Hur orkar man fortsätta?
Jag vet hur det känns. Det är grymt att behöva hjälp att kunna bli gravid och ingen som inte själv varit med om det kan ens förstå en bråkdel av all smärta man bär på. Det är hårt och så mycket mer än man tror att man mäktar med.
Jag har varit i karusellen i tre år. Först ett år av försök på egen hand, sen ett år at utredningar och slutligen ett år av IVF-behandlingar. Det här är mina bästa tips som åtminstone fått min situation att bli mer hållbar.
Låt dina egna känslor gå före andras. När andra inte förstår din smärta, låtsas som att de gör det eller ger "tips och trix" för hur du ska lyckas bli gravid så gör de illa dig något fruktansvärt. De menar inget ont, men det blir det ändå. Våga säga ifrån ordentligt. Kanske är det till och med så att du ska be folk att inget säga?
Ta hand om dig och din partner, för ni ska orka en lång väg. Att bli gravid löser inte alla problem. När det väl händer kommer du oroa dig för tusen saker till, och då måste du orka. Gör roliga saker tillsammans och fördriv tiden så gott ni kan. Då både mår ni bättre och gör att dagarna känns kortare, vilket även gör att ni når ert mål snabbare.
Sätt upp kortsiktiga mål som är möjliga att uppnå. Att se målbilden av dig med ett barn i armarna är inte så konstruktiv. Det är för långt kvar, så du kommer alltid att uppleva allt som misslyckanden tills du är där. Jag brukar sätta upp mål för ett försök. Jag ser inte bortom det försöket, utan tar det som det kommer så gott det går. Bestäm dig inte för att "den här gången är det vår tur", utan tänk att "nu gör vi ännu ett försök. Oavsett om det leder till vårt barn eller inte så för det oss ett steg närmare målet på ett sätt eller ett annat". Även misslyckanden leder en framåt, om så för att göra ett nytt äggplock, ta en donation eller ställa sig i adoptionskö.
Låt vården hjälpa dig. Åtminstone min klinik har en egen psykolog som är GRYMT bra på såna här frågor. Ta den hjälpen.
Det tar tid att hitta rätt embryo. Även om du vet att ägget blivit befruktat betyder inte det att det är bra. Det tar nästan alla par ett tag att lyckas eftersom det blir kromosomavvikelser som gör att kroppen stöter ut det. Så är det även på IVF. De ser inte hur kromosomerna ser ut eller fungerar längre fram, så därför blir det inte alltid barn. Men jag upplever att man lär sig att hantera det bättre och bättre. Jag har 4 återföranden med mig, så jag har försökt en del.
Sörj. Bli ledsen när du blir ledsen. Var bitter och lägg inte skuld på dig själv när du är det. Du behöver inte glädjas åt andras graviditeter. Du behöver ingenting. Du behöver överleva, och det är inte alltid helt lätt. Du kommer att bli ledsen om och om igen. Det kommer att göra ont. Men med tiden lär man sig att hantera även det. Det vänder någon gång. Det blir bättre.
Ge inte upp, vännen. Massor med styrkekramar!!!