Jag tycker inte om min familj.

Jag tycker inte heller om min familj, därför har jag ingen kontakt med dom och trivs med att ha det så.

Du vill inte umgås med dom men du vill inte flytta eftersom du inte kan träffa dom? Hur går det ihop?

Du är 19 år och ska bryta dig loss från dina föräldrar. Det är inte helt ovanligt att många i den åldern flyttar, för att plugga eller fått arbete.

Fundera på vad du vill göra, sök utbildning på andra orter om du behöver det för att kunna arbeta med det, eller sök arbeten på andra orter.

Som ung kan du hyra ett rum på det nya stället innan du etablerar dig.

Sedan har du ju möjlighet att söka dig utomlands
Du har hur många valmöjligheter som helst som kan ge dig legitima skäl att lämna orten där du är uppvuxen

För övrigt är det nog inte helt ovanligt att man är väldigt less på sina föräldrar och syskon i din ålder.
Kommer man ifrån dom så brukar relationerna ändras

Har du inte kontakt med någon alls i din familj? Vad säger din familj om det? 

Nej, jag tycker faktiskt inte om att umgås med dom, men det är ändå min familj så jag känner mig tvungen. Det händer faktiskt ibland att jag saknar dom och dom har några goda egenskaper också. Ibland kan det vara riktigt trevligt att vara med dom. Oftast är det inte det, men just de där stunderna då det är TREVLIGT gör att jag gruvar mig för att flytta. Och jag har dåligt samvete över att flytta eftersom jag tänker att om det skulle hända dom något (typ att någon av dom dör) så skulle jag ångra mig så mycket att jag inte spenderade mer tid med dom.

Men släpp det, det är faktiskt helt naturligt att man som 19-åring prövar sina vingar. 
Hur gamla är dina föräldrar?

Jag har redan brytit mig loss från mina föräldrar och det är inte bara mina föräldrar det handlar om. Det är min mamma, pappa, styvföräldrar, styvsyskon, farmor, farfar, mormor, storebror, storasyster och fastrar. De enda jag aldrig ogillat i min familj är mina tre småsyskon. Det är främst dem som får mig att stanna. 

Min plan är faktiskt att studera på universitet och jag vill flytta för att göra det, men det är så svårt att få bostad på den orten jag vill flytta till och jag vill inte ta vilket slags boende som helst heller eftersom jag vill fortsätta bo med min pojkvän, och han vill inte bo i ett enkelrum, kollektiv eller etta när (om) vi flyttar. Vi har bott ihop i 5 år och jag har ingen lust att flytta isär bara för att få ett boende.

Och återigen, det här är ingen tonårsfas som grundar sig i att jag är less på att bo hemma hos mina föräldrar. Jag har bott hemifrån i 5 år och det är inte bara mina föräldrar/syskon jag är trött på.

Vadå släpp det? Visst, jag gillar inte att umgås med dom alla gånger men jag tänker inte bara "släppa det" på en sekund. Dom är ju trots allt min FAMILJ!

Ok, för mig var det inga sådana tankar, jag flyttade 50 mil för att studera. Men så vi en släkt som är utspridd över hela södra Sverige.
mina föräldrar flyttade flera mil för att läsa och sedan ännu längre när de fick arbete. 
Det var inte helt ovanligt, med tanka på att 70% av Stockholm är inflyttade

Att flytta hemifrån när man är 14 är väldigt, väldigt ovanligt, de flesta bor ju hemma tills de lämnar gymnasiet vid ungefär 19 år

Ingen i min släkt har någonsin läst på högskola/universitet och det är bara min storasyster av mina släktingar som bor någon annanstans i Sverige än på min hemort. Det är därför det känns jobbigt att flytta.

Ja, det är ganska ovanligt. Dock lite vanligare här tror jag eftersom många väljer att flytta redan efter högstadiet för att gå gymnasiet på annan ort. Vårt gymnasie har inte haft jättebra rykte.. Jag tror det var vanligare för något år sedan. För gymnasiet har blivit mycket bättre de senaste 2-3 åren när skolan fick ny rektor och nästan hela personalen byttes ut. Jag stannade kvar dock, eftersom jag inte skulle haft råd att flytta. Men istället flyttade jag för att jag träffade min pojkvän och jag ville hellre bo hos honom än hos mina föräldrar (det var alltid bråk där)

Mina föräldrar är mellan 40-50 år.

För sjutton, de är ju yngre än vad jag är och jag har inga planer på att dö än på många år (kärringarna i min släkt har som vana att blir mellan 90 och 100 år).
Hade min egen tonåring (två år yngre än dig) resonerat på det sättet, då hade jag tagit honom i hampan och skickat iväg honom utomlands ett år eller så, så han släppte de tankarna.
Bara tanken att min eventuella förestående död skulle hindra honom att förverkliga sitt liv skulle göra mig väldigt, väldigt sorgsen 

Jag är 21 och tyckte inte alls om min familj/släkt ett tag. Med åren har jag kommit närmare min familj, men släkten kan jag gott klara mig utan. De enda som betyder något där är min mormor och farmor.

