Min 9-åring vägrar äta för han är rädd att sätta i halsen!

Jag behöver tips och råd! Min son är 9 år och har fått en fobi för att sätta mat i halsen. Han tuggar och tuggar men säger att känslan att sätta i halsen finns där.

Vi var hos doktorn förra veckan för att försäkra oss så ingenting fanns i halsen, allt var normalt och min son lovade doktorn att börja äta igen smått smått till att börja med. Men det höll ju inte när vi kom hem. Samma sak igen och han vill bara äta mjuka saker som bröd eller flytande.

Vi har provat tjata, hota, ignorera.. Någon som varit med om detta??

Vi får ju ta honom till BUP annars men det känns som en sista utväg.

Vi tror ju att det kan vara en uppmärksamhetsgrej också så det jag menade med att hota och ignorera är att han inte får lördagsgodis om han inte äter sin mat och att låta honom peta i maten utan att vi säger något (ignorera).

Det känns drastiskt med bup och man gör en ännu större grej av det, därför är det en sista utväg för oss. Vi ger det en vecka till sen ringer jag och rådfrågar dem.

Jag går HLR-kurs en gång om året men tror inte att det hjälper hans rädsla.

Vi har ältat sedan de började äta fast föda att äta lugnt och sitta stilla när de äter. Även poängterat nu att han inte sätter i halsen om han äter lugnt och inte tar för stora bitar.

Jag har och kommer aldrig att straffa mina barn. Dock anser jag att ersätta middag med godis inte är så bra. Han kan inte äta kött, men en chokladkaka (marabou) går bra ibland, därför undrade jag om det var en uppmärksamhetsgrej eller ej. 

Självklart har vi suttit ner och pratat med honom om hur han känner, han får prova sig fram, välja maträtter, vi har valt att inte tjata på honom utan låta honom känna att det är han som bestämmer om han ska äta eller ej osv osv. Det känns som om vi provat allt. Vi har även pratat om bup och det vill han inte, han vill ta detta i sin egen takt och så länge jag ser framsteg så får jag vara nöjd med det så länge.

Det jag ville med den här tråden var att se om någon varit med om liknande och det var det. Jag blev lugnare efter dessa svaren, så tack ni som berättade om era egna erfarenheter Det verkar inte vara helt ovanligt och det verkar även spontant gå över med lite tålamod.