Vet inte min plats

Jag instämmer med din syster, backa, ert förhållande är väldigt nytt, deras mamma har slutat fungera som mamma. Barnen behöver landa i den nya situationen som de är nu i.
Vill du investera i den här familjen, då är det myrsteg som gäller. Det är lika viktigt att barnen och du skapar en relation som, inte bara du, utan även barnen är bekväma med.
Att gå in för snabbt är inte att rekommendera i den här situationen

Ni har ett ganska kort förhållande än så länge men det är viktigt att ni vuxna pratar igenom hur ni ska ha det så att ni är eniga i det, sen pratar han med sina barn om det, och sen kan ni prata allihop om det känns vettigt. De är ju ganska stora barn. De är givetvis oroliga över sin mamma men kan förhoppningsvis se att du är en tillgång. 

Jag är sambo sen en kortare tid tillbaka efter ett särboförhållande med lite liknande situation. Sambons ex har andra bekymmer än det du tar upp men konsekvenserna blir lite liknande och även socutredningar har inte lett till några direkta åtgärder. Barnen tycker om mig så det är inga problem alls men innan vi blev sambos visste väl barnen inte riktigt hur allt var. Det är klart att vi vuxna ville vara tillsammans så mycket vi kunde men vi försökte ha ett tydligt upplägg så att barnen alltid visste om vilka som fanns på plats. (vi har barn båda två) 
Vi pratade mycket tidigt om hur vi skulle hantera barnveckor/ensamveckor osv, och var det barnaktiviteter fick de alltid gå före. Det fanns veckor när vi skulle varit ensamma vi vuxna men hans barn fick komma extra till honom för att mamman inte fungerade, men då var jag där också. I vårt fall fungerade det bra och barnen tyckte om att jag var där, kanske för att de märkte att deras pappa mådde bra av det. Det viktiga är att ni är öppna inför barnen med hur ni tänker så att inte de upplever en oro eller osäkerhet över vilka som ska vara i hemmet. 

Tack för era svar!

Vi har inte pratat alls med hans barn om vår relation. Det är svårt att få alla samlade förutom vid måltider. Jag har efterfrågat att pappan ska göra något sådant. Prata med barnen men han är så stressad och är lite överallt.

Jag har svårt att gå in och styra upp saker. Direkt efter mat tex är det plattor, datorer och telefoner. Barnen är så inne i detta. En flykt tror jag. Jag köpte pennor och papper till barnen för en vecka sedan och det har iaf genererat lite teckningar.

Mellersta dottern skrev en kärleksdikt till oss vuxna där hon skrev att vi fick henne att må bra när hon mådde som sämst.

Vi tar små steg fram men samtidigt är det ju till stor hjälp att vi är tillsammans. Att vara två lugna närvarande vuxna.

Däremot vet jag inte riktigt min plats i deras hem. Jag vill gärna kramas. Barnen måndag mig ofta spontant. Yngsta killen gör det inte själv och jag tvingar inte mig på honom. Han har dock lutat huvudet mot mig några ggr.

Åh vad jag önskar att deras mamma var frisk så de fick vara med henne mer! De saknar henne massor.

Jag vill inte ta hennes plats. Pratar mycket med barnen om vad de gjort med mamma. De får visa bilder. Kommer soc utreda mig också nu när det kommer bli en ny utredning? Alltså inte utreda mig som i mina barns mående men med tanke på e här tre barnen? Finns det ingen hjälp man kan få hur man ska bete sig?

Kurser, böcker? Det är ju ingen normal situation. Det pappan säger är att allt är lugnare när jag är med dem. Barnen säger det också... Men samtidigt. Jag vill inte göra fel och så kommer det fram när de är äldre att jag var där för mycket.

Jag jobbar skift så tre kvällar i veckan trillar jag inte barnen. Resten av veckan är jag där. Sen varannan vecka är jag som sagt inte där.

Sen det här med deras mamma. Hon skulle hämta dem idag. Men det får hon inte paddel hör incidenten.

Ska jag vara med bär pappan pratar med barnen om mamma?

Du vill för mycket, du vill kramas, styra upp. Din plats är nu att vara åskådare och inget annat.
Så snälla du, ta det lugnt, låt barnen bestämma tempot.

Ok. Så. Bara finnas i bakgrunden. Jag menar inte att jag vill styra upp. Har absolut inte pratat om det utan mer att jag försöker peppa pappan till att sätta några gränser. Just nu finns inget och barnen mår svindåligt.

Jag siktar på att ha kul med den när jag är där. Jag försöker vara den extra vuxna jag önskar fanns där för mig när jag var liten. Min mamma levde ensam och träffade en man först när jag var tonåring och så betydde ju inte jag mig om honom.

Det här är ju åldrar som är lite känsligare. Kramar bara barnen när de kommer till mig. Är jag ändå för på?

