Blir verkligen relationen sämre med barn?

Förhållandet blir nog inte lyckligare, det blir annorlunda. Det viktiga är att ni är samstämmiga i fostran kring barnen och hemarbetet. Det är ofta sånt som gör att det blir slitningar. En förälder tar allt ansvar och den andra inget. Då är det ganska kört. Ekonomin kan också bli ett tvistemål om ni har ont om pengar och någon av er gillar att göra av med pengar. Så diskutera igenom sånt här. Tror ni att det kommer funka så kör på.

Vår relation blev inte sämre, snarare bättre då vi fick ännu en sak gemensamt.
Det viktiga är att man vet vad man ger sig in på, att livet blir annorlunda och att man är klar på hur man delar upp ansvaret. Sexlivet behöver inte bli sämre men man måste anstränga sig för att få till det och det är många som inte klarar det. Man får inte låta barnet "styra" mer än nödvändigt, man måste planera in både egen tid, sex och gemensamma aktiviteter där man tar med barnet. Så länge de är små kan de inte protestera, in med dem i vagnen eller bilen bara och börja tidigt med att vänja dem vid det. Var inte rädd att anlita barnvakt om sådan finns till hands. Överdriven duktighet har förstört många relationer... 

Vårt förhållande blev nog varken sämre eller bättre av att få barn, utan, som Birgitta02 skriver - annorlunda. Med två små barn blir man ett arbetslag som ska få jobbet gjort. Vardagen ska organiseras, mat inhandlas, små rumpor torkas, tandläkaren besökt osv. Vi har kvar vår tidigare relation men ytterligare två dimensioner har lagts till: föräldragemenskapen och arbetslaget.

Ingen annan kan titta på våra barn och beundra dem lika helhjärtat som vi - det är en ny sak vi har tillsammans - bara vi.

Sexlivet däremot blev jättemycket sämre. Vårt ena barn vaknade flera ggr/natt i flera år. Det är svårt att ge sig hän när man vet att barnet när som helst står i dörröppningen. Dessutom är man så jäkla trött av all upphackad sömn att man ändå inte orkar. Nu, efter sex år, sover vi ok.

Men det där med sömnen beror ju på hurdana barn man får. Det är som sagt bara vårt ena barn som sovit så dåligt.

Bra saker med att få barn är att man bjuds in i en del av samhället som man annars inte har tillgång till. Barnkultur, förskola, lekplatser, barnkalas mm. Och på de här ställena träffar man en massa trevligt folk.

Något jag också upplever är att relationen till mina egna föräldrar har fördjupats. Det var en positiv effekt som jag inte hade förutsett.

Var det lite dåligt innan så lär det gå rent åt skogen efteråt. En normal relation bör inte ta alltför mycket stryk. Jag märkte att precis alla varnade en innan man skaffade barn för "då är livet slut"! Strunta i vad kreti och pleti säger, jag har märkt att det mesta var snack (trots all välmening). Bara för att person X och Y hade det så behöver inte alls betyda att det är likadant för er. "Ååååh jag minns de där småbarnsåren, vi hade sömnbrist i fem åååår!" Jaja, men det finns lösningar på det med. Jag tänkte för mig själv att så kan det ju knappast vara, folk har en tendens att överdriva och livet är ju lite vad man gör det till också!

Nåja. Trötta nätter blir det ju, särskilt i början då ungen ska ha mat var 2-3:e timme. Slipper man kolikbarn så överlever man definitivt. Kanske lite sämre om partnern ska upp på jobb men man kan ha skilda sovrum ett tag utan att det är någon signal om kris, bara sunt förnuft och omtanke. Egentid kan vara svårt ju yngre barnet är men man måste se till att båda får paus, om så bara en halvtimme för en varm dusch eller åka och handla. Det blir bättre! Och sexlivet då? Kanske man inte vill jufsa på i samma rum där spädbarnet ligger i sin säng men då får man passa på dagtid medan barnet sover någon timme. Inte så romantiskt men kan helt klart ha sin tjusning ändå. Finns många som vittnar om att de tänder mer på att kasta heta blickar hela dagen för att sedan kunna gå loss i tvättstugan eller så :D

I vårt fall kändes det som om så mycket blev bättre efter barn, vi hittade dessutom ett bättre samarbete sinsemellan och såg till att stötta varandra och byta av när det blev för tungt. Så ja, man kan visst få en bättre relation, som inte innebär att man urholkar relationen och håller på med självutplåning! Det handlar om inställning och planering i mångt och mycket.

Vi har ett barn på 7 år, nör barnet var bebis var allt lugnt.

Men nu är det åt helvete, vi bråkar och tjaffsar dagligen.

Att skaffa barn förstör förhållandet, jag och min man hsr varit gifta i åtta år men vet inte om vi orkar mer av detta.

Jag älskar mitt barn och jsg ångrar inget men deg är skit tufft att ha barn.

Sen beror det mycket på vilket typ av barn man får...

Skulle nog säga att allt i ens relation förstärks när man får barn, både det negativa och det positiva. Hade man det lite knakigt i relationen redan innan barn så kan man ge sig fan på att det blir värre med barn. Har man ett väldigt kärleksfullt förhållande så förstärks kärleken till varandra genom barnen!

Sen är det klart man får mindre tid för varandra, det kommer man inte ifrån. Det är ju fler människor som ska dela på samma uppmärksamhet. Men jag skulle absolut inte avråda någon från att försöka få barn, så länge de är vettiga människor i en bra relation. Finns däremot många som tror att ett barn ska fixa deras relationsproblem och det är aldrig någon bra idé.