Fel av mig?!

Du gör helt rätt som avdramatiserar maten. Annars kan det bli en stridsfråga. "Mamma tycker det är jätteviktigt att jag äter ordentligt, så nu tänker jag inte äta alls och bara skrika" tänker ungen när han kommer i trotsåldern. Eller nej, de tänker ju inte så men du förstår vad jag menar.

Jag lade upp ganska mycket mat på mina ungars tallrikar. Eftersom jag räknade med att hälften av det på tallriken hamnade på golvet och hälften i magen så fick de i sig tillräckligt ändå.

Skit i din släkting. Det finns lika många åsikter om barnuppfostran som det finns människor. Skulle vi följa alla andras åsikter.... vojne vojne, stackars unge - stackars föräldrar :). Följ dina regler och din egen magkänsla så tror jag du får en harmonisk unge. Hellre säga ja än nej till ett barn. Och säger man nej, så får man stå för det ända in i väggen :). Välj strider noga - låt det bara vara de absolut viktigaste frågorna du strider för. Du kommer upptäcka att det definitivt inte är en ettårings uppförande vid middagsbordet som är en viktig fråga :).