När relationen tar slut, vägen tillbaka

Jag blir faktiskt glad av att läsa dina ord, att det finns pappor som så innerligt älskar sina barn och vill vara med dem varje vaken timma. Jag sitter på motsatt sida, jag har barn på heltid med en pappa som flyttat långt ifrån dem och inte tar sitt ansvar och tyvärr sätter sina egna intressen först.

Det är nog bara att stå ut. I början kommer det att bli jobbigt men efterhand så märker du att du under din lediga tid betar av alla måsten så du får mer tid för barnen när de kommer. För du kommer att märka en enorm skillnad på att ha det totala ansvaret de veckor du har dem. Man hinner i stort sett ingenting!

Det sägs att det tar nästan två år att sörja färdigt en relation, oavsett om den varit bra eller inte, så var beredd på upp och nedgångar. Berätta för barnen att du finns där hela tiden även när de inte bor hos dig, det blir en trygghet för dem att veta att de kan ringa närsomhelst.

Tack för inlägget.
Den vardagliga stressen har man blivit van att hantera men då situationen förändras, och man ställs inför att själv göra alla sysslor, har man börjat fundera på hur man ska få det att gå ihop. Att kombinera föräldraskap med jobbpress och alla val och kval blir en utmaning.

Att ha barnen hos sig kommer att bli en given höjdpunkt men jag är lite orolig för att tiden mestadels kommer att gå till de vardagliga sysslorna. Fördelen med att själv ha en livskamrat är ju att man kan dela tiden mellan varandra. Om man till viss del släpper ens egna intressen finns alla möjligheter att få vardagen gå ihop, utan att barnen känner sig som en belastning i de vuxnas iver att hinna med så mycket som möjligt.

Engagerade vuxna skapar trygga och nöjda barn, allt som man verkligen vill att ens barn fortsatt ska vara trots en förändrad livssituation.

Jag tror också att man anpassar sig till situationen, att man blir grym på planering och verkligen längtar efter den dag som barnen hamnar under sitt egna tak.:)

.