Hur stöttar jag närstående bäst?

Hej!

Jag är inte inne i IVF-svängen just nu men har en 10- månaders bebis som kom till på detta sätt. Snart är det även dags för syskonförsök med fryst embryo. Som svar på din fråga så tror jag att du gör helt rätt och är försiktig och känner av situationen.
och låter dem prata om de vill.
Jag tyckte dock att man blir ganska härdad till slut av folks kommentarer. Det finns många som inte tänker sig för överhuvudtaget.
Det som jag tyckte var jobbigast var att vi berättade för lite släkt och vänner när det var dags för insättning av embryo. Sen blev många nyfikna när det närmade sig test-datum och frågade hur det hade gått osv. Bara av välvillighet men jag upplevde det som stressigt.
Det mest irriterande jag fick höra var väl att jag skulle slappna av så skulle jag säkert bli gravid men det finns ju liksom inga vetenskapliga belägg alls för det.

Tack för ditt svar! Vet ju att de gör allt i sin makt för att det ska gå bra, så att komma med goda råd har jag förstått är ganska ovälkommet, det försöker jag undvika :) (och har aldrig varit gravid själv så jag har inte en susning heller... )

De svär lite över alla i deras närhet som helt saknar taktkänsla i ämnet så jag försöker helt enkelt bara hålla en riktigt låg profil.

Lycka till med syskonförsöket!

Åh, jag blir alldeles varm av din text, TS! Du verkar så himla omtänksam. Vilken fin vän! 

Jag har nu en dotter på 4 månader, men det tog tre år att överhuvudtaget bli gravid. För mig var det extremt tufft att folk så gärna ville ge mig råd. Jag fick råd om hur jag skulle bli fertilare i tid och otid. "Ät den här vitaminen", "Stressa mindre!", "jobba med mindfulness", "ät bara ekologiskt" etc. Det lustiga i det hela var att det inte ens var mig det berodde på, utan min man. Så - ge inte råd om hur det ska bli lättare för dem att lyckas, förmodligen har de redan testat allt (och det funkar i regel inte ändå). Jag hade gett vad som helst för en vän som kunnat hjälpa mig att hålla sånt borta från mig. Man orkar liksom inte säga ifrån tusen gånger. 

Sen fixade inte jag snack om barn alls. Jag personligen ville inte höra om andra som väntade barn. Kanske fungerar inte din närstående på samma sätt som jag, men jag ville inte varken höra om sånt eller prata om det. Ibland behövde jag en axel att gråta emot som inte dömde mig för att jag blev så ledsen när andra kom med glada besked. Jag behövde få höra att jag inte var en dålig person som inte kunde glädjas till 100%. 

Din attityd känns i sig som en himla bra grej, att du vill vara lyhörd. Alla funkar så himla individuellt. Men det är fint att du bryr dig så genuint. 

Åh, jag blir alldeles varm av din text, TS! Du verkar så himla omtänksam. Vilken fin vän! 

Jag har nu en dotter på 4 månader, men det tog tre år att överhuvudtaget bli gravid. För mig var det extremt tufft att folk så gärna ville ge mig råd. Jag fick råd om hur jag skulle bli fertilare i tid och otid. "Ät den här vitaminen", "Stressa mindre!", "jobba med mindfulness", "ät bara ekologiskt" etc. Det lustiga i det hela var att det inte ens var mig det berodde på, utan min man. Så - ge inte råd om hur det ska bli lättare för dem att lyckas, förmodligen har de redan testat allt (och det funkar i regel inte ändå). Jag hade gett vad som helst för en vän som kunnat hjälpa mig att hålla sånt borta från mig. Man orkar liksom inte säga ifrån tusen gånger. 

Sen fixade inte jag snack om barn alls. Jag personligen ville inte höra om andra som väntade barn. Kanske fungerar inte din närstående på samma sätt som jag, men jag ville inte varken höra om sånt eller prata om det. Ibland behövde jag en axel att gråta emot som inte dömde mig för att jag blev så ledsen när andra kom med glada besked. Jag behövde få höra att jag inte var en dålig person som inte kunde glädjas till 100%. 

Din attityd känns i sig som en himla bra grej, att du vill vara lyhörd. Alla funkar så himla individuellt. Men det är fint att du bryr dig så genuint. 

Jag har varit i den där svängen oxå, med ofrivillig barnlöshet. Fick efter 5 år en underbar son via ÄD.
Under dessa år så gick jag igenom olika stadier av sorg och "avundsjuka", från början ville jag bara ha svar på vad som var fel på mig och varför.. En period var jag väldigt avundsjuk på alla som "bara ynglade av sig" och drog mig undan från vänner med småbarn bara för att det var så jobbigt.. Landade till slut i att inte missunna andra deras glädje, MEN min BIG No no var att jag absolut inte klarade av vänner som beklagade sig över sin graviditet eller sina barn, "Åhh det hade varit så gott med ett glas vin", Åhh tänk om man fick en sovmorgon", "Åhh det är så jobbigt när han gör si eller så.." Jag var fullt medveten om att varken graviditet eller småbarn alltid är frid och fröjd, men beklaga sig kunde de göra till någon annan.. Så har du egna barn, är min rekommendation att inte klaga på dem eller situationen med att ha barn..
Och något som jag även insätt efter att själv fått barn är att jag med många andra har en förmåga att alltid prata om våra barn, finns ev barnlös oavsett ofrivillig eller inte så tror jag att det inte bryr sig värst mycket om huruvida ungen har bajsat i dag eller lyckats räkna till 3..
I övrigt gör du gott nog i att tydliggöra för din vän att hon alltid får prata ut till dig och gråta mot din axel, det gör mycket!
// Jegs