Min 9-åring vägrar äta för han är rädd att sätta i halsen!

Varför är bup sista utvägen? Dom har ett utmärkt sätt att arbeta med liknande problem.

Jag var likadan som ung, min vikt rasade. Efter ett tag hos bup kunde jag äta hyffsat normalt.

Låt honom äta med fingrarna, så kan han känna att inget finns som kan fastna?

Problemet börjar ju i munnen när han ska tugga och svälja, så jag ser inte hur det skulle hjälpa. Men tack ändå

Jag använde fingrarna ett tag som barn, när jag var rädd för att saker skulle fastna i halsen. Så det var bara en tanke.

Jag behöver tips och råd! Min son är 9 år och har fått en fobi för att sätta mat i halsen. Han tuggar och tuggar men säger att känslan att sätta i halsen finns där.

Vi var hos doktorn förra veckan för att försäkra oss så ingenting fanns i halsen, allt var normalt och min son lovade doktorn att börja äta igen smått smått till att börja med. Men det höll ju inte när vi kom hem. Samma sak igen och han vill bara äta mjuka saker som bröd eller flytande.

Vi har provat tjata, hota, ignorera.. Någon som varit med om detta??

Vi får ju ta honom till BUP annars men det känns som en sista utväg.

Förstår inte heller varför BUP är en sista utväg?

Annars, kan ni gå en kurs i första hjälpen tillsammans, där ni får lära er heimlich manövern? Kanske kan han slappna av mer då och äta i alla fall med dig om han vet att du vet hur du ska göra OM han skulle sätta i halsen? Men också prata med honom att bara man äter lugnt så är det knappt nån risk och att kroppen oxå reagerar med att hosta som i de allra flesta fall gör att maten kommer upp igen.

Hota och ignorera ska ni definitivt inte göra i alla fall! Hur tror du det känns att bli utsatt för när man är rädd gör någonting?

Jag hade också en period när jag var liten (runt samma ålder som din son), där jag var väldigt rädd för att sätta i halsen. Det började efter att jag sett nåt tv-program om en kille som satte en godisbit i halsen men blev räddad av sin bror som gav honom Heimlisch manöver. Det hjälpte inte att han klarade sig, jag blev rädd ändå. Efter det kändes det av någon anledning som att min hals blivit trängre, och jag hade väldigt svårt att äta. Kommer inte ihåg hur mina föräldrar reagerade (men de märkte det säkert och blev oroliga), men vet att mina kompisar efter ett tag började fråga varför jag inte åt ordentligt. Det hela varade iaf i ett par månader (kan omöjligt komma ihåg exakt), sen gick det plötsligt över och jag började äta som vanligt igen. Idag har jag inga som helst problem, förutom möjligen att svälja tabletter, men det gör jag ändå inte så ofta, så det stör mig inte.

Vi tror ju att det kan vara en uppmärksamhetsgrej också så det jag menade med att hota och ignorera är att han inte får lördagsgodis om han inte äter sin mat och att låta honom peta i maten utan att vi säger något (ignorera).

Det känns drastiskt med bup och man gör en ännu större grej av det, därför är det en sista utväg för oss. Vi ger det en vecka till sen ringer jag och rådfrågar dem.

Jag går HLR-kurs en gång om året men tror inte att det hjälper hans rädsla.

Vi har ältat sedan de började äta fast föda att äta lugnt och sitta stilla när de äter. Även poängterat nu att han inte sätter i halsen om han äter lugnt och inte tar för stora bitar.