Hur orkar man fortsätta?

Jag har liknande erfarenhet som du, dock har jag inte haft ett utomkveds. Vi gjorde IVF i höstas som inte tog sig. Det var jättejobbigt, man hoppas ju så mycket. Sedan gjorde vi ett FET i våras på den blastocysten vi hade kvar i frysen och väntan med FET:en var minst lika jobbig som med färskförsöket. Men sedan blev det total lycka, vi blev gravida! Min man har för få spermier och han har gjort flera IVF med sitt ex som aldrig tog sig, så vi har ju varit så glada. VUL kom och allt såg så fint ut med storlek och hjärta och allt, men i v. 11 för några veckor sedan fick jag ett MA. Det var döden. Att det var jobbigt med behandlingarna går inte ens att jämföra med den sorg man kände då och nu och med upplevelsen vi fick gå igenom med att nästan föda ut det lilla livet. Magen hade börjat växa och den är bara poff väck. Kroppen känns helt tom och jag känner fysiskt att jag är så icke-gravid det bara går. Nu har vi inga embryon kvar och måste i så fall göra en ny behandling. Men vi väljer mellan att göra privat igen eller vänta väntetiden för landstinget. Och det enda jag vill är att bara vara gravid och nu är vi i någon slags dvala där man går och väntar på att få reda på väntetiden. Och tänk om det var den enda chansen vi hade, tänk om vi inte blir gravida någon mer gång! Tänk om vi inte får ut fler embryon på nästa försök. Tänk om tiden rinner iväg, inte är vi purunga precis. Tänk om det inte blir någon bebis!

Andra runt omkring tror att de förstår hur det är, men de gör inte det. De tror att de har liknande erfarenheter som vi ofrivilligt barnlösa, men de fattar inte alls hur det är! De fattar inte att de inte tröstar eller är förstående när de fick vänta "såååå länge" innan de blev gravida, naturligt, efter 1 års försök. De fattar inte att det inte är samma sak att få ett tidigt missfall i v. 4 +1 efter att ha blivit gravida på första försöket och sedan blivit gravida direkt på nästa försök. De fattar inte att de inte alls hjälper när de säger att de förstår eftersom de vet hur jobbigt det var att se en massa bebisar och gravidmagar innan de blev gravida efter 9 månaders försök. De fattar ingenting!!! Jag är så fruktansvärt ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ja, jag undrar också, hur mycket ska man orka? Det känns som att jag inte skulle förlåta mig själv att sluta försöka pga rädslan för besvikelse, men samtidigt vill man ju inte gå ner i någon negativ spiral där allt handlar om att skaffa barn och man bara mår sämre och sämre.

Precis så är det! Känner igen mig så väl... har gjort 3 misslyckade IVF och får nu söka oss privat. Ingen utomstående förstår hur jävla jobbigt och påfrestande detta är.. mitt hjärta går sönder!!! vet inte vad jag ska ta mig till. Bara gråter och blir arg för småsaker.. Behöver ladda energin med en go semester. Men alla pengar behövs sparas till nya försök istället. Man orkar inte egentligen men man har inget annat val för att ge upp är inget alternativ.

Fy fan, känner med dig och er. Nej, precis, man vill inte bli helt fixerad, vill inte slita på kroppen i evigheter, vill ha kvar sitt psyke... Drog dessutom på mig en smärtan urinvägsinfektion direkt efter mensen efter misslyckandet.

Häromdagen sa min läkare på kliniken att vi har goda chanser, bättre än många andra, att ett misslyckande är normalt, normen rentav. Sånt jag redan vet men likväl behöver höra från auktoriteter. Inväntar nu FET och försöker att inte tänka längre än så. 

Jag vet hur det känns. Det är grymt att behöva hjälp att kunna bli gravid och ingen som inte själv varit med om det kan ens förstå en bråkdel av all smärta man bär på. Det är hårt och så mycket mer än man tror att man mäktar med. 

Jag har varit i karusellen i tre år. Först ett år av försök på egen hand, sen ett år at utredningar och slutligen ett år av IVF-behandlingar. Det här är mina bästa tips som åtminstone fått min situation att bli mer hållbar. 

Låt dina egna känslor gå före andras. När andra inte förstår din smärta, låtsas som att de gör det eller ger "tips och trix" för hur du ska lyckas bli gravid så gör de illa dig något fruktansvärt. De menar inget ont, men det blir det ändå. Våga säga ifrån ordentligt. Kanske är det till och med så att du ska be folk att inget säga? 

Ta hand om dig och din partner, för ni ska orka en lång väg. Att bli gravid löser inte alla problem. När det väl händer kommer du oroa dig för tusen saker till, och då måste du orka. Gör roliga saker tillsammans och fördriv tiden så gott ni kan. Då både mår ni bättre och gör att dagarna känns kortare, vilket även gör att ni når ert mål snabbare. 

Sätt upp kortsiktiga mål som är möjliga att uppnå. Att se målbilden av dig med ett barn i armarna är inte så konstruktiv. Det är för långt kvar, så du kommer alltid att uppleva allt som misslyckanden tills du är där. Jag brukar sätta upp mål för ett försök. Jag ser inte bortom det försöket, utan tar det som det kommer så gott det går. Bestäm dig inte för att "den här gången är det vår tur", utan tänk att "nu gör vi ännu ett försök. Oavsett om det leder till vårt barn eller inte så för det oss ett steg närmare målet på ett sätt eller ett annat". Även misslyckanden leder en framåt, om så för att göra ett nytt äggplock, ta en donation eller ställa sig i adoptionskö. 

Låt vården hjälpa dig. Åtminstone min klinik har en egen psykolog som är GRYMT bra på såna här frågor. Ta den hjälpen. 

Det tar tid att hitta rätt embryo. Även om du vet att ägget blivit befruktat betyder inte det att det är bra. Det tar nästan alla par ett tag att lyckas eftersom det blir kromosomavvikelser som gör att kroppen stöter ut det. Så är det även på IVF. De ser inte hur kromosomerna ser ut eller fungerar längre fram, så därför blir det inte alltid barn. Men jag upplever att man lär sig att hantera det bättre och bättre. Jag har 4 återföranden med mig, så jag har försökt en del. 

Sörj. Bli ledsen när du blir ledsen. Var bitter och lägg inte skuld på dig själv när du är det. Du behöver inte glädjas åt andras graviditeter. Du behöver ingenting. Du behöver överleva, och det är inte alltid helt lätt. Du kommer att bli ledsen om och om igen. Det kommer att göra ont. Men med tiden lär man sig att hantera även det. Det vänder någon gång. Det blir bättre. 

Ge inte upp, vännen. Massor med styrkekramar!!! 

Tack 

Cyanea: Var i karusellen befinner du dig nu?

I den bästa delen! Gravid i v. 8+3 :) 

Innan dess hade jag hållit på med hormoner från början av december, nästan oavbrutet. Jag slutade ägglossa på grund av stress på jobbet, så det dröjde drygt 4 månader mellan ET och FET1. En eskimå tillbaka i december, en tillbaka i mars och en nu i april/maj. Det har alltså varit ganska många kast fram och tillbaka det senaste halvåret med många misslyckanden. 

Jag bör påpeka att vi ALDRIG plussat på egen hand. Tre år av försök och enbäret plus efter IVF-behandling. Det är ganska häftigt :)