Hålla utredning hemlig?

Någon?

Hej vi försökte i ca 2 år med utredning och ett missfall, innan det äntligen lyckades, vi gick ut till nära och kära efter ett år med utredning.

Mest pga för att slippa "när är det eran tur då?" Tjatet, som tog min fru väldigt hårt.

Det mottogs helt ok, många fick dåligt samvete, speciellt mor och far föräldrar, samt min bror. Pga alla skämt och hintningar som varit.

Och när de fick reda på hur allt låg till så fick vi stöttning samt blev lite mer lämnade för oss själva, dvs att vi fick välja att berätta hur läget låg till.

Vi har dock inte varit så öppna med våra vänner/bekanta, endast de absolut närmaste som vi litar på har fått reda på det.

Jag höll en planerad operation hemlig för de flesta eftersom jag visste att vissa skulle tjata ihjäl mig om det.

Håll tyst! Vi berättade i början och oj,vad vi ångrar oss! Man fick förklara hela tiden allt mellan IVF och att man fått missfall,sen sörjde vi för länge och skulle ge upp tyckte släkten. Vi berättar ingenting numer utom till ett enda vänpar. Räkna med myter,dumma råd och elaka kommentarer. Vanligt folk som försöker få barn berättar ju normalt sett inget för nån-allra minst föräldrarna- så varför skulle vi som har svårt göra det?

Jag önskar att jag kunde berätta men jag skulle inte klara av alla frågor :(

just nu är det ju "blir ni inte sugna?" "När ska ni ha barn då?" Och man vill bara skrika redan nu. Om man berättade om utredning skulle det bli en miljon fler frågor.

Det blir frågor om man berättar! Och berättelser om att " jag behöver minsann bara titta på makens kallingar" och liknande. Och de urkorkade råden! Vi har inte fått så många,men andra har ju fått massor. Alltid är det nån som har nån fasters,mosters,kusins barns kompis som fick barn när de äntligen "gav upp". Eller adopterade. Eller köpte hund. Eller ditt och datt i granen satt! Orkar man ta all detta så visst,berätta,men om inte så berätta inget alls. Eller säg minsta möjliga som upplysning t.e.x att "barn kommer inte som brev på posten". Ingen har ju med att göra huruvida man försöker få barn eller inte och hur det går!

Vi har berättat för våra föräldrar o syskon till att börja med, sen några nära vänner, efter att vi fick resultatet från utredningen (inte innan)

Jag tycker det har varit det bästa, dels för att jag behöver prata av mig lite (mycket) samt att jag vill ha nära som kan stötta och som förstår hur vi har det.

Sen ser jag även det som lite utbildande, att genom att fler som får reda på det genom att som jag pratar väldigt öppet om det, desto fler undviker att ställa frågor eller hintar som vissa kan bli ledsna av. Nu tillhör jag dock dem som inte tar så hårt när någon frågar när det är dags för oss att skaffa barn eftersom jag tycker det är en naturlig fråga, jag tar isf hårdare när dem inte frågar - för då verkar dem liksom inte våga fråga eller inte vara intresserade. Men det är bara jag :)

På vår utredning konstaterades dessutom delvis manlig faktor och då var det skönt att kunna säga att vi faktiskt kanske har något medicinskt mot oss, men det kan gå ändå.

Sen vissa säger jag bara 'vi får se när det händer' eller så säger jag att vi väntar lite till, eller ja. Beror på vem som jag pratar med :)

Nu när vi e mitt i första ivf-försöket har jag sagt till dem som vet om att vi vill hålla denna delen hemlig (som en vanlig graviditet) så jag säger att vi ska börja om några månader med sprutor. Sen har jag sagt till dem att vi vill kunna ha ett överraskningsmoment kvar genom att inte ge datum eller veckor vad vi gör, men samtidigt att OM det går dåligt kommer jag nog behöva stöttning o då berättar jag nog :)

Men gör som ni känner är bäst! Det kan ändras längs vägen också. Det finns inga rätt eller fel utan det är helt upp till er. Lycka till!

Tack så mycket för ditt långa inlägg! Ja det är väldigt svårt det här, mycket tänka på. Pratade med min sambo om att jag ställt denna fråga här o vad ni har svarat.

För honom verkade dock det hela väldigt känsligt. Han sa att han aldrig vill att någon ska veta om utredningen även om vi blir med barn och allt går vägen. Han sa att han inte vill att hans familj inte ska veta att han har svårt för att göra mig gravid, han tycker att det är pinsamt.

Efter vi hade pratat om det så blev han jättedeppig :( men för det första så är det ju inte alls pinsamt, det kan ju inte han hjälpa. För det andra så vet vi ju inte vad som är felet, om det är han eller jag. Det spelar ju ingen roll, man får bara hoppas att det går att lösa.

Ja sorry det blev lite långt..

Det viktigaste tycker jag är att ni pratar med varann och respekterar varandras känslor :)

Vi har valt att inte berätta för fler ån min närmsta vän, orkar inte med frågor.... Och om de sen inte går vägen

Berätta för era föräldrar. Det är enklast. Man får ju ofta broschyrer som förklarar t ex IVF-processen som är jättebra att låna ut så de kan läsa på. Då slipper ni okunniga kommentarer.

Sen behöver ni inte berätta om alla datum i detalj. Vi angav alltid datum som var en vecka senare än på riktigt, bara för att slippa "hur går det"-frågorna.

Sen är det ju bra att förklara att nyfikna frågor bör hållas till ett minimum. Ni berättar när det finns något att berätta!

vi är helt öppna med att vi försökt få barn i 2år och nu kör på ivf?vi berättar för alla, har inga begränsningar, så arbetskollegor, vänner och familj vet. 
Jag ser det inte heller som en grej att hålla hemlig utan bara en superspännande tid i våra liv
det är ju fantastiskt att ivf finns för ja ser det inte som en mänsklig rättighet att skaffa barn, så vi är mest tacksamma att det går att lösa på detta sättet när kroppen stretar emot det "normala" sättet.

oavsett vad ni väljer så är valet ert!! det är ni som ska känna att det är ok att berätta eller hålla hemligt men tyck för allt i världen inte att barnlöshet/ivf/fertilitetsutredningar mm är nått att skämmas över!!

lycka till

Det är inte det att vi skäms eller tycker det inte angår folk,men de allra flesta har INGEN aning vad man pratar om! Folk som fick sina barn hur lätt som helst kan helt enkelt inte begripa! Och då kommer myterna,flosklerna,elakheterna... Hört hur många berättelser som helst ang.detta så tänk efter före! Och när man vet att visa tycker det är meningen man ska vara barnlös då kniper man käft... Eller som svärmor som inte tycker adopterade är äkta barn o.s.v...

Hmm ja alla e vi olika :)

Jag ser det som ett äventyr faktiskt få förunnat.. Hur många vet så mycket om allt barnagörande rent kroppsligt som vi :D

Det förstår jag att ingen tycker, och är så ledsen för er skull att ni fått uppleva det. Servar verkligen inte meningen att klanka ner på dig, och så sant att alla har ju olika personer runt sig som är tanklösa :(

Men då kanske det är bra att det pratas mer öppet om det liksom. Sen förstår jag om ni har folk runt om er som inte tänker innan dem säger något eftersom de inte varit i samma situation. Återigen inget illa menat om dig!

Förlåt för att jag uttryckte mig klumpigt