När jag var 14 flyttades jag till ett fosterhem 30 mil bort bl.a. eftersom jag inte kom överens med min familj. Jag behövde vara ifrån dem för att kunna tycka om dem, för vi kunde inte vara tillsammans så som vi var från början. Än idag kan jag inte vara under samma tak som dem i en vecka, men jag behövde ju komma bort från dem för att kunna veta att vi kunde ha en bra relation ö.h.t. Jag bor kvar 30 mil bort ifrån dem, numera i en egen bostad, men åker hem och hälsar på dem månadsvis. Idag har vi en bättre relation än jag någonsin kunnat drömma om... kan på riktigt säga att jag älskar dem. Skulle vi flytta ihop igen skulle det nog ändras ganska snabbt.

Universitet ligger oftast i större städer och då förstår jag att det är svårt att få bostad just där. Har du kollat i de kringliggande kommunerna? Det kan vara värt att pendla, om man orkar det. Jag har ställt mig i bostadsköer lite överallt i Sverige omkring universitetsstäder och i de mindre kommunerna runtomkring är går det snabbare att få bostad. Dessutom så är de billigare. Jag pendlar 3 mil in till en universitetsstad dagligen och det tar ungefär 40 min med buss. Lägenhet fick jag ett förstahandskontrakt på efter 2 års bostadsköande, den ligger i ett bra område och hyran är 1000 kr lägre om man ska jämföra med en lika stor lägenhet inne i stan.

Om du ska plugga vid universitetet: kommer du behöva flytta långt hemifrån då? Finns det ändå någon man håller av i familjen kan det vara skönt att inte åka så långt bort.

Att dö av ålder är en sak. Men nu skrev jag ju "om det skulle hända något". Det finns många fler orsaker till dödsfall än ålder. Och föresten så gällde det ju inte bara mina föräldrar, som jag skrivit ett par gånger nu Utan även farmor, farfar, och mormor. Dessutom menade jag inte bara dödsfall, utan annat kan hända också. T.ex. att någon blir kroniskt sjuk eller så.

Vad som hindrar mig att förverkliga mitt liv är nog inte min familj dock. Jag VET att jag kommer flytta och jag VET att jag ska resa utomlands flera gånger! Men det som hindrar mig att göra allt detta IDAG är för att jag inte har råd

Har du någon slags inkomst?

Timvik :/

Jag har ingen aning vad om vad de säger om det, och hur skulle jag veta det? Jag har ju ingen kontakt med dom!  

Om du skulle flytta så måste det ju inte betyda att du aldrig kommer träffa dom igen, det kan ju bli så att du bara träffar dom mer sällan. Kanske det kan passa dig bättre? Du vet ju bäst själv.

Jag hade bara dåliga relationer eller ingen relation alls med min familj och släkt så för mig var det en befrielse att flytta långt därifrån.

Nej alltså jag tänkte mer ifall du sa innan du flyttade att du inte ville ha kontakt och hur de reagerade på det isåfall. Liksom "förvarnade" du dem om att du skulle flytta och bryta kontakten? Om du inte gjorde det, ringde de aldrig till dig eller ville åka och hälsa på? 

Jag är utfryst o utmobbad sen många år.
Jag är för fet,för ful, dålig, mamma, har för dåligt jobb, är dum i huvudet osv osv....
Jag skulle nästan kunna ge vad som helst för att ha en familj som jag o min son kunde umgås med.
Det är skitsvårt att stå helt ensam o man mår inte bra men lär sig leva med det.
Så vill du flytta så är det ju bara att göra det, men bryt inte kontakten såvida du om du inte måste det för ditt måendes skull.
Alla ogillar sin familj någon gång, men när det blir tufft behöver man sin familj.
Jag o sonen hade behövt min, speciellt nu när jag väntar på sjukdomssvar.
Men vi står ensamma.
Så tänkt dig för vad du än väljer.

Jag tror det är ganska naturligt att man som 19-åring känner sig kvävd av släkt och familj, utan att därmed behöva bryta kontakten.
Ofta behöver man få ett liv, som man själv kan vara den som styr över. 

När jag skrev på kontraktet för min första egna lägenhet så var det fortfarande två månader kvar till inflyttning. För att undvika problem för mig själv så berättade jag inte det förrän kvällen innan jag drog. Sen åkte jag dagen efter att jag berättade det och har aldrig hört av mig igen.

Så jag sa inget om att bryta kontakten utan det blev väl uppenbart för dem med tiden. Det har gått mer än åtta år nu. Visst, hon skickar kort vid jul och födelsedag av nån väldigt märklig anledning. Annars har jag hemligt telenummer så inga samtal. Har ju fått korten som sagt men har aldrig hänt att jag fått besök. Jag har aldrig svarat på korten.