Igår, när sonen var 2(!) dagar så hittades hjärtsjukdom.
Den 4/7-2014 kom världens finaste lillebror. Han var en ståtlig och en väldigt vacker pojk.
Min största farhåga inför den här småbarnstiden var att amningen inte skulle fungera. Nu i efterhand så inser jag vilken världslig sak det ändå var...
Käftsmällen kom på rutinkollen två dagar efter födsel... Det var så mycket värre än amningen.
Vår fina underbara pojke hade ett blåsljud på hjärtat.
Vi tänkte inte mer på det eftersom vi hört att det är väldigt vanligt hos spädbarn.
Vi blev kallade till neo där flertalet tester togs.
Trots att det var söndag så hade läkaren kallat dit St-läkaren M för att göra ultraljud. Undersökningen tog runt en timme men kändes som en evighet.
Han gick sedan iväg för att granska bilderna.
När han kom kom tillbaka efter ytterligare någon timme så såg vi på honom att det var något...
"Följ med här så kan vi sätta oss här och prata" var det första han sa. Han hade ett par papper i handen och då förstod jag att det var något som inte stod rätt till.
Det var M, en barnmorska, nattläkaren, sambon och jag.
M tog först fram ett papper och visade en bild. "Såhär ser ett normalt hjärta ut"
Han tog fram det andra pappret. "Såhär ser ert barns hjärta ut."
Han visade oss tydligt. De hade hittat två hål som inte ska vara här samt att den stora kroppspulsådern är för trång för att den ska orka pumpa ut så mycket blod som kroppen behöver.
Där kom käftsmällen.
Vi har två underbart fina söner. En är fullt frisk och en är sjuk. Hjärtsjuk.
Det är väl klart att inte vi skulle få två friska barn. Så bra skulle ju inte vi få ha det.