8 årings reaktion på döden?

Ska tilläga att vi pratar öppet om det hemma och vi jobbar och går i skolan som vanligt.

Är inget konstigt med det.
Det säger inget om hur hon egentligen upplever det eller om det hunnit sjukna in. Reaktionen kan komma på begravningen.
Vid 8 har de flesta nyss fått något riktigt begrepp om vad död är.

Upplever att hon förstår att hon är borta och aldrig kommer igen. Men ja jag hoppas det är normalt som du skriver. Är väl bara så förvånad över reaktionen då hon är den känsligaste av mina barn. Som kan gråta över att ett barn tappat sitt gosedjur eller över att morfar måste gå hem själv för att mina föräldrar inte bor tillsammans

Det är nog lättare för en 8-åring att identifiera sig med någon som förlorat ett gosedjur eller behöver gå hem själv. Vår dotter började först gråta på begravningen när hon var i 6-7 års åldern och en ganska nära släkting gått bort.

Blir ledsen först vid begravningen, så är jag nog fortfarande.

Men att dra nått skämt då, är det normalt? Jag blev väldigt irriterad för tyckte det var väldigt konstigt gjort av henne.

En del är lite "off" när det gäller just döden.

Jag grät inte alls när min farfar gick bort och då var jag 20 år. Jag gillade honom mycket, besökte honom ofta, men något i mig ser inte döden som hemsk. Det är konstigt att han inte finns längre, jag glömmer bort det ibland, men jag har inte gråtit.

Hon är 8, inte vuxen.

Låter inte alls konstigt.

Det är ju just för att hon är känslig som hon gör sådär, för att distansera sig från det som är jobbigt. Som ett skydd. Jättevanligt, både hos vuxna och barn.

Som en del redan skrivit, kan det komma som ett ton tegel på begravningen, när det inte längre går att skjuta ifrån sig det jobbiga.

Att skämta om det, är ett led i att hantera det jobbiga. Låt henne göra det. Finns till och fånga upp henne när det kommer. 

Jag tror inte heller det är onormalt på något sätt. Att skämta kan ju vara ett sätt att distansera sig om man inte riktigt orkar ta det till sig. Hennes reaktion kanske kommer senare. Jag jobbar mycket med döden (inom äldreomsorgen) och människors reaktioner kan skilja sig väldigt. Allt från att gråta förtvivlat till att verka totalt oberörd. Jag har läst också att barns sorg är "randig" dvs att de ena stunden kan vara ledsna och andra stunden leka som vanligt.

När barnens farfar gick bort var den äldsta 6 och han reagerade inte alls mer än att han visade medkänsla för sin pappa när han var ledsen. Våra barn har alla sett sin farfar efter att han har gått bort så för dem är döden så naturlig ooh deras farfar stod dem inte så nära så någon sorg har de nog inte känt. 

Yngsta sonen sa en dag när vi cyklade att "mamma kolla där flyger farfar"... 

Folk i min närhet brukar inte dö, jag skjuter inte upp, det kopplar bara inte.
Ser ingen mening med att "gräva ner mej" för sakens skull när det ändå kommer sen.Han förstår inte riktigt men sorg kan komma i form av saknad om någon stått nära.
Ett litet barn kan sörja sitt döda marsvin mer än en människa som inte stod så nära.Det är svårt för en 8-åring att relatera till något man själv inte upplevt och "visa respekt" därefter. Den vuxna har inte heller tolkningsföreträde och kan inte förvänta sej att ett litet barn ska uppleva eller hantera det lika.
Skämt och humor är en försvarsmekanism, väldigt vanligt bland vuxna när någon dött. Humor är ett av det bästa man har i tråkiga situationer,

För mej känns det mer logiskt att ifråga sätta din reaktion över hur ditt barn reagerar än hur ditt barn reagerar, varför måste hon reagera som du?

Jaha? Jag tycker inte att någon ska skoja om sånt.

Jag skrev inte att hon måste reagera som mig (jag har själv knappt gråtit) utan att jag var förvånad över hennes reaktion. Det är ju inte alls samma sak eller hur :) första nära anhörig för henne som har gått bort.

Många vuxna gör det hela tiden.
Men det beror ju också på vad/hur hon skojat.

Har två barn som var 8 resp 10 när deras morfar dog i sviter efter en större operation. Döden var inte väntad just då liksom.

10-åringen tog väldigt avstånd från känslor och även allt 'praktiskt ' hon ville tex inte se morfar på sjukhuset varken före eller efter han dog. Än idag två år senare väntar jag på någon form av reaktion hos henne.

8-åringen däremot körde all in med extra allt. Ville vara med varje sekund på sjukhuset. Gick in och kramade och pussade morfar efter han dött. Grät nätterna genom i flera veckor efteråt osv osv.

Så barn reagerar så olika.

Men de kan också lätt växla i känslorna.stänga av.

Min totalt genomförtvivlade 8-åring gick ut från begravningen och busade och lekte kull och klättrade i träd i en närliggande park en stund. För att sedan komma tillbaka efter 30 min och totalkrasha i sorg.

Allt är normalt. Gäller bara att vara vaksam så inte instängda känslor äter upp en inifrån

Tack för alla era svar! Känns skönt att läsa om alla olika reaktioner.

Är lite rädd att hon bara håller allt inne, hon har gjort det för (dock ej vid dödsfall) och hon var länge väldigt arg och agerade ofta förvirrat. Tog månader innan hon berättade om sina tankar