Vet inte min plats
Hej!
Detta kommer att bli långt...
För 1 1/2 år sedan bestämde jag och mitt ex oss för att separera. Kort därpå fick han cancer. Vi bestämde oss så för att få igenom behandlingen tillsammans och bo under samma tak för att det skulle bli så bra för våra tre barn som möjligt. De är 2,6 och 7 år.
I våras var han färdigbehandlad och vi fortsatte vår separation. Han bor kvar och jag köpte en lägenhet i grannbyn.
Vi är vänner, kan prata och barnen har klarat det här oväntat bra än så länge.
I våras träffade både jag och exet nya.
Jag träffade en lugn och trygg man, också med tre barn. Allt känns naturligt med honom och med våra barn. Men till saken hör att hans ex är tablettmissbrukare. Har en smärtproblematik. De separerade också i våras och deras barn tycker det är skönt men har reagerat kraftigt och har svår ångest då e aldrig kan planera att vara med mamman. E här provat varannan vecka men det funkar inte. Hon är påverkad, sköter inte skolan, reder inte ut bron mellan barnen. Flera orosanmälningar har gjorts från sjukvård och skola.
De är utredda hos soc och inga åtgärder blev av.
Nu pappan ett samtal från polis att hon var försvunnen och hade något påverkad när hon ringt sin bror. Hon hittades senare på akuten. Pappan ska söka ensam vårdnad om barnen som jag försökt peppa honom till tidigare.
Jag vill ju så klart att barnen ska träffa sin mamma som de älskar högt. Men inte i det tillstånd hon är i nu. Jag har träffat henne och det var inte ok... Usch så påverkad hon var framför barnen.
Eftersom jag och min nya bor långt ifrån varandra så händer jag där de veckor vi inte har barnen. Ibland tar jag med mina barn så umgås vi allihopa.
Nu har äldsta dottern, hans 13-åring, börjat säga att jag är där alltid och nästan bor där.
Jag och pappan tycker det känns bra att vara tillsammans. Vi lugnar varandra. Blir bättre föräldrar tillsammans. Jag funkar med alla hans barn, men jag upplever ändå att de ibland tycker det är jobbigt att jag är där.
Jag är noga med att inte stjäla deras pappa från dem. De får sitta i knäet, sova i hans säng osv. De är uppe till 23 varje kväll, vilket känns sent för. En 9, 10 och 13-åring men det är ju inte mina barn . Den tiden är deras med sin pappa. Jag finns i bakgrunden, lagar mat och fixar lite. Leker med dem om de vill.
Jag vet inte min plats riktigt och jag vet inte hur mycket barnen ska få bestämma i detta.
Min syster som inte har barn säger backa. Min nya vill ha mig nära. Jag vill vara där. Hans barn när jättedåligt! Förmodligen inte pga mig utan pga sin mamman.
Behöver alla tips jag kan få. Ställ frågor! Jag vill också poängtera att jag verkligen vill investera i den här mannen och barnen. Älskar dem så!
Mina barn? De har jag varannan vecka! Då blir jag hemma hos mig och har full fokus på dem! På helgen hittar vi på något själva, träffar kompisar och ev åker vi och övernattar en natt hos min nya. De har kul ihop, barnen.
Så kör! ??