Hur ska jag fatta att vi nog kommer få barn snart?!

Och de kan garantera mig ett levande barn? Nä, just det...  Det är det det handlat om hela graviditeten- man kan inte tro efter alla motgångar. Jag är en sån som aldrig tar ut glädje i förskott och anser att hopp är djävulens påfund. Hoppas man och är positiv och det inte blir så har man slösat både tid och energi. Bättre nollställd anser jag eller tro det värsta och det kanske blir lite bättre. Men det har under mina år på jorden aldrig blivit bättre! Varför skulle det bli det nu? Vissa barn måste dö-det säger statistiken.

Även om jag velat prata med nån hade jag aldrig orkat. Jag ligger nästan hela dagarna med smärta.

Om barnet dör har jag slösat tid på det och det vill jag inte. Slösat så många år redan på att försöka få barn... Just därför jag inte kostat på barnet nästan nåt heller. Secondhand och arvegods så vi inte lägger ner så mycket på det. Har ju redan kostat nästan 400000 att få till. Vi har så vi klara oss ifall vi får barn och det får räcka. Visualisera nåt man aldrig trott funnits. Det är ju bara fånigt. Finns barnet och föds levande är det en annan sak.

Jag tror inte att du ska vifta bort tipset du fick alldeles för lätt.

Jag förstår verkligen att det är skrämmande att låta känslorna ta över och förvänta sig ett levande barn. Jag hade i princip exakt samma tankar som du beskriver hela min graviditet. "Bara jag får ett levande barn, bara jag får ett levande barn". Men man tror inte att det någonsin kommer bli ens tur.

För din egen skull så är det nog bra om du faktiskt börjar tro på att detta kommer att gå vägen. Du blir lika ledsen om det går åt helsike oavsett om du tagit ut lyckan i förskott eller ej.

Det är nog ganska få som fixar att få föräldraskapet tilldelat till sig i form av en käftsmäll. Jag fick det. Jag som trodde att all min längtan och allt jag gått igenom skulle skydda mig mot det. Men nej, sinnet måste också vara med.

Försök att glädjas. Just nu är du faktiskt gravid och väntar ett levande barn. Även om du varit med om mycket dåligt så kan faktiskt vara din tur nu.
Och du slösar inte tid på att älska ditt barn redan nu, oavsett utgång. Din lilla bebis ligger i magen och bara väntar på att få träffa dig! När barnmorskan lägger upp bebisen på din mage kommer du få uppleva den största känslan av alla.
Försök att visualisera den stunden, ditt första möte med barnet. Lev in i det och tillåt dig att känna.

All lycka till er!

Vi hade också kämpat länge och jag kände "jag tror det när jag ser det" under större delen av graviditeten. Känner också igen det där med att inte vilja förbereda eller kosta på barnet något för att man aldrig vet. Även efter att barnet var fött kunde jag stundtals tänka att det inte var någon idé att köpa fina saker eller planera framåt, för hon kunde ju dö i PSD. Det påverkade inte hur jag tog hand om barnet såklart, men i mitt huvud var hon bara hos oss tillfälligt.

Men det kommer - hur hemskt det än är att tänka på - alltid finnas en risk att barnet dör före mig, och ska man fortsätta behandla barnet som om det kommer att hända blir livet inte kul för nån, så jag fick bestämma mig för att satsa, kosta på och tänka framåt. Det där speciella plagget som man kommer spara i all evighet och som andra köper när de fått plus på stickan, det köpte jag därför när hon var sådär 3 månader. Då vågade jag till 100% tro på att det var på riktigt.

Förresten, läs på om ammning även om du inte kan förställa dig att du någonsin kommer komma till det.

Det hade inte jag gjort och det var inte så smart. Det var mycket svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Vi löste det, men jag hade nog gillat att amma mer om jag hade varit bättre förberedd och undvikit strulet som blev i början.

Så många års negativt tänkande tror du väl ändå inte att du kan vända över en natt, när du väl fått ditt barn?? Det är därför människor gång på gång råder dig att gå och prata med nån - inte för att garantera dig ett levande barn men för att ge dig ett bättre liv. Nu ska du även ansvara för en ny liten person, givetvis kommer du att föra över allt ditt negativa tänkande på han eller hon. Hur vill du vara som förälder? Det är nu det gäller, du har inte tid att missa det första året för att du mår alltför dåligt psykiskt. Detta är inget jobb du vill ta tag i när bebisen är hos dig!

Du säger att du bara stängt av och är nollställd (vilket jag också var en stor del av min graviditet), det är dags att komma ur det och börja känna igen. Anledningarna är:

1. Du löper stor risk till förlossningsdepression
2. Anknytningen blir försvårad
3. Ditt barn får en sämre start med en mamma som inte är känslomässigt närvarande

Och som någon tidigare sa; det här tänkandet som du har kan du fortsätta med hur länge som helst, det finns alltid något att vara orolig för eller att se negativt på. Det är bara du som kan förändra ditt sätt att se på tillvaron (inget barn kan göra det åt dig). Och eftersom du inte vill prata med proffs måste du lyfta dig ur det på egen hand!

