Säga ifrån om umgänge med min dotter?

Hur gammalt är barnet?

Jag fattar inte hur föräldrar kan skada sina barn på detta sätt.

13 år, ja barnet blir väldigt lidande och jag önskar råd för att göra allt i min makt att minska det.

Jag förstår inte: - du ifrågasatte saker som du tyckte var bristande och felaktiga men i nästa stund lät du dottern bo MER hos pappan? Om han var bristande i sitt föräldraskap borde du väl ha varit konsekvent och inte låtit dottern bo där och lida av dessa brister? Oavsett om du ville "lugna" pappan? Och hur kan du resonera som så att du inte kan fortsätta träffa dottern om hon fortsatt ska bo hos pappan?
Ska du överge henne då? 

Om ni föräldrar gör så att det blir en jobbig process för dottern är det verkligen hemskt, men vad tror du innerst inne är bäst för dottern? Det hela låter lite skumt - hade jag varit säker på att mitt barn mått bäst hos mig hade jag gjort ALLT för att det skulle bli så!! Men du verkar inte helt säker?
Det är nog trots allt bra med en rättslig process för er där ni kan få klara riktlinjer att följa i slutändan. Om boendet blir hos dig se då till att pappan inte kan få "terrorisera" dottern medan hon är hos dig och låt bli att ringa själv då hon är hos pappa. För att dottern ska få det lugnt. Och låt flickan få gå och prata med nån barnpsykolog, det kan hon nog behöva för att klara allt det här!

Om pappan försvårar din och din dotters relation genom att prata skit om dig med mera - betona detta i processen, det ses inte med blida ögon och kan vara det som gör att pappan inte får bli boendeförälder i fortsättningen! Man ska underlätta för barnet att ha en bra relation med andra föräldern, inte försvåra !

Jag förstår att det kan vara väldigt svårt att förstå, vill inte skriva så detaljerat i ts då jag inte vill bli igenkänd. Barnet var inte ensam lämnat med fadern utan finns andra utomstående i hemmet nu. 

Självklart vill jag inte överge min dotter, men om hon får lida i två veckor av att träffa mig under två dagar och ha det så i all framtid (då det redan varit så i 10 år och nu än värre än någonsin) och hon utvecklat psykiskt dåligt mående. Vad har jag då mer för val? Jag kan inte få fadern att minska sitt hat, jag kan inte lindra för dottern så länge jag fortsätter att träffa henne.

Jag har redan önskat för länge sen att dottern ska få träffa en psykolog, allra helst under utredning. Fadern har vägrat varpå det inte blivit. Jag önskar innerligt att dottern får någon utomstående att samtala med som har behövande erfarenhet och kunskap.

Fadern har inte kontakt med dottern när hon är här, han är upptagen med annat då. När dottern är där har fadern krävt att jag arbetar på att förbättra vår relation, samtalen är ett krav från faderns sida även uppmuntrat från soc.

Det jag har gjort hittills för att få ha dottern mer hos mig har endast lett till allt fler anklagelser, socutredningar (som samtliga sagt att oron saknar grund och att vårt samarbete inte fungerar, fadern har uttalat vid möten att han inte någonsin vill samarbeta och inte vill arbeta på lösningar) och nu till tingsrätten. 

Hos mig får hon sakna sin far, vi pratar inte om konflikten eller det pågående utan fokus på henne och allt som är gott. Vi har bara några dagar, där hon inte hinner återhämta sig utan har panik över att fadern är ledsen över att hon är här. Sådant kan jag inte bevisa, det bara är. Som väldigt mycket i vår situation vilket jag med åren lärt mig att acceptera. Jag önskar mest att minska hennes lidande, även om det betyder att vi inte ses mer, någonsin. Jag älskar min dotter, och det här gör så ont, men utifrån det som har varit och det som är nu, vet jag inget annat jag kan göra oavsett hur fel det känns.

Fadern anser mig vara oerhört självisk som fortsätter att träffa henne, han uppger att hon inte alls vill. När jag, lärare och även soc (enskilt) frågat henne säger hon att hon vill men måste bo med fadern och så panikgråter hon.

