Håll tyst! Vi berättade i början och oj,vad vi ångrar oss! Man fick förklara hela tiden allt mellan IVF och att man fått missfall,sen sörjde vi för länge och skulle ge upp tyckte släkten. Vi berättar ingenting numer utom till ett enda vänpar. Räkna med myter,dumma råd och elaka kommentarer. Vanligt folk som försöker få barn berättar ju normalt sett inget för nån-allra minst föräldrarna- så varför skulle vi som har svårt göra det?
Det blir frågor om man berättar! Och berättelser om att " jag behöver minsann bara titta på makens kallingar" och liknande. Och de urkorkade råden! Vi har inte fått så många,men andra har ju fått massor. Alltid är det nån som har nån fasters,mosters,kusins barns kompis som fick barn när de äntligen "gav upp". Eller adopterade. Eller köpte hund. Eller ditt och datt i granen satt! Orkar man ta all detta så visst,berätta,men om inte så berätta inget alls. Eller säg minsta möjliga som upplysning t.e.x att "barn kommer inte som brev på posten". Ingen har ju med att göra huruvida man försöker få barn eller inte och hur det går!
Det är inte det att vi skäms eller tycker det inte angår folk,men de allra flesta har INGEN aning vad man pratar om! Folk som fick sina barn hur lätt som helst kan helt enkelt inte begripa! Och då kommer myterna,flosklerna,elakheterna... Hört hur många berättelser som helst ang.detta så tänk efter före! Och när man vet att visa tycker det är meningen man ska vara barnlös då kniper man käft... Eller som svärmor som inte tycker adopterade är äkta barn o.s.v...