Får inte min sambo att förstå

Han är en egoistisk skit. Lycka till med honom och att få han att ta ansvar sen när bebisen föds. Sätt ner foten nu och skitsvåras hans dörrmatta.

Han är en omogen och egoistisk person som inte är intresserad av familjeliv. Stackars dig och stackars barn. Kanske växer han till sig framåt 40-årsåldern men orkar du vänta tills dess? Det enda som kommer komma ut av det här är ännu en ensamstående mamma med en oansvarig pappa som hellre festar än byter blöjor eller hjälper till med läxor.

Exakt. Tyvärr sant ts. Han skriver fullständigt i dig och bebisen. Hade han fått välja mellan sina kompisar och supa eller dig hade han valt sina kompisar. Han kommer inte ändra sig sen heller. Du kommer få sitta själv hemma på kvällarna med ett skrikande spädbarn medan han är ute med polarna och super skann av sig. Sen kommer han ligga bakis hela nästa dag och då kan du inte heller förvänta dig hjälp och stöd.

Han låter som sagt väldigt omogen. Tycker det är ok att man vill träffa vänner men att kvällen går ut på att supa sig så full som det bara går tyder på omogenhet hos mig.

Lämna barnet hos pappan när han är bakfull och ta en "egen" dag med dina vänner så kanske han omvärderar vad som bör prioriteras. Skämt åsido så behöver Ni prata ut om vad han behöver kontra vad du behöver och försöka hitta en gyllene medelväg.

Hoppas Ni löser det!

Usch vad jobbigt det låter! Självklart ska han få träffa sina kompisar men det låter väldigt omoget och egoistiskt att göra det så ofta som han och att han dessutom måste dricka varje gång.

Mitt förslag är att ni sätter er ner i lugn och ro, inte när han är på väg ut, där du börjar lugnt och sansat utan att anklaga hur du tänker och känner. Du kanske kan föreslå att ni bjuder hem hans kompisar, kanske även dina, på middag/spelkväll eller liknande. För det låter som att han, och även du (med tanke på att du kände att du kunde träffa dina vänner innan vecka 12 pga att du då skulle behöva förklara varför du inte drack) behöver förstå att man kan umgås på helgkvällar utan att dricka alkohol. Eller åtminstone att det räcker att dricka något glas till maten och sen inget mer.

Om ni inte får ordning på och kommer överens om hur ni vill ha det nu och i framtiden så är nog risken tyvärr stor att det inte kommer att hålla mellan er.

Lycka till!

Det låter som att han går till försvar när du ber honom stanna hemma, det kanske handlar om hur du säger det, och när? Tar du upp det när du är irriterad eller ni redan är lite osams är det inte konstigt att han går till försvar och blir arg (även om jag tycker han gör fel).

Jag tycker du ska tänka igenom vad det är du tycker är jobbigt, hur du vill ha det, be om en avsatt tid där ni kan diskutera om framtiden, att du har lite saker som bekymrar dig. Skriv ner punkter du vill ta upp.

Då du förklarar hur du känner dig när han beter sig som han gör, och hur du oroar dig för framtiden med bebisen och ert familjeliv.

Ge förslag på hur en månad skulle kunna se ut, där ni kompromissar bådas behov. Fråga hur han tror helgerna kommer se ut när ni har en bebis hemma, om han tycker det är rimligt att gå ut 2 gånger i veckan, och om han också tar bebisen så du får gå ut 2 gånger i veckan. För du ska ju isf ha lika mycket rätt till den friheten.

Ni har en stor livstilsförändring framför er, och det är viktigt att ni båda är införstådda med hur mycket livet förändras när man blir en familj :)

Jag tror det är viktigt att du tar upp det vid en tid som han inte har bestämt att gå ut utan när ni har tid för varandra, så han inser att det är ett problem du funderar mycket på, och inget du bara slänger ur dig när han är redo för utgång.

Jag försvarar inte honom på nåt sätt, jag tycker hans beteende är oacceptabelt och det hade aldrig tillåtits i mitt hem.

Vill bara försöka ge förslag på hur du kan ta upp det med honom utan att han känner sig instängd och påhoppad..

I sådana här situationer tror jag att det är bra att enas om ganska strikta regler. Sen kan man alltid enas om att göra avsteg från dem, men då har man en grundplåt att stå på i alla fall.

Så här har jag och min man enats om "egentid". Vi har visserligen tre barn så det är lite slitigare än bara en bebis, men principerna är desamma:

En varsin bortakväll i veckan då man inte behöver komma hem efter jobbet, man är befriad från hämtning/middag/nattning. (Jag är på föreningsaktivitet och han hänger med vänner på sin dag.)

Övriga dagar tar vi nattning varannan dag. Den andra kan träna eller göra nåt annat eget under tiden (ca 2 timmar).

En varsin heldag i månaden. Då får man vara borta hur länge som helst på dagen och kvällen. Vi har varsin sovmorgon på helgen, men ingen får sovmorgon längre än till 9 så eventuell fylla måste anpassas efter det.

Jag har det rätt likt som dig med min sambo. Han är ständigt ute med killkompisar (dricker dock ej) och nästan aldrig hemma med mig. Nu för ett par dagar sen hände det lite grejer och vi kom i stort bråk. Oavsett, jag ställde mig tveksam om jag ville vara med honom längre och nu efter tre dagar bönar han och ber om att få komma tillbaka. Han lovar att han inte ska vara ute längre med sina kompisar eftersom nu när han insett att han kan förlora mig ser att jag är viktigare än kompisar. Sen vidare kommer jag inte gå tillbaka än, för jag vill se en förändring innan jag går tillbaks. Men det är lite off topic :)

Hursomhelst, min sambo har varit sådan i 1,5 år, och han trodde att det var helt okej att vara sån och förstod inte riktigt hur det kändes för mig. När han insåg att jag ville lämna fick han ompriotera och se vad som egentligen är viktigt för honom. Att ha kvar mig, eller ständigt vara med sina vänner. Ibland kan folk behöva hjälp med att se hur deras handlingar påverkar en relation, och min sambo såg inte felet i sitt beteende förens det blev på svart och vitt om jag skulle lämna eller ej. Kanske din kille behöver samma wake up call som min?