Fel av mig?!

Det är ditt barn och du gör det som passar dig/er bäst. Jag har också låtit mina barn suttit och kladdat med maten, dels fför att de ska få "klämma och känna" lite och dels för att själv få lite matro ;) nu kunde visserligen mina pojkar äta med sked/gaffel i den åldern men nog blev det mer kladd än mat i magen alltid! Och att kalla det slöseri är ju bara löjligt, tror inte många ger ungen en hel fläskfile och ett par kg potatis/grönsaker att slänga ner på golvet direkt ;)

Hur som helst är det du som bestämmer och det är bara att säga att ert sätt passar er perfekt och att personen inte ska lägga sig i :)

Tack snälla! han får kanske inte i sig den mesta av maten på det viset, men jag tror ändå det är ett bra sätt för honom att lära sig handskas med vanlig mat. O har han ätit jättedåligt får han numera komplement efteråt som t ex gröt o den matar jag ju i honom. Svårt när det är anhöriga som lägger sig i

Jag resonerar så att jag gärna köper leksaker för massa pengar till mina barn så varför inte unna sånt där som att få leka med mat och toapapper etc etc för några kronor extra..? Min ville äta själv från 9 månader, hade jag inte låtit honom leka och försöka äta själv skulle han ju inte få känna utrymmet till att få utvecklas och klara själv!:) Du gör ju helt rätt och får hitta ditt sätt att besvara jobbiga resonemang i din omgivning:)

Skönt att höra! Jag kände mig lite dålig som förälder då han mest leker o slänger med maten o att jag tillåter det. Men det blir ju en ond cirkel om jag ska truga o tvinga i honom maten på sked. Nu blir det ju mer lättsamt.

Du gör helt rätt som avdramatiserar maten. Annars kan det bli en stridsfråga. "Mamma tycker det är jätteviktigt att jag äter ordentligt, så nu tänker jag inte äta alls och bara skrika" tänker ungen när han kommer i trotsåldern. Eller nej, de tänker ju inte så men du förstår vad jag menar.

Jag lade upp ganska mycket mat på mina ungars tallrikar. Eftersom jag räknade med att hälften av det på tallriken hamnade på golvet och hälften i magen så fick de i sig tillräckligt ändå.

Skit i din släkting. Det finns lika många åsikter om barnuppfostran som det finns människor. Skulle vi följa alla andras åsikter.... vojne vojne, stackars unge - stackars föräldrar :). Följ dina regler och din egen magkänsla så tror jag du får en harmonisk unge. Hellre säga ja än nej till ett barn. Och säger man nej, så får man stå för det ända in i väggen :). Välj strider noga - låt det bara vara de absolut viktigaste frågorna du strider för. Du kommer upptäcka att det definitivt inte är en ettårings uppförande vid middagsbordet som är en viktig fråga :).

Ja, det är jobbigt med släktingar som tycker att de vet bäst och kommer med "goda" råd. Men låt råden bara rinna ut genom andra örat när de är så där korkade.

Jag tycker att du gör helt rätt som har en så avslappnad syn på ätandet och det är ju jätteviktigt att ett barn får lära känna maten ordentligt, och då ingår ju både att smaka, känna, vända och vrida, och ja, kladda. Jätteviktigt!

Jag hade inte ens en tallrik till vår son när han var i den åldern. Han hade en sån där IKEA matstol med bricka. Jag la bara upp lite mat i taget på brickan, så fick han smaka och plocka och känna bäst han ville. Jag la alltså inte upp så stora portioner, utan la dit lite i taget tills han slutade äta. Funkade bra för oss.

Idag är sonen 4 år och äter jättebra med mat och äter det mesta.

Tack alla, nu känner jag mig lugnare