Hade det här varit för 10 år sedan då hade jag tagit för givet att tingsrätten skulle dömt boende hos mig, men med mycket mer erfarenhet så kan det dömas åt vilket håll som helst beroende på dagsform på fadern, domaren, utlåtandet från familjerätten vilket även beror på faderns dagsform och personen som utreder. Det har ytterst lite med mig att göra, eller dottern, eller vår relation eller faderns och dotterns relation, inte alls vår förmåga eller förutsättningar för att vara en god förälder. Hade det varit så enkelt, hade detta för länge sedan varit löst. Alla jag träffat på soc har kollat fakta, pratat med lärare, pratat med mig, dottern, återkopplat om att det är glasklart att dottern ska bo med mig av alla skäl. Sedan har de pratat med fadern och då har allt ändrats, så även vikten av fakta, andras vittnesmål, allt. Jag hoppas att det framkommer i tingsrätten, jag hoppas att just effekten av att det endast pågår några timmar och är väldigt konkret inte kan bli en pizza med långa mozzarellatrådar, där ju mer man försöker förstå - desto mindre fattar man. 

Jag klandrar ingen. Sista sochandläggaren sjukskrev sig, sa upp sig och flyttade från staden. Slutförde ej utredningen, skrev inget uttalande som var planerat till tingsrätten. 

Fortfarande, om jag inte kan förändra för min dotter, hennes situation, om hon endast får lida av vårt umgänge så ser jag inget annat än att avstå allt umgänge för att minska hennes lidande. 

Är det någon som känner till en väg runt att båda föräldrar måste godkänna en psykologkontakt för dottern? Kan det vara en idé under rättegången att påtala detta  att jag önskar att fadern godkänner en psykologkontakt för dottern oavsett var boendet blir?

Du har säkerligen andra erfarenheter än jag har och även andra faktorer som spelar in. Om du bara träffar din dotter varannan helg så antar jag att det finns skäl som ligger till grund för detta. Jag har själv genomgått en vårdnadstvist där pappan sökte enskild vårdnad för att göra mig illa. (Men han förlorade och får nu ha dottern 8 dagar i månaden - jag har henne 22 dagar).
Min erfarenhet är att familjerätten och socialförvaltningen lägger vikt vid yttre faktorer och bevis som inte ska grunda sig på skitsnack, kan de inte vara objektiva så har de misslyckats i sitt jobb. Så om du har hälsan, försörjningsförmågan och skolpersonalens goda vitsord borde detta vara nog för att du skulle få ha ditt barn oavsett vad pappan påstår? Det borde inte bero på dagsformen! Tingsrätten går i de flesta fall på vad socialförvaltningen föreslår - är det glasklart att flickan ska bo hos dig så blir det så. Är det så att du har ett förflutet som påverkar negativt?
Om pappan inte tillåter terapi för dottern är han ju dum - tycker absolut du ska ta upp det i rätten! Det låter som han har något att dölja om han inte vill att flickan ska få prata med nån!

Jag har inget förflutet som är negativt, inget nu heller. Dock har hans anklagelser tolkats som "ingen rök utan eld" av soc förutom av den som var med under en längre period, som såg dessa cykler. Men till en början gick jag med i detta och fokuserade på att motbevisa och rentvå mig, försöka värja mig från alla anklagelser och försökt helt bara överleva så jag helt tappade fokus och vad som egentligen hände.

Jag tog och samlade mitt mod så en dag bestämde jag mig för att berätta vad jag varit med om. Då skrattade personen på soc och sa att hon pratat med fadern och om hon blundade och bara lyssnade så skulle man inte kunna avgöra vem som är vem av oss för vi säger precis samma sak, fast om varandra. Hon sa att det är totalt omöjligt att veta vad som är vad, men att fadern sagt att jag skulle säga det här om honom vilket jag nu gjorde och bekräftade hans trovärdighet.

Efter denna dagen blev jag tyst, alla får skapa sin egen uppfattning helt och hållet och jag förstår att jag står helt maktlös inför detta. Finns ingen vinst i att försöka utan folk tolkar det jag säger endast som ett bevis på motsatsen. Detta är inget som går att ta på, detta är inget som man inte får ha barn för. Om det endast gällde vad saker är finns inga hinder för att jag får boendet, men då jag vet att det alltid plötsligt dyker upp helt andra saker så litar jag inte på något längre. Men det finns inte heller något de senaste två åren som hindrar att han får boendet så som jag förstått det.

Fadern fick ha dottern, mot soc rekommendation, jag tog det beslutet trots att jag visste att det inte var det bästa för dottern men jag vågade inte annat just då. Fadern försökte hota så jag skulle försvinna helt, vilket jag vägrade och då stämde han mig i tingsrätten. Jag har stöd från brottsofferjouren, men även dom står och säger att enda att göra för mig är att göra allt jag kan för att få dotterns boende, om det inte blir en sådan dom, bara se till att hon lider så lite som möjligt.

Jag har önskat att dottern får en möjlighet till psykologkontakt, en oberoende, enbart till för henne. Fadern har sagt nej.