Du är för ivrig och lyssnar nog mer på dig själv hur du vill ha det. Ja, finnas i bakgrunden, för barnen räcker det med att de vet att du finns där när dom behöver dig. Det är tillräcklig trygghet för dom, mer än så behöver du inte göra i den rådande situationen.
Släpp detta med att sätta gränser. Det är inte läge för det just nu. Självklart så ska du ha dina gränser runt dig själv. Men vad är det för gränser du söker, just nu detta med att sitta i knäet, kanske inte vilja gå och lägga sig är nog mer en reaktion på vad de gått igenom.
När det gäller sömnen så det enda jag skulle tro att hjälper, det är att få barnen att hitta sina egna signaler igen. Dvs att de själva lär känna igen "nu behöver jag sova"-signalen från kroppen.

Din telefon eller dator verkar förvränga det du försöker skriva vilket gör innehållet till vissa delar svårbegripligt. Men kontentan verkar vara att du har vissa synpunkter eller låt oss kalla det mild kritik mot hur pappan gör och inte gör samtidig som du själv är så känslomässigt involverad i honom att du inte verkar se nyttan av att du själv skulle behöva hålla en ganska stor distans till familjen och den kris som främst barnen befinner sig i nu.

Jag håller med sextiotalist, men skulle vilja gå ännu längre och säga att ni borde lägga relationen på is ett långt tag. Verkligen olyckligt att pappan inte inser det och att du inte förmår låta bli dem utan tvärtom förefaller umgås med tankar och känslor på hur du ska kunna komma dem närmare, vara där mer, sovna över oftare och kanske också inspirera pappan till att ändra sovtider och annat.

Det är inget bra något av det, i en situation som den du beskriver att barnen hamnat i.

Det har hänt mycket i barnens liv, och de mår inte bra. Har ångest stackarna, och saknar sin mamma.  Mitt i allt detta kommer det in en ny partner till pappa. Mycket att hantera för ungarna. De verkar ju också ha reagerat på att du är där alltför ofta... Jag tycker att du ska backa och hålla dig i bakgrunden.

"Vi tar små steg fram men samtidigt är det ju till stor hjälp att vi är tillsammans. Att vara två lugna närvarande vuxna"

"han är så stressad och är lite överallt."

Tycker du säger emot dig själv lite angående mannens lugn..

.

Nej du ska absolut inte vara med när pappan pratar med sina barn om deras mamma. Varför skulle du det?

För övrigt håller jag helt med "Påven Johanna" och "sextiotalist" i deras kloka inlägg.

Tydligen inte bara barnens mamma som har problem. Paddel för incidenten?! Liknande grodor i alla inlägg.

Ni behöver tid, det är nog det viktigaste jag kan säga OCH att du och pappan ständigt utvärderar hur det fortskrider. 

Du ska inte vara med när pappan pratar med barnens mamma (om inte båda säger att de skulle vilja det). Däremot behöver du och pappan vara genompratade hur ni vill saker ska fungera när ni är tillsammans, som jag skrev tidigare. Eftersom du inte bor tillsammans med dem på riktigt förstår jag att du känner dig lite vilsen, men det kommer vara så en längre tid och du får försöka ta det som det är. 

Visst kan du krama ett barn om det kommer och kramar dig men tvärtom gör iaf inte jag med mina bonusbarn. Om någon ser ledsen ut och den söker sig till mig skulle jag kunna lägga armen lite om axlarna för att se hur reaktionen blir MEN vi är sambos och barnen har känt mig i tre år. Där är kanske inte du riktigt än. Sen är barn olika. Mina egna barn är tonåringar och vill knappat kramas för tillfället :). Jag behandlar dem som de enskilda individer de är och så får jag göra med mina bonusbarn också. 

Var en schysst extra vuxen bara. Låt pappan vara den som har huvudansvar för att packa skolväskor, läxläsning, att allt flyter på, skjutsning osv (precis som han gör när du inte är där) . Ta inte på dig att agera "familjemamma" när ni inte ens bor tillsammans. Sånt kan man ta med tiden när man växer ihop mer och mer och ser hur man ska få vårdagen att fungera. 

Hej! Tack för era svar! Jag har nog varit otydlig. Jag kramar om barnen när en verkar öppna för det, så det är inget påtvingat alls.

Nu har du gått några veckor och jag har landat lite. Det är som senaste signaturen skriver, att vi behöver tid.

Mamman har inte barnen alls just nu och pappan är sjukt sliten pga deras barns psykiska ohälsa. Jag tänker att jag finns där som en extra vuxen att komma till om man vill.

Det är en fruktansvärt påfrestande situation. Jag kan inte hjälpa mina känslor för varken pappan eller barnen. Jag är tokig i den allihopa men just nu är det så jävla jobbigt att stå bredvid i denna soppa av soc utredningar och en mamma till barnen som har ett missbruk.

Jag frågar mig själv varje dag, om det är värt det, att gå in i ett förhållande som detta.

Men jag kan bara konstatera att det är det. Jag vet inte riktigt min plats ännu, men det faller mig på plats i sinom tid.