Blir verkligen relationen sämre med barn?

Var det lite dåligt innan så lär det gå rent åt skogen efteråt. En normal relation bör inte ta alltför mycket stryk. Jag märkte att precis alla varnade en innan man skaffade barn för "då är livet slut"! Strunta i vad kreti och pleti säger, jag har märkt att det mesta var snack (trots all välmening). Bara för att person X och Y hade det så behöver inte alls betyda att det är likadant för er. "Ååååh jag minns de där småbarnsåren, vi hade sömnbrist i fem åååår!" Jaja, men det finns lösningar på det med. Jag tänkte för mig själv att så kan det ju knappast vara, folk har en tendens att överdriva och livet är ju lite vad man gör det till också!

Nåja. Trötta nätter blir det ju, särskilt i början då ungen ska ha mat var 2-3:e timme. Slipper man kolikbarn så överlever man definitivt. Kanske lite sämre om partnern ska upp på jobb men man kan ha skilda sovrum ett tag utan att det är någon signal om kris, bara sunt förnuft och omtanke. Egentid kan vara svårt ju yngre barnet är men man måste se till att båda får paus, om så bara en halvtimme för en varm dusch eller åka och handla. Det blir bättre! Och sexlivet då? Kanske man inte vill jufsa på i samma rum där spädbarnet ligger i sin säng men då får man passa på dagtid medan barnet sover någon timme. Inte så romantiskt men kan helt klart ha sin tjusning ändå. Finns många som vittnar om att de tänder mer på att kasta heta blickar hela dagen för att sedan kunna gå loss i tvättstugan eller så :D

I vårt fall kändes det som om så mycket blev bättre efter barn, vi hittade dessutom ett bättre samarbete sinsemellan och såg till att stötta varandra och byta av när det blev för tungt. Så ja, man kan visst få en bättre relation, som inte innebär att man urholkar relationen och håller på med självutplåning! Det handlar om inställning och planering i mångt och mycket.