Slutar smärtan när man får barn?

Jag har fått 5 missfall i väntan på våra barn. Jag skulle beskriva det så att alla tårar som har fallit över de barn jag förlorat och insikten om att de som överlevde inte hade kunnat födas utan förlusten av dem - det är då som den djupaste sorgen och den gränslösa glädjen liksom håller varandra i hand.

Jag kan bara tala för mig själv och för mig så har sorgen försvunnit sen jag fick mina barn. Det som idag kan göra mig sorgsen är att när jag ser tillbaka på den tiden så ser jag allt jag missade för att jag fokuserade bara på barn och glömde bort att leva. Men det är så lätt för mig att säga nu när jag har mina barn.

När du väl får barn så glömmer du stressen och pressen... Man fokuserar mer på barnet då. Det som aldrig försvinner är förståelsen för andra par och att man vet att livet inte alltid är så enkelt.... Lycka till!

Vi lyckades vid tredje IVFomgången. Jag kan bara känna att det varit värt allt slit, känner ingen som helst sorg över det längre. Vad jag helt ärligt kan känna när jag är trött och sliten och livet är rörigt är en liten irritation över att det kostat mig så mycket mer än min sambo, av naturliga själ. Om vi försöker oss på att göra ett syskon kommer jag jobba på att han tar ett större ansvar för det praktiska i vårat liv eftersom jag måste ta det största ansvaret för IVFn så jag slipper känna så nästa gång.

Försök njuta av livet NU. Det är ingen mirakelkur för välmåendet att få barn. Vi försökte i fem år innan första, jag blev sedan djupt deprimerad eftersom omställning var så sjukt stor, sömnbristen, förkylningar, magsjuka osv, osv. Tog några år att komma på fötter. Som någon över här skrev, jag ångrar så SJUKT mycket att jag inte njöt mer av tiden utan barn. Den kommer aldrig tillbaka.

Tack för era svar.

Jag kan inte svara än på hur det känns när barnet väl kommit, är bara i vecka 16 än, men kan säga att bli gravid har iaf gett mig ett lugn och en lättnad i själen. Vi försökte i 4,5 år och lyckades på vår fjärde ivf. Det är väl lite för nära fortfarande för att jag ska kunna tänka tillbaka på det utan att det ska kännas jobbigt, men jag har hört flera andra säga att kämpa-åren försvinner ur minnet när barnet kommer, precis på samma sätt som förlossningssmärtan..

Jag kan bara tala för mig och min man, men för oss försvann all hopplöshet och sorg, och ersattes av glädje och tacksamhet när vårt barn kom till världen för snart två år sedan (efter mer än sex år av försök och misslyckanden).

Jag och min man kämpade i tre år innan vi fick våran son som nu är 4 år på första IVF försöket, när han sedan var 2 år och 4 mån föddes lillebror (som blev till av bara farten på första försöket!). Jag var djupt deprimerad under tiden vi försökte... :( 
Jag känner ingen sorg alls och har inte gjort sen jag plussade med första, då blev jag istället orolig och vågade inte hoppas att han skulle överleva förrän jag hade hunnit till typ v 25. 
Idag är jag jätteglad och tacksam, tänker sällan på den jobbiga tiden innan första sonen kom. 
Men även jag ångrar att jag inte gjorde mer med mitt liv i väntan på barn! 
Lycka till!!

För mig gjorde den det. Ofrivillig barnlöshet kostade mig mitt tidigare förhållande (och medförde därefter att en precis påbörjad relation gick i stöpet så fort han fick veta att biobarn nog var uteslutet) och på sätt och vis flera år av mitt liv eftersom jag mådde så dåligt av ivf, utomkveds etc och sorgen över att aldrig få bli mamma. Nu när hon äntligen är här är jag bara så vansinnigt lycklig över att ha fått bli mamma till just denna viljestarka, underbara tjej. Hon är mitt allt. Märker dock att åren som ofrivilligt barnlös sannolikt har gjort mig mer orolig för att något ska hända henne- är mer medveten om hur skört livet är- och desillusionerad på så sätt att jag inte tror att kärleken övervinner allt.

Ofta brukar jag titta ut över hemmet, se oredan där: leksaksköket, dockvagnen, bilbanan och hushållsrulletomten och bara njuta. Tar en mental bild och föreställer mig att jag skickar den till barnlösa, deprimerade jag:et som fanns för några år sen, klappa om henne och säga att det ordnar sig, att hon ska unna sig resor och restaurangmiddagar med maken. Om jag bara visste att tårar och kämpande skulle resultera i den lille som snarkar bredvid mig i detta nu, då hade jag ju kunnat slappna av och njuta av livet.Sorgen är borta, men minerna och förståelsen finns kvar.

För mig försvann sorgen och har istället ersatts av en oerhörd glädje över mitt barn. Men minnet av den jobbiga tiden försvinner inte, men kan även se det som lite positivt då jag tror det gör man uppskattar sitt barn lite extra och tar en igenom jobbiga trotsperioder;).

Men undertiden vi gjorde syskonförsök kom alla jobbiga känslor tillbaka, speciellt när jag fick missfall, men tack vare min son kunde jag gå vidare och lägga sorgen att inte få fler barn bakom mig.

Ylva12: vi kan inte heller få syskon, precis som för dig kom sorgen tillbaka men sonen gjorde att vi kunde komma över till andra sidan och faktiskt njuta av enbarnslivet (även om sorgen och saknaden efter syskon kommer ibland)

Ja den försvann när hon var här. Men när jag läser min blogg och blickar tillbaka på den jobbiga tiden känner jag sorgen fortfarande. Hur vi kände då.

Lycka till ts!

För mig försvann sorgen delvis, vi försökte i tre år innan vi blev gravida.
Varför jag skriver delvis är för att många i vår omgivning började tjarta om syskon direkt när dottern fötts, dock hade de inte koll på hur vår resa sett ut....Igår plussade vi igen, har varit utan skydd i 2,5 år utan att något hänt. Känner att cirkusen med att bli gravid var näst intill lika jobbig som med vår dotter.