Bor ni långt ifrån varann eftersom ni inte kan ha 50-50?
Du kan skicka henne till BUP, sen ett par år tillbaka behövs bara ena vårdnadshavarens tillåtelse.

Nej vi bor i samma stad. Fadern vägrar att jag har henne mer och jag kan endast hålla med honom då det drabbar dottern då hon rent fysiskt tagit skada av detta tidigare. Svårt att förklara utan att röja identiteter. Nu är dottern rädd för att jag har henne tid som inte fadern har godkänt och att han ska vara arg när hon kommer hem igen, så det är ytterst känsligt med allt.

Jag har inte möjlighet att ta henne till BUP då fadern inte går med på att jag har henne en enda vardag. Detta har varit på diskussion flertalet ggr och sista gången på soc så vägrade han att ens delta i samtalen. Fadern säger att om jag tar henne mer nu så är det endast av själviska själv. Fadern har sagt att någon eventuellt skulle kunna få prata med henne men att han då skulle vara närvarande för att ingen förstår vad hon egentligen menar med det hon säger. Man har accepterat detta från fler håll och jag ansåg det vara helt uppenbart galet men då andra ansett detta vara korrekt, vem är då jag att säga emot? När fadern framlägger sina argument så ändrar sig folk oavsett tidigare övertygelse. Jag klandrar ingen, jag har gjort likadant tidigare, nu när jag inte gör det har jag fått det besvärligt i mitt liv.

Den kampen jag har tagit för min dotter, gjorde jag för att jag har lovat mig själv att inte längre backa för min egen rädsla, att göra allt jag kan för henne. Men jag inser att det finns begränsningar och jag har tidigare fått sagt till mig att det här är kanske bättre att låta bli och finnas kvar för resterande av mina barn istället.

Pappan slår alltså dottern då hon kommer från dig tillbaka till honom? Skäller ut henne? Han låter som en riktig psykopat som vet vad han ska säga till andra och sen agerar känslokallt och aggressivt. Och så vill han inte att dottern ska avslöja något för andra. Usch, jag ryser och jag lider väldigt med dig om det är så.
Men ge inte upp, även om det kanske verkar hopplöst och som att dottern får lida för att du kämpar - om du helt överger henne och lämnar henne med en galen människa resten av hennes liv, vad blir det då av henne?

Finns det ingen möjlighet att någon annan än du pratar med flickan och i hemlighet spelar in det hon säger? Jag förstår att hon kanske inte vill/vågar prata om hur hon har det men något kanske man kunde få fram? Du kan spela in dina och pappans samtal också (provocera lite och låt honom rya loss så kan du visa soc en annan bild av honom än den som de har sett)?

Och jag tycker inte du ska bli tyst för att inte bli misstolkad, du ska fortsätta berätta precis hur du ser på saker - på familjerätt och soc är de vana vid att ord står mot ord, du ska inte låta hans ord väga tyngre!
Jag har träffat på en konstig människa på Familjerätten och då sa jag ifrån - ringde och sa att jag inte tyckte att hon varit professionell! Då fick jag en till handläggare (ihop med den första) som var jättebra! Man har rätt att säga ifrån då det gäller så viktiga saker.
Det finns konstiga människor överallt och eftersom det varit en debatt länge om att pappor ska ha lika mycket rätt som mammor till barnen så upplever jag att pappor i dagsläget nästan har fått en fördel gentemot mammor - handläggarna är så himla måna om att inte förfördela mammor att de istället lyssnar mer på pappor. Men är de professionella så ska det ändå vara fakta som talar i slutet.

Du har varit inkonsekvent i ditt agerande vad det gäller boendet och även om det varit för att du inte vill att dottern får mera skit för stunden så är det synd att du har gjort så. Du måste förklara ordentligt vad som ligger till grund för ditt beteende - du har väl en advokat? Försök allt du kan att behålla ditt lugn i alla lägen, då framstår du som mest trovärdig och psykiskt stabil. Ibland, när det är något som betyder så oerhört mycket för en själv är det svårt att behålla fokus och lugn och att se klart.
Jag kan ju omöjligt veta alla omständigheter kring eran situation men jag håller tummarna för att din dotter ska få ett bra liv och att det ordnar sig så bra som det kan. Och att din dotter får tala med någon terapeut utan att pappan är ju helt avgörande - du måste tjata om att han påverkar henne så att hon inte vågar säga hur hon känner! Detta faktum borde VERKLIGEN inte vara okänt för alla som jobbar med vårdnads/boendetvister!!

Fortsätt kämpa för din dotter!
Kan inte dottern prata med bup eller skolkurator/skolpsykolog på egen hand?

Nej hon kan inte det.