Ge gemensamma barnen bonussonens rum?

Han reagerade innan.. Det här med rummen hr kommit upp nu när han inte satt sin fot här på 2 månader..

Hur fick han reda på att du ljugit om det?

Han säger att han har genomskådat mig...

Då måste du ju ha bekräftat det, annars skulle du ju inte ha uttryckt dig i termer av att du ljugit. Så vad sa du egentligen?

Hur menar du nu? Hur kan jag ha bekräftat honom det? 
Jag har sagt till honom att jag älskar han och hans syster som mina egna barn men att man har mer krav på en som är 12 år än en som är 3 år. 
Kraven jag har är att han plockar undan efter sig och hälsar på oss i familjen när han kommer hem. 
Sa attt jag kommer ha mer krav på mina pojkar när dom blir äldre men att det är deras pappa som måste ha dom kraven på dom stora och de har han inte och han har de yttersta ansvaret för dom och sambon går och plockar efter dom och då får han fortsätta med det.

Bekräftade jag det tycker du?

Du och din sambo måste enas om regler plus att ni bägge måste ta ansvar för att se till att bonussonen känner sig välkommen hem igen, och att ta hans rum i detta läget cementerar ju det motsatta. Då har ni tagit ett aktivt beslut att inte lösa situationen. Det är ett barn, ni är vuxna och ni måste komma fram till vad grundproblemet är. Du säger att det ligger hos dig. Då måste ni diskutera vad det är du gör/säger/förmedlar som han blir ledsen över och så får du ändra det beteendet annars kommer det inte bli några nya resultat. Du kanske kan försöka tänka dig in i hans situation om du låtsas som att han var ett av dina barn och att det barnet hade dig som bonusmamma - hur hade du då velat att hon skulle vara mot ditt barn, är det så du beter dig mot bonussonen?

Men han är 12 ÅR FÖR TUSAN!!! Han är bara ett BARN, NI har ansvaret att lösa situationen och gå genom blod och tårar för att fixa det, NI (och främst pappan) ska se till att han vill vara hos er, hur kan du vara så jädra ogenomtänkt att du i detta läge tänker att ni kan ge bort hans rum? Tänk dig själv i den åldern och i den situationen, använd fantasin: hur hade du känt det? "Pappa och hans nya kvinna, som jag inte tror älskar mig och som jag uppenbarligen inte litar på, tar mitt rum och ger till ett av mina halvsyskon"

12 år, en knatte med sårat hjärta, fy! Vilka ärr sätter det?

Jag tycker pappan till alla barnen ska flytta till eget. Där kan han ha bägge sina barn varannan vecka och era ungar kan han bo med varannan vecka antingen i sitt hem eller i ditt hem.

På så sätt får alla barn egna rum och alla barn får tid med båda sina föräldrar!

Bra va?

Så det där är allt du sagt? Vad menade du då med att du erkänner att du kanske säger saker väldigt klumpigt ibland? Dessutom förstår jag inte om du älskar dem eller om du har ljugit om att du gör det? Vilket är det?

Det var ju dumt. Bättre att hålla sig närmre sanningen och säga att du gillar och respekterar honom. Sen kan du bekräfta att det ÄR skillnad på dina egna barn och styvbarnen, precis som han själv älskar sin mamma och har större distans till dig.

Ja han har väl hela tiden förstått att han inte betyder lika mkt som halvsyskonen och nu är han stor nog att uttrycka det. Det kan ni ju tänka på alla styvmorsor där ute som skriver tråd efter tråd om hur ni hatar era bonusbarn men att det inte gör nåt "för dom märker inte av det".

Ja han har väl hela tiden förstått att han inte betyder lika mkt som halvsyskonen och nu är han stor nog att uttrycka det. Det kan ni ju tänka på alla styvmorsor där ute som skriver tråd efter tråd om hur ni hatar era bonusbarn men att det inte gör nåt "för dom märker inte av det".

Barnet är ju aldrig där! Ta rummet. Jag tycker dock att de äldsta ska få ha egna rum.

Tanken har slagit mig men då kommer jag inte få träffa mina småskatter varannan vecka pga av bonussonen är tjurig. Ska allså en person ett barn styra det tycker du?

Vadå hålla sig närmare sanningen?
Jag har verkligen älskat honom som min egen och gör fortfarande trots allt som hänt. 
Har sagt att det är skillnad på biologiska och bonusbarn, att hans mamma handlade som en tok när han var liten och jag gör de nu till mina pojkar..

Du säger att det här är något som har uppkommit sedan augusti. Kan ni inte ge det lite mer tid för att se om det kan lösa sig?

Jag tycker som jag skrev innan inte att det är rimligt att ett rum ska stå tomt om barnet aldrig är där, men det är en relativt färsk konflikt som kanske behöver lite mer tid för att landa så att den sen går att lösa?

Men går det inte att lösa, trots att som många andra här skriver, ni VUXNA tar det största ansvaret för att lösa den, så får ni prata med pojken och förklara det rent praktiska i det beslut ni fattar kring hans rum. Och också vara tdliga med att den dagen han väljer att komma tillbaka så kommer ni lösa rumsfördelningen så att det passar även honom.

Nja det har väl pågått länge, han kom inte i början av sommaren heller dröjde en månad.. Han har väl allti haft svårt för mig då det är jag som har regler här hemma som han inte kan ta..

Men han kom...