolan i hemlandet och/eller kommer från ett land med annat alfabet och heller inte kunde engelska när man kom hit. Då kan kunskapskraven för E i åk 9 vara väldigt svåra att nå.

Sen ska vi inte glömma att reglerna för att gå på särskolan har stramats åt rejält och att många som förr gick på särskolan går idag i vanliga skolan trots att de kanske har ett iq på 75 (det är alltså nästan omöjligt för dem att klara av kunskapskraven med samma tempo som övriga elever).

Jag gick ut 9:an år 2000, då vi hade G, VG, MVG-betygen. Det var nätt och jämt att jag faktiskt blev behörig till gymnasiet, trots mycket bra betyg i de flesta ämnen, undantaget matematik och kemi (där jag "bara" fick godkänt) Allt hängde på matematikbetyget, som är ett kärnämne (då var det bara svenska, engelska och matte som var kärnämnen. Idag är kärnämnena fler, även om jag inte vet hur många.) Likadant var det i gymnasiet. Jag gick på sommarskola i tre år för att få betyg i den enklaste och första matematikkursen (Matematik A) innan jag fick mitt betyg och därmed slutbetyg.

Jag har dyskalkyli. Jag har alltid haft extremt svårt med matte, men har det där kategoriska för just personer med dyskalkyli, att ena stunden kan jag räkna ut exempelvis ett för nian svårt procenttal, men i nästa sekund inte alls kan göra samma uträkning när siffrorna ändras. Än idag har jag stora bekymmer i vardagslivet, eftersom jag ibland kan läsa av en analog klocka, men ibland inte; jag kan ibland läsa av en busstidtabell, ibland inte; ibland vet jag hur jag ska räkna när jag ska betala eller få tillbaka växel, ibland inte.

Min mamma, som själv är högstadielärare (dock inte i matematik) misstänkte väldigt tidigt att jag har dyskalkyli. Hon kämpade med näbbar och klor för att jag skulle få rätt stöd och hjälp, men det var svårt. När jag väl kom till en speciallärare i liten grupp i matematik i 8:an så stirrade han på mig som ett frågetecken när jag talade om att jag hade dyskalkyli och sade att då hade jag kommit fel, eftersom de som har svårt att läsa och skriva ska till specialläraren i svenska. Det blev liksom fel från början. Han förstod inte mina svårigheter och det fortsatte ända upp i gymnasiet, men jag lyckades få mitt godkända betyg i sista anhalt (det ändrades samma dag betygen skrevs ut).

I gymnasiet var det likadant. Jag hade en matematiklärare som förstod problemet, men där delade man in eleverna i olika "klasser" efter kunskapsnivå. Jag hamnade i klassen där alla idioter som sket i matte hamnade, där det var en annan lärare. Det var totalt kaos i klassrummet och när jag försökte få hjälp av läraren, men inte förstod hans förklaringar så skakade han bara på huvudet och sade att han inte kunde hjälpa mig, och att jag nog hittade på, eftersom jag ju förra lektionen kunde lösa liknande mattetal. Både jag och en av mattelärarna på skolan stred som ett djur för min rätt. Den bra matteläraren hade mattekursen som gick på högfart, med de duktigaste eleverna, men det slutade med att jag fick vara med i den klassen i alla fall och fick enskilda förklaringar av henne när övriga klassen jobbade på med sina tal. Sedan gick jag sommarskola varenda sommar tills efter gymnasiet. Jag fick ändrat mitt slutbetyg i augusti efter att jag egentligen hade fått samlat betygsdokument, till slutbetyg.

Det där var min historia. Så tror jag att det är för många, men sedan är det ju också så att det de senaste åren har det kommit många nyanlända barn till Sverige som kanske hamnar den svenska skolan i årskurs åtta, men som inte är bra nog i svenska för att lyckas få ett slutbetyg i Svenska A i nian, eller i något annat kärnämne, och därmed blir de inte behöriga till gymnasiet, och det drar i sin tur ner statistiken.

Tillägg till min kommentar: Jag såg nu att nyanlända inte ingår i statistiken. Ändå så tror jag att språksvårigheter är en stor bov i dramat. Jag som själv är uppvuxen i Malmö, har många vänner som är födda här men med utländska föräldrar. En del av dessa "andra generationens invandrare" har stora språksvårigheter trots det, eftersom de har varit uppvuxna i ett område där alla pratar samma språk (inte svenska) och att man i skolan heller inte har pratat svenska på raster etcetera. I förskolan har man haft personal som också pratar ens eget språk, så man har ingen grund att stå på vad gäller det svenska språket. Svenskan är alltså därför ett skol- och jobbspråk, som man bara talar där och då. Några av dessa har lyckats bryta språkbarriären eftersom de har haft hög studienivå och ett enormt stort driv och känt att de har velat plugga vidare på universitet eller högskola och därför lärt sig svenska på så vis, men de som varit nöjda med att ta ett undersköterskejobb eller städjobb har fortfarande väldigt stora språksvårigheter, trots att de är födda och uppvuxna i Sverige. (Här handlar det inte om att de bryter på ett annat språk, för bryta på annat språk kan man göra trots att man har fullgod förståelse och stort ordförråd, utan här handlar det om människor som helt enkelt inte har varken ordförråd eller förståelse på svenska, trots att de är födda och uppvuxna här och idag är i 30-årsåldern.)

Dessutom var man behörig på gymnasiet även med ettor och tvåor på den tiden. Det är ju en stor skillnad.

Ja precis, men fanns det alltså inget betyg med betydelsen underkänt? Eller var det så att alla som borde ha fått underkänt för att de inte nådde målen fick en etta istället och slank alltså igenom systemet och blev behöriga till gymnasiet ändå? Det skulle ju förklara en stor del av snedvridningen TS undrar över.

Om det funnits en gräns på att man behövde ha 3:or i SV + MA + ENG för att komma in på gymnasiet förr, då hade det varit måååånga som inte kommit in!
Och ännu värre hade det varit om man tagit bort möjligheten att få ett "snällebetyg" genom att gå allmän kurs i ma/eng. Jag tror att många av de som fått 1-2-3 på allmän kurs, inte skulle motsvarat ett E i dagens gemensamma eng/ma.

Nej eftersom det inte var mål och kunskapsrelaterat utan bygde på hur mycket en elev kunde i relation till andra elever blev man ju inte underkänd i den meningen som man kan bli nu. Man kunde däremot få streck, det vill säga inget betyg alls men det kan man ju få även idag. Precis som idag fick man det om man inte alls deltog på lektioner. Något som motsvara F idag fanns inte. Såsom det är idag att nan måste ha klarat en bestämd kunskapsnivå (i synnerhet inom svenska engelska och matte) för att få gå på gymnasiet fanns ej.

Då blir det ju svårt att som TS gör jämföra genomströmningen till gymnasiet före -94 med hur det fungerar nu enligt LGR-11. Det ger ju förstås inte hela bilden av varför det är så låg genomströmning NU, men det är ju en stor förklaring till varför "det problemet inte fanns på 1980-90-talen". Om ingen blev underkänd trots att de inte kunde någonting i ämnet så är det ju klart att statistiken såg betydligt bättre ut då. Så många var det nog inte som skolkade så mycket att de fick streck utan de flesta lågpresterande fick väl en etta eller möjligen tvåa och kunde börja gymnasiet ändå.