Jag var som du med barn 1. Jag blev iof gravid lätt, men jag kände många bekanta som fått missfall, barn som dött i magen före födseln, PSD osv. Jag trodde aldrig på det och nollställdes, parallellt med att söka vård för minsta lilla. Bara barnet kommer ut levande, så löser det allt, all min oro, tänkte jag. Så fel jag hade. Jag fick en förlossningsdepression för att jag hade såna jävla krav på mig själv för att man ska NJUUUUTA (som alla sa), vara så lycklig, vara en bra mamma, inte vilja vara ifrån barnet osv. Jag hade ju fått mitt älskade levande barn, men varför var jag inte sådär lycklig som alla sa? Som NJÖÖÖT av att vara ledig? Jag tyckte att det mesta var så jobbigt. 

Nu väntar jag barn 2, och är betydligt bättre rustad. Jag vet att friska levande barn inte löser en inneboende oro och sårbarhet. Jag vet att kärleken inte kan komma bums i huvudet direkt. Och jag bannar mig själv för att jag trodde det (gick på normer), och att mitt första år med mitt älskade barn blev helt annorlunda än jag trodde, eftersom att ett levande barn skulle stoppa all annan oro. 

Man behöver inte boa och pyssla och ha babyshowers, men jag vill verkligen understryka att det efter barnets födsel kan komma andra problem som inte kan lösas med "levande barn". 

Och vad  vinner du på att hoppa på mig då?!  Jag dör snart av oro och ångest, men det fattar inte du din empatilösa mänska!!!!!!!!!!!!!!!!!!!  Gå själv och kämpa i 10 år, få 5 missfall och lev med oro i 8 månader och kom sen och säg att livet leker! Du har ALDRIG mått så dåligt som jag-garanterat! Och ska alltså inte yttra dig. Du är anmäld f.ö!

Men hur elaka får folk vara egentligen?! En psykiater sa en gång till mig att hans erfarenhet av ofrivilligt barnlösa är att deras depression gör över i samma sekund barnet fötts. Och du beskyller mig för att bli en dålig mamma? Hur har du mage?! Slutar skriva här. Tänk efter vad ni gör mot en stackare som jag. Fy skäms!!!!!!!!!!!!!! Ovanpå att må uselt fysiskt, oroa mig hela tiden och gruva mig för de här sista veckrona ska jag stå ut med er. Betackar mig.

Men varför denna enorma ilska mot andra som förklarar hur man kan tänka annorlunda? Något du frågade efter? Man kan inte mäta sorg. Du kan inte veta vad andra gått igenom i livet. 

Som sagt, min erfarenhet säger att ett levande barn inte kan bota all inneboende oro eller en sårbarhet, oavsett hur efterlängtat det är. Du kanske bara träffat fel folk? Jag fick fantastisk hjälp från psykiatrin när jag blev nedstämd. Inte av den första eller andra, men väl nummer tre. Jag blev rustad i terapin och kunde avsluta en depressiv period i mitt liv. Ge dig chansen att må så bra du kan!

Det är verkligen inte min mening att vara elak utan är ett försök att nå fram till dig. Mitt första svar (som var mycket finkänsligare) svarade du nåt i stil med "jag vill inte slösa tid på ett barn som kanske ändå inte överlever"! Det är inte särskilt klokt, särskilt inte från barnets synvinkel. Du behöver investera känslomässigt i ditt barn för att kunna ge kärlek och vi får ju 9 månader på oss att förbereda oss.

Du pratar i många inlägg här, om hur dåligt du mår och att ingen här kan förstå och att ditt liv verkligen är på botten men samtidigt svarar du mig med att du tror allt kommer att lösa sig när barnet kommer. Jag är inte så säker på det och det är inte ovanstående talare heller. Om du funderar lite på det så är det en väldigt tung börda för ditt barn att bära. Det är barnet som behöver dig och inte tvärtom när han/hon kommer ut!

Du har fått mycket kloka svar här, problemet är att du inte kan ta till dig nånting av det.

Och säg inte att jag anklagar dig för att vara en dålig mamma, för det har jag då inte gjort!

Ta hand om dig!

Du har mått dåligt, det är ingen som säger något annat.
Men försök att lyssna på våra råd, för jag tror att alla som har svarat dig också har mått dåligt.

Jag var rädd heeela graviditeten för att något skulle hända med barnet. Jag ångrar så mycket att jag inte vågade ta ut lyckan i förskott. Mitt mående hade varit så mycket bättre.
Allt löser dig inte bara för att man får ett levande barn. Jag tänkte precis som du. Men tyvärr, man måste bearbeta alla känslor. Jag hade verkligen föredragit att göra det innan.

Det tog lång tid innan jag kunde ta orden "dotter" i min mun. Eller ens säga att jag är mamma. Allt lät så främmande för att jag hade inte förberett mig överhuvudtaget. Och alla kommer fråga hur du mår heela tiden. Jag mådde jättekonstigt. Men det är inget man vågar säga när man ska vara så lycklig i bebisbubblan.

Det är stort att bli förälder, för alla. Läs våra råd igen och försök ta till dig lite av det.

Lycka till igen :)